40. Sju hertigar

Knappast någon annanstans än i England hade man varit intresserad av att göra den här filmen. En ung man är dödsdömd och sitter i sin cell och skriver memoarer, som vi under stora delar av filmen får höra som voice over. Bakgrunden är att hans mor har blivit förskjuten från sin aristokratiska släkt på grund av ett äktenskap av olämpligt slag (i alla fall i släktens ögon), och han har hämnats på dem, dels därför, dels för att själv kunna bli hertig, fast det står nio kandidater mellan honom och den nuvarande titelinnehavaren. De behöver alltså röjas ur vägen. Alec Guinness spelar alla nio rollerna, varav en kvinna, och gör det med bravur. Det är män i olika positioner och åldrar och inte en enda gång förväxlar man någon av dem. Hans insats är behållningen; intrigen i övrigt är inte så lysande.

39. Herr Talman

Med relativt låga förväntningar blev jag synnerligen positivt överraskad av den här docksatirserien. Det är inte Spitting Image, utan en helt annan stil på dockorna, men det fungerar, tycker jag. I vinjetten ovan är det partiledarna - ja, en har ju hunnit avgå förstås - och de är fullt igenkännliga, och rösterna är för det mesta bra. I det avslutande avsnittet reste S-ledningen i tiden och fick träffa Erlander, Persson och Per Albin:

(och Palme i pälsmössa, men han var inte med i just den här scenen). Det var oväntat vasst och roligt, liksom en del annat tidigare i serien. Ofta har det varit ett parti eller en partiledare som har stått i fokus i ett program, men alla har nog fått sin släng av den så kallade sleven, tror jag.

38. Snälla kriminella

Det här är inte årets bästa film, men den duger som underhållning för stunden. På kriminalkomediers vis är det ett par oskyldiga som råkar in i något som gör att de jagas både av polis och kriminella, och så har de sina egna anledningar att försöka skaffa pengar på ett inte helt lagligt sätt. Det blir ibland ganska roligt, inte bara när Johan Glans är med och spelar sig själv, men så är det också en samling skådespelare med mestadels humoristiska alster på sina tidigare CV.

37. Blackport

Den dyraste isländska TV-serien någonsin är det här enligt uppgift. Mycket av det får tillskrivas de tidstypiska miljöerna, där ingenting har sparats för att visa upp ett perfekt åttiotal - bilar, kläder, inredning med mera. Intrigen handlar om fiskeindustrin, denna nationens ryggrad, och systemet med fiskekvoter som införs vid den här tiden. Central i handlingen är politikern Jón, som inte bara har inflytande i den frågan utan också är delägare i en fiskfabrik med tillhörande båt, och alltså sitter på båda sidorna av bordet, som det isländska uttrycket lyder.

Det är ingen upplyftande miljö. Titeln syftar på de baracker som de anställda inhystes i, så billigt och enkelt som möjligt. Inte heller arbetsmiljön var påkostad, och det krävdes både alkohol och annan stimulantia för att folk skulle orka jobba de långa pass som krävdes. Inte heller det andliga klimatet är trevligt, när det genomsyras av korruption och hållhakar. Bedömare har uttryckt att det är en realistisk skildring, även om kanske inte allt detta förekom så koncentrerat på samma ställe.

Rollerna är besatta med den isländska skådespelarelit som jag nu börjar känna igen. Helheten blir absolut sevärd, särskilt om man som jag inte hade någon djupare kunskap om det här avsnittet i Islands historia.

36. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 5

Nu börjar det här programmet att kännas som ett invant koncept, men ännu inte uttjatat. Årets säsongs främsta nyhet är avslutningsmomentet kulturstegen i form av fem frågor på en minut, som kan ge 1+2+3+4+5 poäng, och där kan det förstås svänga rejält, vilket är v m k "bra TV". Detta är inte platsen för näthat, så jag nöjer mig med att konstatera att det har funnits lag att tycka bättre om än andra, och att jag inte är missnöjd med utfallet av säsongen.

35. Matargat, säsong 1

Det här är ju ingen serie man måste följa i den ordning avsnitten sänds, och jag har betat av dem baklänges. Den här första säsongen är mer noga med att inskärpa vikten av att tvätta händerna och vara försiktig med knivar, om man ska försöka generalisera någon skillnad mot den senare.

Bland det som bakas eller lagas den här omgången finns kanilflétta (med färdig pizzadeg, ett smart sätt att förenkla), hafragrautur með eplamús (där gröten görs med både mjölk och vatten) och hamborgarar (färdigköpta som steks och läggs ihop med grönsaker och bröd). Det är inga långkok eller avancerad matlagning, men trevligt och anspråkslöst som jag tror går hem i målgruppen. Själv ser jag det för isländskans skull, och det fungerar också.

34. The Ghost of St. Michael's

Det här är en förhållandevis tramsig historia om en inkompetent lärare på en internatskola som har tvingats evakueras till ett slott på Isle of Skye, där det spökar. När sedan rektorer börjar dö, den ena efter den andra, får han tillsammans med en kollega och en försigkommen elev försöka reda ut vad som har hänt. Det är högre tempo än det brukar vara i fyrtiotalskomedier, men skämten är sällan annat än platta.

Textaren har haft det svårt med ordvitsarna, men de har ändå klarats av hyggligt. I övrigt är det sorgligt att se hur någon tycker det är en bra översättning att eleverna säger "du" till lärarna (men gärna också "sir" i samma mening), och inte använder "man" utan "en", som man gör i vissa kretsar numera. Men knappast då.

33. Matargat, säsong 2

Med isländsk textning är det inte omöjligt för mig att följa med i de här korta matlagningsprogrammen för barn (titeln betyder "matvrak"), särskilt som man också har receptet i textform på hemsidan. Det är inte så avancerad mat de lagar, det kan vara amerískar pönnukökur (till morgunmat) eller bananmöffins. Som övning i att uppfatta isländska är det utmärkt, och att varje program bara är fem minuter är snarast en fördel, för då blir det av att jag ser dem.

32. Fem minuter Island

Man får passa på att se det som finns om man vill öva på att höra talad isländska. Det här är sexton femminutersprogram om vanliga islänningar som ägnar sig åt något särskilt, om än inte alltid spektakulärt. Det kan handla om ett par tolvåringar som tävlingsdansar, någon som ordnar veteranbilsträff eller en företagsam man som under pandemin startar en verksamhet med moutainbikeuthyrning.

31. Mannen i vita kostymen

SVT verkar köra ett tema med Ealingkomedier, detta löst sammanhållna koncept för komedifilmer producerade vid Ealing Studios på fyrtio- och femtiotalen. Den här ska vara närmast klassisk, har jag förstått.

Alec Guinness spelar titelrollen, en tafatt forskare som har hittat en formel för att tillverka ett tyg som aldrig behöver tvättas och inte kan slitas ut. Det vore ju toppen för alla, utom för textilindustrin, som när det har tillverkats kläder så det räcker för allas behov, skulle behöva lägga ner. Och då har filmen ändå nästan glömt bort alla som lever på att tvätta kläder eller tillverka tvättmedel. Kostymen som tillverkas av de första fibrerna är vit, eftersom inte bara smuts utan också färg stöts bort, och det blir förstås mycket effektfullt i en svartvit film där alla andra herrar har mörka kostymer och England är allmänt grådaskigt.

Guinness får visa vilken stor skådespelare han är, trots att allt annat - manus inte minst - har åldrats svårt. En komedi där man inte skrattar en enda gång kan faktiskt inte rekommenderas, ens om den är en klassiker.