22. Ett ärligt liv

Anledningen för mig att se den här filmen, baserad på en bok av Joakim Zander, är att den utspelar sig i Lund. Där jag har både studerat och bott, och alla som har gjort det kommer att känna igen sig, även om man inte har läst juridik, som huvudpersonen Simon. Förutom diverse gatumiljöer förekommer UB, Akademiska Föreningens stora sal, Sparta och en del nationer och/eller andra uteställen som jag inte kan relatera till på andra sätt. Jag tar mig igenom filmen för att få se på Lund.

I övrigt är det nämligen inte mycket att glädjas åt, och de relativt positiva recensioner filmen trots allt har fått begriper jag inte alls. Framför allt är det dåligt skådespeleri från i stort sett alla de yngre medverkande, och den ende med en något större roll som är över studentålder är Peter Andersson, som dock är sämre än han brukar. Han spelar en anarkistisk statsvetarprofessor som tar ett antal unga förmågor under sina vingar, så småningom också Simon. De bor hemma hos professor i något som ska föreställa en villa i Professorsstaden, men där finns knappast mangårdsbyggnader med gårdsplan som den man har valt som exteriör här. Hans välfyllda bokhyllor verkar innehålla samma slags utsorterade böcker som IKEA möblerar sina hyllor med för att de inte ska se tomma ut.

Simon inleder sin bostadskarriär i en lägenhet hos ett par sviniga överklasskillar som behöver en hyresgäst medan någon annan är på en utlandstermin. De är dock inte mer överklass än att de äter upp Simons mat och låter honom sköta marktjänst när det ska bli fest. Det är inte den enda miljö som inte fungerar för mig. Spartas korridorkök rymmer en tjej som äter pasta direkt ur kastrullen, och det tror jag aldrig jag såg under nästan sex år som korridorboende. Och UB kunde ha bidragit med hur det fungerar med lån och studieplatser – ingen ska få mig att tro att det passerar med högljudda samtal i den tysta läsesalen upprepade gånger. (Eller så är det mycket som har ändrats sedan min studenttid, fast då har filmteamet inte gjort läxan, eftersom det här tydligen ska utspela sig på nittiotalet.)

Handlingen går ut på att Simon blir indragen i anarkistkollektivets aktiviteter och efter hand måste utföra fler och mer avancerade saker eftersom de får hållhakar på honom. Möjligen gör han också dessa på grund av viss motvilja mot sina lägenhetskompisar och på grund av viss attraktion visavi en av kollektivmedlemmarna. Hur han och de klarar sig undan får man aldrig klart för sig.

Den som vill återuppliva studentminnen kan alltså ägna den här filmen ett par timmar. Den som vill se svensk thriller rekommenderas att leta vidare.

70. Wallander: Mördare utan ansikte

En trettio år gammal TV-deckare kan ha åldrats med allt annat än värdighet, men den här är fullt sebar fortfarande. Om det beror på kvaliteten i förlagan, Henning Mankells första bok om Kurt Wallander, eller kvaliteter i den här produktionen kan kanske vara egalt, men jag tror på bådadera.

Det är klart att tiden har gått, och att det finns tecken på det. Tydligast som alltid är mobiltelefonerna:



Här finns de i alla fall och fungerar för det mesta, även om Wallander själv (i Rolf Lassgårds gestalt, se ovan), inte är så förtjust i dem, och använder telefonkiosk när han själv ringer upp.

Det dräller förstås av andra småsaker som placerar handlingen i tiden, som att man tar ut pengar från Minuten (och det finns både Föreningsbanken och Sparbanken) och att man tar flygbåten när man ska till Danmark. Upplösningen på Kiviks marknad visar att det är en tid när strippshowerna ännu fanns kvar där. Vidare får man förstås mycket bilder från Ystad och Österlen, men också Malmö och Köpenhamn.

Och så är Annehem fortfarande landet strax utanför Lund, inte ett villaområde:

På bilden är det Åke Jörnfalk, en av de många sydsvenska skådespelare som befolkar serien, liksom han var flitigt förekommande i Malmö-TV:s dramaproduktioner under decennier.

Intrigen är nog det som har åldrats minst, för den tar upp fortfarande aktuella ämnen som främlingsfientlighet och samhällstrygghet.

