
Frågan är om jag har sett den här Lars Molin-klassikern förr, eller om den hör till det kulturarv som man kan känna till ganska bra utan att själv ta del av det. Hur som helst tål den att ses och troligen även att ses om.
Det handlar om Egon Lundin, som är mjölkbonde och nu förväntas sätta sin mjölkkruka på en gemensam mjölkpall en bit bort längs vägen. (Själv är jag ovan vid terminologin; i den landsända jag kommer från heter det mjölkkanna och mjölkbord. Eller snarare mjölkakanna och mjölkabord.) Vägförvaltningen plogar vägen så att hans mjölkpall gång på gång förstörs, och han bygger envist upp den fast grannar och andra försöker tala honom till rätta. Det är förstås en historia med minst två bottnar, och kan utan större besvär tolkas som den lilla människans kamp mot en orättfärdig överhet.
I huvudrollen ses Ingvar Hirdwall göra en lysande prestation, men frågan är om inte Mona Malm som hans fru är ännu bättre. Hon har nämligen så få repliker att arbeta med att hon egentligen inte borde kunna bli mer än statist, fast ändå minns man henne lika mycket som honom. Och i smårollerna runt dem syns tidens främsta skådespelare, såsom Anders Nyström, Hans Ernback, Torsten Wahlund och Tord Petersson. Något större roll som ansvarig vägmästare har Tommy Johnson, och han är perfekt rollsatt med sin buttra uppsyn och tvära replikföring.
Tack vare en vägskylt "Raggarö 14" som syns i bakgrunden i en scen har jag lyckats hitta var gården finns och var mjölkpallen stod. Location, location, location, som det heter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar