41. The Crown, säsong 6

Den här sista säsongen av The Crown är ojämn. Ett och annat avsnitt är riktigt bra, ett och annat - lite för många - är inte alls bra. Nu blir det spoilers om vad som händer, och inte bara av den sorten man kan förutse om man vet något om verkligheten för det brittiska kungahuset 1997-2005.

Säsongen släpptes i två omgångar, först fyra avsnitt och sedan sex. De fyra första handlar i stort sett om Diana under sommaren 1997, hennes relation med Dodi Al-Fayed och de händelser som leder fram till hennes död i Paris. Det materialet räcker inte till för att fylla tiden på ett meningsfullt sätt, och särskilt spännande blir det inte, när vi vet vad som ska hända, och det dessutom har visats i en inledande framåtblick i första avsnittet.

I de följande avsnitten finns några exempel på det som serien med viss framgång har gjort under tidigare säsonger, nämligen hela eller delar av avsnitt som koncentrerar sig på andra än drottningen. Ett handlar mest om prins Williams återgång till skolan efter Dianas förolyckande, ett annat om hur han och Kate Middleton blir ett par. Bäst är nog ett som fokuserar på drottningens syster prinsessan Margaret och som utspelar sig under de sista åren av hennes liv med flera strokes och annat elände.

Seriens avslutning utspelar sig i anslutning till drottningens åttioårsdag, som åtföljs av att hon och hovet planerar för hennes begravning. Det borde väl i själva verket ha funnits planer för den långt tidigare, men det är förstås ett tacksamt sätt för seriemakarna att blicka framåt till (nästan) nutid utan att behöva skildra verkliga händelser i närtid.

Mycket har skrivits om de friheter serien tar sig i förhållande till verkligheten. Jag har inte störts så mycket av det, men här finns några inslag som jag inte tycker är alldeles lyckade, helt enkelt eftersom de inte fungerar i den fiktion som serien trots allt är. Det ges en genomgående bild av att det är Kate Middletons mamma som vill ha ihop henne med prinsen och som ligger bakom mycket av det som gör att det lyckas. Än mindre troliga är de spekulationer som förekommer om att drottningen skulle ha varit inne på att abdikera i anslutning till åttioårsdagen, vilken som av en händelse ungefär sammanföll med Charles och Camillas bröllop.

Och i anslutning till den här säsongen har det skrivits om hur det förekommer döda karaktärer som de levande kan föra samtal med. Diana sitter och pratar med Charles, och Dodi gör detsamma med sin far. Inget av det är bra alls. Det förekommer också att de två tidigare skådespelare som kreerat rollen som drottningen - Claire Foy och Olivia Colman - återkommer och säger visdomar till Imelda Staunton som spelar henne i seriens nutid. Det är om möjligt ännu mindre begripligt.

Därmed ska det kanske sägas något om skådespelarna. De flesta är bra och gör fina insatser även när de har svagt material att arbeta med. Imelda Staunton är förstås utmärkt, men av någon anledning allra bäst när hon får glasögon på sig. Jonathan Pryce är egentligen inte så lik prins Philip som man hade önskat, men han klarar det också bra. Bland de yngre är Ed McVey som prins William (i den äldre versionen) ett verkligt fynd, som lyckas vara både olycklig, kär och vördnadsfull i olika sammanhang. En riktig prestation gör också Lesley Manville som prinsessan Margaret, tjusig och glamorös i början av avsnittet som handlar om henne, men slagrörd och uppgiven mot slutet. Bertie Carvell, som jag såg tidigare i år som Adam Dalgleish, gör en utmärkt Tony Blair.

Lite synd är det att serien inte fick gå i mål som det flaggskepp den började som. Men ser man till helheten, alla sex säsongerna, kan man inte annat än imponeras av spektaklet.

Eftersom det här blir årets sista inlägg är det dags för den sedvanliga kvantitativa summeringen av årets konsumtion av rörlig bild, inklusive en jämförelse med tidigare år. Det här är inte ett särskilt framstående år, men det innebär att 2024 med minimal ansträngning kan bli bättre.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41

Målsättningen för nästa år är att i varje kategori överträffa årets resultat. Det borde ligga inom det möjligas gräns.

40. Bakom Trolltider

Det är numera närmast en tradition att det görs ett bakom kulisserna-program om julkalendern. Det förtar möjligen lite av magin, men vi vuxna tror kanske ändå inte att osynlighetsluvan eller den lysande bärnstenen är på riktigt. Man får alltså se hur en del av tricken görs, och en del av de medverkande får säga hur roligt de har haft. Hommagen till den gamla Trolltider från 1979 gör att jag kanske ska överväga att ta fram den någon lämplig månad och ha den som nostalgikalender.

39. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Det går knappast att säga något nytt om den här klassikern. Det var några år sedan jag såg den här versionen senast - det har ju kommit både en långfilm och en scenföreställning på senare år - men man kan den ju ganska väl. Med stigande ålder uppskattar jag också Gunnar Svenssons musik allt mer.

38. Julkort från Gullan i Gullebo

De är närmast en genre för sig själv, dessa filmer om äldre personer på landsbygden som lever mer eller mindre excentriskt. Den här skiljer sig från mängden genom att vara bara fyra minuter lång, men med tanke på det lär man känna Gullan ganska bra. Däremot blir det förstås ont om tid att förstå anledningen till att den här filmen alls kommer till. (Den går att se i nästan två år till här.)

37. Trolltider - legenden om bergatrollet

Årets julkalender är en ny historia som utspelar sig i samma universum och med delvis samma karaktärer som 1979 års kalender, som hette bara Trolltider. Den är ihågkommen av många som en av de bästa kalendrarna, även om jag själv inte har så starka minnen av den.

Jag tycker att det här är ett förhållandevis lyckat projekt med bra skådespelare och en vettig intrig, om än något tunn för att hålla att dra ut på i tjugofyra avsnitt. Lite humor för vuxna ingår också, liksom att ett par av skådespelarna från den gamla Trolltider återkommer i småroller här. Det blir nog inte en klassiker, men den är definitivt på samma nivå som de senaste årens kalendrar.

36. Maria Lang: Sveriges första deckardrottning

Om man har läst de biografier om Maria Lang som har kommit på senare år innehåller inte den här dokumentären så mycket nytt. Men den är välgjord och innehåller å andra sidan ett utmärkt urval av intervjuer, både med författaren själv, folk hon kände och nutida experter. Extrabonus för mig var att man fick se Nora så mycket, och inte minst lite från deckarfestivalen där i våras, som jag var på (dock utan att kameran fångade mig).

35. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 6

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt följer i stort sett tidigare års koncept. Lite nya deltagare är det förstås, och så är mitt intryck att frågorna är lättare. Men i huvudsak är det här något man - i varje fall jag - ser för att bilda mig, inte triumfera med egna kunskaper. (Julavsnittet kunde med fördel ha utgått. För lätta frågor och för många ledtrådar, och då har jag inte ens näthatat någon deltagare.)

34. Huset på udden

Boken som ligger till grund för den här serien har hetat Prövad oskuld på svenska, men verkar ha kommit i en nyöversättning med titeln Huset på udden, vilket alltså är förklaringen till den inte så ordagranna översättningen här. Nu verkar dessutom den plats de har valt för inspelning inte vara utpräglat belägen på en udde, och det spelar ingen roll för handlingen, vad jag har uppfattat, så det är fortsatt underligt.

Man borde ha lärt sig vid det här laget att om det görs nyinspelningar av Agatha Christie så följer de inte förlagorna särskilt troget. Här är det en hel del ändrat, inte minst i upplösningen (som jag dock inte kom ihåg från boken). Jag tycker ändå inte att det här är det sämsta resultat jag har sett i den här vägen.