65. Från Alfredson till Ö-ändan

Den här dokumentären är snarast ett reportage, tillkommet under åren 1985−1989. Det förstnämnda året beslutade riksdagen att det skulle göras en "nationalencyklopedi" och det sistnämnda året kom det första bandet av Nationalencyklopedin till sist ut.

Däremellan arbetade förlaget Bra Böcker i Höganäs, som lyckades sno åt sig uppdraget framför näsorna på mer anrika förlag. (Bra Böcker var ju uppstickaren som inte hade Bonniers eller Norstedts kulturella kapital. Jag undrar hur det ska tolkas att en medarbetare säger "situationstecken", inte minst att man väljer att ha med det.)

Själv minns jag vagt en medierapportering som handlade om att det var bråk mellan experter och förlag, att det inte skulle få plats med lika mycket som i gamla uppslagsverk och att projektet var försenat och/eller i tidsnöd. Jag hörde inte till de frälsta när de första banden kom, men skaffade så småningom hela verket. I backspegeln är det inte min bästa investering − när jag nu tog fram första bandet för att kolla några personuppgifter var det länge sedan jag använde NE i pappersversion.

Det är ett ganska inträngande reportage, förhållandevis respektlöst med tanke på vilka sammanhang de får vara med och filma:

Vid bordsänden sitter den första chefredaktören Bi Puranen, som fick lämna sitt uppdrag efter ett par år. Historieskrivningen här är att det berodde på en konflikt med det vetenskapliga råd som sammanträder ovan (under ett par upplagor av Bra Böckers lexikon i bruna respektive gröna band). Därunder syns Jan-Öjvind Swahn (som förresten var chefredaktör för det lexikonet), Sture Allén och Tore Frängsmyr. Damen närmast kan jag inte identifiera, och det är ett återkommande problem att reportagemakarna har snålat med skyltningen.

Den här dokumentären sändes alltså i slutet av 1989, dagen innan det första bandet kom ut, om jag uppfattar slutet rätt. Det är därmed inte så konstigt att den har åldrats på vissa sätt, men som så ofta är det saker som då kanske var helt naturliga som numera är de tydligaste tidsmarkörerna. Den nye chefredaktören Kari Marklund deklarerar stolt att första bandet också kommer att finnas på "femton floppyskivor", men att det inte kommer att göras någon CD-ROM-version, eftersom man ju kan lägga över innehållet på de femton skivorna på sin egen hårddisk. Den versionen är förresten bara tänkt för synskadade − och så demonstreras en talsyntes som får en att tycka att dagens AI-inläsningar av ljudböcker är fantastiska. (Tidsmarkör nummer två är ett askfat i ett arbetsrum.)

En medarbetare som vi i någon mån får följa genom arbetet med det första bandet är en av redaktörerna, Ann Moen, här till vänster. Hon har det inte alltid lätt när experter ska förmås att skriva begripligt och helst inte hoppa av, som vi vid något tillfälle förstår har skett. Till höger är det bildredaktören Jaak Kruusmägi:

För sin tid var det här säkert en högteknologisk kontorsmiljö; det understryks hur datoriserat arbetet är på alla sätt (och så får man se kladdiga faxversioner av något ourskiljbart).

För egen del tyckte jag det var roligast att se bilder från ett stormöte på Ideon i Lund:

I den lokalen åt jag ganska ofta lunch en period sådär tjugofem år senare, och den såg likadan ut då.

60. Ernst-Hugo Järegård läser en historia av Fritiof Nilsson Piraten

 

 

Titlarna på fyra av de noveller som ingår i den här serien annonseras genom en skylt, men den fjärde, "Kärlek och långvantar", illustreras av Ernst-Hugo Järegård, draperad i en fåtölj:

Det är något underligt med utförandet här, för de tre första har en gemensam grafisk profil, som det hade hetat några decennier senare, medan den fjärde har en egen och den femte ingen alls. (Illustrationerna är gjorda av Åke Arenhill.) I det sista avsnittet är Järegård dessutom annorlunda klädd än i de fyra första, vilket får mig att tro att den är inspelad vid annat tillfälle. Den har också en något annan ton i utförande, fler felläsningar som korrigeras och en mer utlevande stil.

Ernst-Hugo Järegård var ju inte främmande för de stora effekterna, till vilken också kan räknas sänkande av volym och tempo intill ohörbarhetens gräns. Här är många exempel på det, liksom på att uppläsning också kan innefatta diverse ljudeffekter och agerande av handling, så länge det låter sig göras i en fåtölj.

