74. Kvällen är din

Det är nog inte bara jag som kommer ihåg det här programmet från originalsändningen 1983. Det ingick då i en serie* där olika värdar fick arrangera sin önskekväll, och journalisten Björn Vinberg ville ha en revykavalkad med de senaste femtio årens största namn. Det blev från trettiotalet Kar de Mumma, från fyrtiotalet Gösta Bernhard, från femtiotalet Povel Ramel, från sextiotalet Hasse och Tage och från sjuttiotalet Magnus och Brasse. Och så är också Lill Lindfors med, förresten den enda som fortfarande är i livet. Idén - som lär ha kläckts av Hasse Alfredson - är att de byter nummer med varandra, och i vissa fall gör ganska omarbetade versioner av gamla klassiker.

Det är förstås en liten pärla av underhållningshistoria att se alla dessa i samma program. Men man måste också konstatera att allt inte håller lika bra nu, nästan fyrtio år senare. Kar de Mumma var väl aldrig känd som någon större aktör, men i de nummer han medverkar är han mer än lovligt långsam och har svårt med både text (en ny version av Hasse Alfredsons Gamle man) och koreografi. De övriga var nog mer eller mindre aktiva fortfarande när programmet gjordes, och klarar sig bättre, även om ett och annat nummer är ganska tunt. 

Dit hör Povel Ramel och Hasse Alfredson i en Kar de Mumma-sketch på en polisstation (i original med Thor Modéen och Artur Rolén):



Bättre är Tage Danielsson som sjunger "Mitt lilla fejs och jag":



och riktigt roligt fortfarande är Magnus Härenstam och Lill Lindfors i sketchen om sjukvårdsaffären (i original med Lasse O'Månsson och Lissi Alandh i Hasse och Tages revy Hålligång):



Omisskännlig tidsfärg har ett nummer som sammanför ballongdansen med Lambeth Walk, vilket publiken har vansinnigt roligt åt:



Det vore ju inte ett TV-program med Povel Ramel om han inte hade ett nummer där han sitter och leker vid pianot iförd lustig hatt. Här är det en hyllning till tre då avlidna revyförfattare, Emil Norlander, Karl Gerhard och Ernst Rolf, och det håller ganska bra med tanke på att numren som stuvats om och ramelifierats är sekelgamla numera.

Bra individuella prestationer är Hasse Alfredsons version av Gräsänkling blues (om "din gräsliga blus") och Magnus och Brasse i Povel Ramel-sketchen Vindflöjeln ("Geléknutte!"). Det är förstås Brasse som velar och Magnus som har de bestämda åsikterna.

Bäst blir det kanske ändå när hela eller nästan hela ensemblen medverkar tillsammans, som i en version av klassikern Stetsonhatt (som då bara var drygt tio år gammal!), och en rad ordvitsar, delvis från Casinogängets crazyrevyer, men också delvis moderniserade. Sist samlas alla i ett förhållandevis rappt potpurri på gamla klassiska repliker, och det bygger förstås på att man känner igen dem - eller i alla fall merparten av dem - , vilket man säkert kunde räkna med att TV-publiken gjorde 1983.

* och det här är därmed ett undantag från principen att här skrivs om filmer, hela TV-seriesäsonger samt enstaka TV-program som inte ingår i serier

73. Herr Talman, säsong 2

Det är på sätt och vis modigt att göra politisk satir som ska sändas mitt under valrörelsen och ett litet tag efter valet, när talmannen kan förväntas göra en insats i regeringsbildningen. Antingen kan det anses vara partiskt, så fort någon politiker eller något parti blir föremål för satiren, eller också kan det beskyllas för att vara för snällt, om försiktigheten tar överhanden. Allt är inte lika lyckat, men det ska man kanske inte förvänta sig. Det som är roligt är däremot klart över förväntan, och när det nu artar sig till att sittande talman kommer att bli omvald kan man kanske hoppas på en omgång till av den här serien.

72. Bror

Det dräller inte av ungdomsserier som utspelar sig i Eslöv, men den här gör faktiskt det. Den är också inspelad där, i varje fall så långt jag känner igen utomhusmiljöer. Den viktigaste miljön, en ödegård, är mig obekant, men på något sätt känner man igen den ändå, så generisk är den. De fyra grabbarna som det handlar om hittar en summa pengar där, och börjar dessutom använda stället för att ordna fester som ytterligare kan dryga ut kassan. Det går förstås inte bra på alla sätt, det kunde jag ha sagt till dem om någon hade frågat mig. Jag hör förstås inte alls till målgruppen för den här serien, men jag fortsätter att titta ändå, fast det är förtvivlat svårt att höra vad ungdomarna säger ibland.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

70. Downton Abbey: En ny era

Den tilltänkta publiken för den här filmen är förstås alla vi som har sett och uppskattat TV-serien och den förra filmen. Vi vill ha en mysig återträff med karaktärerna, och att de får göra trevliga saker i fina miljöer som vi kan titta på. Ungefär så blir det också. 

Utgångspunkten för intrigen är att änkegrevinnan, alive and kicking, visar sig äga en villa på Rivieran. Hon fick den som ung i gåva av en beundrare, men har inte ägnat den en tanke eller ett ord, eftersom hon inte riktigt trodde att han menade allvar. Nu har beundraren dött och hans änka, son och advokat upptäcker att villan tillhör en för dem helt okänd engelsk kvinna. De flesta i rolllistan får därmed anledning att klä sig i ljusa kostymer respektive klänningar och ta kanalbåt och Blå tåget till sydligare nejder. Samtidigt passar man på att hyra ut Downton till en filminspelning, just i skiftet mellan stum- och ljudfilm. Resten av rolllistan får stanna hemma och serv(er)a filmteamet.

Det är alltså trivsamt och snyggt att titta på. Men på Downtons vanliga vis är det knappast subtilt. Alla gör det man väntar sig av dem, och de planteringar som förekommer tidigt i filmen är sådana att knappast någon kan missa dem och inse vad som ska komma. Det gör ändå ingenting, för det här är inte en film man ser för att få veta hur det går.

Projektet med en långfilm i veckan tog ett ofrivilligt uppehåll i en månad, men nu är det på banan igen och kan förhoppningsvis också komma ikapp innan året är slut.