Bland skådespelarna märks Anna Chancellor, som blir mördad relativt omedelbart, men syns i återblickar så att hon får tillfälle att göra en ganska omfattande insats ändå. Som hennes man syns Bill Nighy, och båda är förstås utmärkta som ett äkta par med en för tiden ovanlig dynamik genom att det är hon som sitter på pengarna och därmed också bestämmer. Till det hon har bestämt hör att de har fem adopterade barn, numera unga vuxna, men var och en med sitt bagage av problem, om de nu ska tillskrivas arv eller miljö.

Som det brukas i brittiska serier av den här sorten är det välgjort vad gäller kläder, bilar, miljöer och liknande. Om man inte gillar handlingen har man alltså annat att titta på.

33. En helt vanlig familj

Den här serien har fått fin kritik och verkar också utifrån omdömen på olika håll att uppskattas av publiken. Boken som den bygger på uppskattade jag mycket, och med denna bakgrund är jag förvånad över hur dåligt jag tycker det här har blivit. Det är inte bara lite sämre än förväntat, utan ofta direkt pinsamt att titta på.

Bokens upplägg, att berätta samma händelseförlopp ur tre olika familjemedlemmars perspektiv, är förstås inte möjligt att ta över helt i en bearbetning för TV. Men här har man hamnat någonstans i närheten av det - ibland kommer det en skylt som talar om att vi nu följer "dottern" (om vi inte själva förstår det), och ibland är det något som i bokform hade varit ett allvetande perspektiv.

Intrigen handlar om att en ung man blir dödad med kniv nära sin bostad, och så får vi följa vad som leder fram till det. Det berättas parallellt med vad som händer efter dådet och hur de tre i familjen agerar då. Jag kan inte annat än tycka att det mest blir en uppvisning i att klippa sönder kronologin för att undanhålla oss vissa sammanhang, och det är ingen bra strategi att tittarna ska känna sig lurade.

Skådespelarna agerar generellt taffligt och många låter som om de läser replikerna innantill. Undantaget är huvudrollsinnehavaren Alexandra Karlsson Tyrefors, som faktiskt är en positiv överraskning. (Figge Norling har en mycket liten roll som lektor i juridik och gör inte heller bort sig, men jag märkte inte att det var han förrän jag såg namnet i eftertexterna.)

Att jag alls tittar färdigt beror på att det utspelar sig i Lund och att jag som bosatt i kommunen (och tidigare i centralorten) tycker det är nöjsamt att följa med på gator som jag själv trampat. Förutom Juridicum förekommer UB, Mormors bageri, Grand hotell och några uteställen för ungdomar som jag inte känner till så väl. Polishuset har man med poetisk frihet förlagt till en annan plats än i verkligheten, nämligen där min vårdcentral ligger. Och så är de i Bjärred på kallbadhusets restaurang. Bland det minst trovärdiga i det lundensiska är att de kör bil i stort sett vart de än ska och på ett mirakulöst sätt lyckas hitta laglig parkering utanför porten till samtliga platser som besöks.

32. Drömmarnas hus, säsong 1

Nu blev det återigen en säsong av en tysk serie som utspelar sig i Berlin under Weimarrepubliken (och som bygger på en bok). Det är svårt att inte jämföra den här med Babylon Berlin, men det är inte rättvist, för det är serier med helt olika anslag och målsättning. Den här artar sig till att börja med till att handla om varuhuset Jonass, som ska öppna i en av Berlins fattigare delar och som ska bli Europas första kreditvaruhus. Men ganska snart övergår den till att i huvudsak koncentrera sig på två unga människor, dels den från landet inflyttade Vicki, som är anställd som expedit på varuhuset, dels Harry, som är student på musikkonservatoriet och pianist på rökiga barer, men också råkar vara son till varuhusets innehavare. Deras relation är det som driver handlingen, även om det också handlar om ett antal andra personer i Harrys familj och dess bekantskapskrets samt ett antal anställda på Jonass. Det är inte så originellt, utan man känner igen hur det ofta brukar berättas om unga par i relationer med förhinder. Men det är rimligt väl genomfört - inte minst vad gäller kläderna, men så bör det ju vara när det utspelar sig på ett varuhus. Det finns en säsong till, och med tanke på hur den här slutar är det närmast omöjligt att inte fortsätta med den.