Fritiof Nilsson Piraten skrev flera novellsamlingar, och vad som har styrt urvalet här har jag svårt att avgöra. De fem novellerna är inte ur samma samling och har inget gemensamt tema, men kanske är det helt enkelt någon som har tyckt att de är bra. De fångar i alla fall det som ofta framhålls som författarens signum, att kombinera komik och tragik.

55. Arkitekt Lewerentz

En del dokumentärfilmer skulle lika gärna kunna vara något annat medium, som radio (numera kanske snarare podd) eller bok (eller text i annan form). Men så är det alls inte med den här filmen, där rörlig bild och tal båda fyller en oumbärlig funktion. När man ser ett alster av den här sorten märker man hur en del andra inte utnyttjar mediets möjligheter.

Det här är inte platsen att bre ut sig om objektet för dokumentären, arkitekten Sigurd Lewerentz, för det går att läsa mycket om honom på annat håll, liksom att se bilder av hans verk. Man kan förstås också se mycket av det i verkligheten; jag hade tillfälle att reflektera något över det på min andra blogg för snart nio år sedan, när jag hade varit i Klippan i anslutning till att Sankt Petri kyrka femtioårsjubilerade. När den stod färdig var Lewerentz över åttio år gammal, och ändå blev det inte hans sista verk. Blomsterkiosken vid Östra kyrkogården i Malmö är senare och mindre, men ges lika stort utrymme i filmen, med goda skäl. Att det alls har kunnat bli någon film beror till stor del på Lewerentz kollega och vän Bernt Nyberg, som filmade en del av deras möten på byggarbetsplatser och spelade in en del av deras samtal.

34. Bob från Höganäs

Här handlar det verkligen om en annan tid, en tid när det var möjligt att ha en (relativt) tam puma boende i ett privathem, låt vara att det ändå ansågs excentriskt. Bakgrunden är att pumans husse, doktor Gustaf Alling i Höganäs, hade varit i Sydamerika och skjutit ihjäl en vild puma, som visade sig ha ungar. Av dessa fick en följa med doktorn hem. Filmen är från 1930 och då var Bob tre år gammal. Hon (det visade sig nämligen vara en hona) rör sig fritt i salongerna och trädgården, men stumfilmsformatet gör att man inte alltid vet om hon gäspar eller ryter. Bob levde till 1941, då hon måste avlivas eftersom hon hade satt i sig en galosch av gummi. Numera finns hon uppstoppad på museum i Höganäs.

Den som vill få mer bakgrund kan höra en i skrivande stund färsk radiodokumentär här. Hela den här filmen finns hos Svenska Filminstitutets tjänst Filmarkivet.

12. Tre terminer

Den här serien har jag sett två gånger förr, när den var ny 1991 och när den repriserades någon gång senare på nittiotalet. Jag minns den som mycket bättre än vad mitt nutida jag kan förmå mig att tycka. Det hade varit bättre att ta sig an Fritiof Nilsson Piratens roman, som är förlaga till serien, och som jag faktiskt tror att jag har oläst.

Handlingen utspelar sig 1912 och 1913 i Lund, dit Herman Lange kommer för att läsa juridik. Han är enligt allmän uppfattning något av ett alter ego för Piraten, men inte den ende som har en förebild i verkligheten. Michael Segerström spelar här Tom Ancher, en mycket lätt maskerad Sam Ask, legendarisk överliggare i tungviktsklassen. Det är förstås en mycket tacksam roll, och Segerström stjäl varje scen han medverkar i, fast de egentligen inte är så många. Herman själv i Ulf Fribergs tolkning är en rätt ointressant karaktär, tycker jag nu. Det som är tänkt att engagera honom är en kärlekshistoria med en gift kvinna, men jag blir föga engagerad. Mest minnesvärd i övrigt är denna kvinnas morbror, spelad av Hasse Alfredson på ett sätt som om rollen vore skriven för honom.

Att man får se lite Lund på bilderna väger tyvärr inte upp det här. Jag bokar in boken som sommarläsning redan nu.