31. Babylon Berlin, säsong 4

Den här TV-serien har med denna säsong nått fram till nyårsafton 1930 - sedan handlar det om vintern och våren 1931. Det är förstås en spännande tid i Tyskland och Berlin, och som tidigare gör sig den stora världen påmind i den lilla världen som också beskrivs (och kanske är mest intressant).

Gereon Rath är fortfarande anställd vid mordroteln hos Berlinpolisen, men ägnar också en stor del av sin tid åt att vara SA-man (infiltratör, får vi ganska snart reda på). Det är ogörligt att försöka beskriva handlingen, men där finns en historia om en diamant, dess rättmätiga judiska ägare och dess nuvarande ägare, familjen Nyssen som förekommit även tidigare. Vidare en historia om ungdomar på glid, vilka gör varuhusinbrott, samt en historia om gängkrig mellan olika grupperingar som försöker behärska Berlins undre värld. Lite har dessa delar med varandra att göra, men de löper också på ganska fritt från varandra.

Den här säsongen tillämpar ibland ett berättarsätt som jag tror är nytt för serien, nämligen att något visas hända, och därefter får vi i en återblick se hur det kunde hände (till exempel hur någon kan befinna sig på ett visst ställe där han inte alls borde kunna vara). Det gör att jag ibland börjar undra om jag har missat något, som i exemplet "hur kan han vara där?", och det är inte alldeles lyckat för upplevelsen.

Tyskan i den här serien är inte alldeles lätt, åtminstone inte när berlinare talar sin dialekt. Men jag har i alla fall lärt mig vad en Strammer Max är.

30. Bluffen Oscar Zia

Något slumpmässigt ramlade jag över den här halvtimmesdokumentären, där Oscar Zia talar ut om sina känslor av att vara en bluff, trots otvetydig framgång i det han har gjort. Det kommer lagom nära, vilket är en svår balansgång med ett sådant ämne, och är överraskande sevärt.

29. Hotell Europa

Det här verket kommer i det något originella formatet två avsnitt à en och en halv timme, och dessutom har SVT av oklar anledning döpt om det till Hotell Europa. Det vita huset i originaltiteln är ett hotell i Bad Godesberg nära Bonn och Köln, och serien tar sin början i anslutning till första världskrigets slut. När det handlar om Tyskland vid den tiden är det förstås upplagt att krigsnederlaget spelar stor roll, och i början är området besatt av franska trupper, som också bor på hotellet. Så småningom kommer det andra gäster, inte minst Adolf Hitler, som också ordnar ett möte med Neville Chamberlain där.

Det hela omspänner alltså ungefär tjugo år. I centrum för handlingen står sonen i hotellfamiljen Dreesen, Emil, som börjar som nyhemkommen från kriget och slutar som - ja, vad han nu blir. Han navigerar i alla fall skickligt mellan alla grupper som har synpunkter på honom och familjen, och även om han inte varje gång gör rätt val är han lätt att sympatisera med.

Det går förstås ganska fort när så lång tid ska rymmas inom bara tre timmars TV. Jag hade själv gärna sett en längre serie, för här finns mycket att berätta, och en del av det bara snuddas det vid. 

28. Lupin, säsong 3

Nu har det kommit en tredje säsong ("del" som strömningstjänsten kallar det) av den här serien. När jag hade sett den förra efterlyste jag ett omtag, för det som hände där kändes relativt avslutat. Omtaget får man, i det att det här handlar om ett nytt fall, men man har också stor behållning av att uppdatera sig om vad som har hänt tidigare, om man skulle ha glömt det. Det finns en resumé i rasande tempo som både strömningstjänsten och andra videoklipptjänster på nätet bjuder på.