22. Bror, säsong 2

Den här ungdomsserien ser jag mest för att den utspelar sig i Eslöv. Det räcker inte riktigt för att göra den sevärd, och jag känner mycket starkt att jag är för gammal för att vara målgrupp. Grabbarna som i förra säsongen ägnade sig åt att ordna fester på en ödegård har bytt sysselsättning, möjligen för att gården nu tjänstgör i en annan TV-serie, Trädgårdstider. Nu är de mer var och en på sitt håll, även om de förstås också sammanstrålar på pizzerian. Tonen är vuxnare och allvarligare, och de råkar in i saker som de borde hålla sig ifrån (men då blir det ju ingen intrig att tala om). Att studenten närmar sig är deras minsta problem. Frågan är om det går att mjölka det här konceptet mer, när det inte går att räkna med att alla de fyra huvudpersonerna med rimlig trovärdighet stannar i Eslöv.

16. Ägget är löst!

Hela den här filmen hade jag inte sett tidigare, det är jag helt säker på nu efteråt. Däremot hade jag en mycket klar bild av Gösta Ekman stående med ansiktet över vattnet i en sjö, överväxt av alger och så småningom av is. Det dyker dock inte upp förrän efter någon timme, och är förhållandevis frikopplat från den intrig som pågått fram till dess. Överhuvudtaget är det här inte en stringent berättad film, utan fylld av infall och idéer, som inte alla kommer till riktig användning.

Gösta Ekman gjorde väl aldrig en dålig insats, och inte heller här. Bäst är ändå Max von Sydow, som spelar hans far, en industriman av den self-made typen, som behandlar son, hustru, ridhäst och arbetare lika illa. Han spelar på skånska, vilket han som född i Lund förstås inte har något problem med, men jag tror aldrig jag har hört honom så förr. Hans förtryckta hustru spelas av Birgitta Andersson, i stort sett utan repliker, men hon får förmedlat mycket ändå. Sedan kan man roa sig med att titta efter alla de som brukar medverka i Hasse och Tages filmer, och många av dem finns här också.

38. Julkort från Gullan i Gullebo

De är närmast en genre för sig själv, dessa filmer om äldre personer på landsbygden som lever mer eller mindre excentriskt. Den här skiljer sig från mängden genom att vara bara fyra minuter lång, men med tanke på det lär man känna Gullan ganska bra. Däremot blir det förstås ont om tid att förstå anledningen till att den här filmen alls kommer till. (Den går att se i nästan två år till här.)

33. En helt vanlig familj

Den här serien har fått fin kritik och verkar också utifrån omdömen på olika håll att uppskattas av publiken. Boken som den bygger på uppskattade jag mycket, och med denna bakgrund är jag förvånad över hur dåligt jag tycker det här har blivit. Det är inte bara lite sämre än förväntat, utan ofta direkt pinsamt att titta på.

Bokens upplägg, att berätta samma händelseförlopp ur tre olika familjemedlemmars perspektiv, är förstås inte möjligt att ta över helt i en bearbetning för TV. Men här har man hamnat någonstans i närheten av det - ibland kommer det en skylt som talar om att vi nu följer "dottern" (om vi inte själva förstår det), och ibland är det något som i bokform hade varit ett allvetande perspektiv.

Intrigen handlar om att en ung man blir dödad med kniv nära sin bostad, och så får vi följa vad som leder fram till det. Det berättas parallellt med vad som händer efter dådet och hur de tre i familjen agerar då. Jag kan inte annat än tycka att det mest blir en uppvisning i att klippa sönder kronologin för att undanhålla oss vissa sammanhang, och det är ingen bra strategi att tittarna ska känna sig lurade.

Skådespelarna agerar generellt taffligt och många låter som om de läser replikerna innantill. Undantaget är huvudrollsinnehavaren Alexandra Karlsson Tyrefors, som faktiskt är en positiv överraskning. (Figge Norling har en mycket liten roll som lektor i juridik och gör inte heller bort sig, men jag märkte inte att det var han förrän jag såg namnet i eftertexterna.)

Att jag alls tittar färdigt beror på att det utspelar sig i Lund och att jag som bosatt i kommunen (och tidigare i centralorten) tycker det är nöjsamt att följa med på gator som jag själv trampat. Förutom Juridicum förekommer UB, Mormors bageri, Grand hotell och några uteställen för ungdomar som jag inte känner till så väl. Polishuset har man med poetisk frihet förlagt till en annan plats än i verkligheten, nämligen där min vårdcentral ligger. Och så är de i Bjärred på kallbadhusets restaurang. Bland det minst trovärdiga i det lundensiska är att de kör bil i stort sett vart de än ska och på ett mirakulöst sätt lyckas hitta laglig parkering utanför porten till samtliga platser som besöks.