Lupin är ju gentlemannatjuven från Maurice Leblancs romaner och noveller, som kom ut i början av förra seklet. I den här serien är huvudpersonen Assane Diop en modern gentlemannatjuv som på förebildens manér stjäl juveler och sätter dit skurkar som rättvisan inte har kommit ikapp. Inte bara Diop har en nära relation till Lupin - också en av de poliser som jagar honom är lupinofil (lupinolog?) och gör sitt bästa för att övertyga kolleger om att de borde utgå från böckernas universum för att hitta Diop.

Det är som sagt ett nytt fall här, men man får också ytterligare bakgrundshistoria om Diop och hans uppväxt, som förklarar varför han har anledning att agera som han gör. Möjligen är det inte helt realistiskt att de brottstycken som vi nu får del av inte har blivit aktuella tidigare i serien. Men realism är ju inte den här seriens motto. Berättartekniken bygger på snabba klipp mellan nutid och dåtid - oftast 1998 under pågående fotbolls-VM i Paris - och de är så snyggt gjorda att man aldrig tvivlar på när något utspelar sig. I nutid finns dessutom två separata spår, där vi ofta får se en händelse två gånger. Första gången är vi bara med och tittar, ungefär som vem som helst, andra gången får vi se hur Diop lyckas med det han gör. Det mest spännande i den här serien är faktiskt att få se hur i hela fridens namn han kommer undan med att fejka sin egen död eller andra närmast omöjliga bedrifter.

Den här omgången är kanske något svagare än de tidigare - om det nu beror på att man kan konceptet eller på något annat. Men det är fortfarande bättre än så mycket annat att man absolut bör följa med om man har börjat. Det är ju så med den här sortens serier att det kommer mer så länge publiken följer med, och jag skulle tro att det kan komma en fortsättning.

27. Til minde om Lise Nørgaard - Live fra Korsbæk

På nyårsdagen dog Lise Nørgaard, och det här minnesprogrammet sändes kort därefter i dansk TV. Hon är mest känd för att ha skrivit manus till Matador, som jag brukar säga är världens bästa TV-serie, men hann skriva både andra manus, böcker och mycket annat under en lång karriär som journalist. På senare år var hon också känd för bestämda åsikter, uttalade i medierna med klar formuleringstalang. Hon blev 105, så hon hade tid på sig att bli etablerad. Det handlar förstås en hel del om Matador, men inte bara det. Snarast känns det som om man hade kunnat göra en serie program (och det finns också mer att se på DRTV om henne).

26. Varför bad de inte Evans?

Den här serien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som hör till de faktiskt inte så få där intrigen klarar sig utan någon av hennes återkommande detektiver. I centrum står i stället en ung man av folket (nåja, han är prästson) och en ung kvinna av börd (hon är faktiskt lady). De känner varandra sedan de var små och har den otvungna ton mellan sig som barndomsvänner kan ha, men vi som ser dem inser tidigare än de själva vart deras relation är på väg.

Titeln är oavsett romanens och intrigens kvalitet en av Christies bästa, tycker jag. Det är en replik som uttalas av en döende man som hans sista ord. Det är den unge prästsonen som hittar honom nedanför en klippa, möjligen knuffad, möjligen bara olyckligt fallen över kanten. Det är inledningen till en ganska trasslig intrig, som reder upp sig på slutet, men jag hade gärna sett en traditionell samling i biblioteket med genomgång av fallet.

Inte minst uppmärksammad verkar den här serien ha blivit genom att det är Hugh Laurie som har skrivit manus och regisserat, och det förklarar kanske något av den humoristiska underton som finns mitt bland liken. Han spelar också själv en sinister läkare, om än en helt annan sort än dr House. I rolllistan finns också Jim Broadbent och Emma Thompson som den unga ladyns föräldrar i bara ett par scener, men de stjäl förstås föreställningen när de är med.