72. Bror

Det dräller inte av ungdomsserier som utspelar sig i Eslöv, men den här gör faktiskt det. Den är också inspelad där, i varje fall så långt jag känner igen utomhusmiljöer. Den viktigaste miljön, en ödegård, är mig obekant, men på något sätt känner man igen den ändå, så generisk är den. De fyra grabbarna som det handlar om hittar en summa pengar där, och börjar dessutom använda stället för att ordna fester som ytterligare kan dryga ut kassan. Det går förstås inte bra på alla sätt, det kunde jag ha sagt till dem om någon hade frågat mig. Jag hör förstås inte alls till målgruppen för den här serien, men jag fortsätter att titta ändå, fast det är förtvivlat svårt att höra vad ungdomarna säger ibland.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

44. Varan-tv:stories

Det är till att ta en rejäl risk när man återkommer efter tjugofem år med nya avsnitt i en serie som fått kultstatus och har en hängiven skara anhängare. Ingen hade kunnat klandra dem om de hade låtit bli. Jag tycker de kommer undan med hedern i behåll, och ganska mycket är riktigt roligt. Det är omisskännligt samma humor som förr, även om de (och jag) har blivit äldre och förståndigare.

Roligast har jag när David Wiberg pratar om sin tatuering, som föreställer en "kamelajävel":

även om textaren tyvärr har missat det roliga med bindevokalen.

1. Sagan om Dilan och Moa, säsong 2

Liksom i första säsongen driver den här serien med hela den tillvaro som man kan fördomsfullt kan tänka sig att två yngre kvinnor har i ett kollektivboende vid Möllan i Malmö. De gör vad de kan - vilket faktiskt inte är så mycket - för att vara som man ska, men allra ängsligast är deras inneboende Filip, som dessutom är man, med allt vad det kommer med av skuldkänslor. Den här säsongen finns det en antydan till övergripande handling, där Dilan får för sig att hon ska resa till Kolahalvön och Moa får för sig det ena och det andra med bäring på hennes "förhållande" till universitetslektorn Carl. Det är fortfarande mycket roligt, men också lite jobbigt minst ett par gånger per avsnitt.

135. Sagan om Dilan och Moa, säsong 1

Sex avsnitt på tjugo minuter vardera är precis lagom för den här förhållandevis galna serien (det har kommit en omgång med sex avsnitt till, men den kanske jag väntar lite med). Jag hoppas att den inte är helt verklighetstrogen i sin skildring av Dilan och Moa, som heter så även i verkligheten och dessutom verkar dela bostad också, liksom de gör i serien. De är i alla fall en rejält skruvad upplaga av hur man kan tänka sig två engagerade kvinnor i tjugofemårsåldern någonstans i närheten av Möllevångstorget i Malmö. De går på feministisk fest, tar in en heltidsaktivist som får hyra ett rum (hallen, i själva verket), nojar över det ena och det andra, och för det mesta är det roligt på ett lite jobbigt sätt.

127. Nästan inget

Anders "Ankan" Johansson spelar här en version av sig själv, kanske inte särskilt verklighetstrogen, om jag får gissa. Varje avsnitt börjar med att han av sin agent - eller vad hon nu är - får något uppdrag med kort varsel, och det är inget problem, för han har nästan inget inbokat. Sedan blir det kaos och fars, förhållandevis roligt, tycker jag. De sex avsnitten är bara en kvart långa, och det är precis lagom för vad det här upplägget klarar.

82. Sommartåg

I anslutning till Jan Troells nittioårsdag har SVT Play ett antal av hans filmer tillgängliga, bland annat den här kortfilmen från 1961. Den skildrar en tågresa mellan Malmö och Simrishamn, och det är verkligen en annan tid på nästan alla sätt. En pojke i sjuårsåldern skulle inte skickas ut ensam på en tvåtimmarsresa (fast Peter Troell i filmen har sin farbror filmskaparen med sig, förstås). För att inte tala om att det inte finns plattformar att gå ut på medan tåget går:

Stinsen som vinkar av ser ut som om han när som helst kunde glida in på en officersmäss:

Idag får man ha med sig sitt eget vatten (eller köpa i bistrovagnen), men då fanns det vattenkaraff:

och biljetterna var små styva pappbitar:

För tågnostalgikern är det här säkert en högtidsstund, och det finns förstås en diskussionstråd som försöker reda ut precis var allting är filmat. Jag nöjer mig med att konstatera att man ser något man känner igen i landskapet:

Damerna hade hatt:

 

eller möjligen hårnät:

och herrarna hade kavaj och slips:



Långt före den tid när man alltid hade tidsfördriv med sig i mobilen fick man ta med sig vad man behövde av det:





Helt utan saknad ser jag att det var rökning tillåten (även om det väl fanns avdelningar för icke-rökare):

Och tågen bestod av vagnar för både passagerare och gods och drogs fortfarande av ånglok:



Förutom det här förekommer det ganska mycket djur, både vilda och tama, i landskapet som tåget passerar, men där känner man mer igen sig från nutida naturfilm. Men det här var faktiskt en liten pärla.

74. Regn

En kvinna vaknar av att det droppar från taket. Droppandet tilltar, övergår i regn som övergår i ösregn, och det följer henne under dagen, när hon åker till jobbet, sitter vid datorn, äter lunch och annat man gör en vanlig dag. Det är precis så underligt som det låter.

Om inte annat framgår det av bussens inredning (se ovan) att det utspelar sig där Skånetrafiken kör.

57. Jakten på en mördare

Den här TV-serien har jag skjutit upp eftersom jag var rädd att den skulle vara för obehaglig. Ämnet har potential för det, eftersom det handlar om morden på Helén Nilsson i Hörby och Jannica Ekblad från Malmö, och de utredningar som så småningom ledde till att Ulf Olsson kunde dömas för dem. Jag minns själv mordet på Helén mycket väl, eftersom det var påsklov och vi hade sommarhus inte långt från Hörby, och vi inte gick ut på skogspromenad de dagar det tog innan hon hittades. I efterhand har det också visat sig att det hus hon hade förts till inte heller låg långt från våra promenadskogar.

Det var inte nödvändigt att skjuta upp, för serien hanterar ämnet väl. Den är obehaglig ibland, men de klipper i precis rätt ögonblick, visar precis lagom mycket utan att bli spekulativ, och är faktiskt ett värdigt dokument över det som hände. Till stor del beror det på att det handlar just om polisarbetet, inte morden i sig. Det mest obehagliga är egentligen de sjaskiga miljöer polisen kommer i kontakt med på vägen, men som visar sig inte ha så mycket med just de två morden att göra. Misären har varit stor på sina håll i Skåne de åren, kan man konstatera.

I centrum står polisen Per-Åke Åkesson, som är en kompetent utredare med oöverträffat resultat vad gäller att få mördare dömda. Men han är inte särskilt anpasslig till den nya organisation som införs i polisväsendet de här åren, och det tar hårt på honom personligen. Paradoxalt nog är det de egenskaper som gör honom till en bra utredare - envisheten, tron på att han har rätt, eller i varje fall kommer att få rätt - som också gör att han inte passar i ett sammanhang med personalplanering och värdeord. Hans kollega Monica Olhed finner sig bättre tillrätta, men är också en synnerligen kompetent förhörsledare, som man inte vill förlora. Jag kan tycka att även hans egenskaper skulle kunna tas tillvara bättre än att han får sitta i en skrubb i källaren och gå igenom gamla fall - även om det är så polisen kommer vidare med just de här två morden.

Serien är dokumentärnära i sitt berättande, och kanske är det därför som den har uppfattats som stolpig vad gäller agerandet. I ett eftersnacksavsnitt fanns det kritik av det slaget, och dessutom mot den skånska som nästan alla talar. Där håller jag med - den är inte lyckad överallt, även om ambitionen är lovvärd. Ska jag vara kritisk på någon ytterligare punkt är det att någon verkar lite för förtjust i fågelljud som har lagts på, så att hackspetten hörs trumma trots att det är höst i scenen i fråga. Vad gäller miljöerna i övrigt är det mycket autentiskt, och man slås av att det är så mycket som har hänt fast det inte är så länge sedan. Det är mycket faxar, telefonkiosker och disketter, även om mobiltelefonerna börjar komma så småningom.