25. Wednesday, säsong 1

Min relation till familjen Addams är inte så stark, men de hör ju till de populärkulturella uttryck som man kan veta en del om utan att egentligen ha tagit del av så mycket. Det här är en serie som fokuserar på dottern Wednesday i något mognare ålder än hon har brukat ha - gammal nog att skickas till internatskola för olika slags "utstötta" som de kallas på textremsan. Där finns varulvar, sirener, hamnskiftare (rektorn till exempel), en manlig gorgon (som har mössa nästan hela tiden) och en del andra. Övriga familjen Addams medverkar sporadiskt; mest ser man av den fritt kringkrypande handen Thing ("Saken" på textremsan).

Intrigmässigt är det tidvis ganska våldsamt och vuxet - strömningstjänsten rekommenderar från 13 år - och inte helt orelaterat till Harry Potter med sina övernaturligheter i internatmiljö. Det finns förstås en vanlig värld också, som förhåller sig ömsom nyfiket, ömsom hatiskt mot företeelserna och folket på skolan Nevermore (som inte bara till namnet bär arvet från Edgar Allan Poe med stolthet). Och så är det något oförklarat i det förflutna som måste redas ut, och Wednesday är den som behöver göra det.

Med denna något raljerande beskrivning vill jag ändå säga att det här är en serie som man kan se med visst nöje och viss spänning på allvar. Det är påkostat, inte helt förutsägbart och har ändå något eget som man inte har sett tjogtals gånger tidigare. Det ska dessutom komma en andra säsong, enligt strömningstjänsten.

24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

23. ABC-morden

Bara det att ta sig an projektet att göra TV av en av Agatha Christies mest hyllade romaner är att sticka ut hakan. Och ovanpå det låter man John Malkovich spela Poirot, som dessutom ges en bakgrund som alls inte är förankrad i böckerna. Man kan inte klaga på den här seriens kaxighet.

John Malkovich visar att han är en stor skådespelare. Egentligen är han inte alls lämplig att spela Poirot - amerikan, smärt och gråsprängd. Men på samma sätt som Peter Ustinov kom undan med sin tolkning på sjuttio- och åttiotalen gör Malkovich det. Han gör sin egen Poirot, och möjligen är förutsättningarna för det att den här serien också gör saker med rollen och intrigen som Christie inte skulle ha gjort.

Han har alltså ett förflutet som inte stämmer med vad vi har fått lära oss, där han var polis i Belgien före första världskriget. Han har inte heller det tjusiga, uppburna liv vi har mött i serien Poirot med David Suchet, utan lever relativt bortglömd i sin lägenhet, där dessutom polisen gör razzia:



Man får till och med se honom gå omkring där i skjortärmarna och i undertröja, och det har väl aldrig hänt förr.

Liksom i boken är han utsatt för att en mördare skickar anonyma brev till honom och berättar var han ska slå till nästa gång. Det börjar med en Alice Asher i Andover och fortsätter med en Betty Barnard i Bexhill. Det är tillräckligt för att polisen ska anse att de har att göra med en galning och att Poirots korrespondens behöver tas om hand.

Polisen representeras av en kommissarie Crome, spelad av Rupert Grint, som väl annars fortfarande är mest känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna:

Han gör en fullt godkänd insats här, men det är oförklarat varför Crome är så otrevlig mot Poirot. (Poirots gamle vän kommissarie Japp dör i hjärtinfarkt bland det första som händer - ännu ett avsteg från boken som jag inte riktigt begriper värdet av.)

Intrigen har man byggt ut lite, även om den i sina huvuddrag är densamma som i boken. Den utmanande berättartekniken, där en del av boken handlar om Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig i närheten av alla morden, har man klarat av på ett helt godtagbart sätt, men det ligger i sakens natur att Cust inte kan bli så misstänkt som han är avsedd att vara.

Miljöerna är sjabbigare och människorna mindre sympatiska än vad som är vanligt hos Christie, och jag tror det får sättas på manusförfattarens konto. Vid sidan av figurerar också British Union of Fascists, som förstås inte bidrar till trevnaden.

Som helhet är den här serien godkänd, men inte mer. Den lider av samma nackdel som så många moderna Christie-televiseringar och -filmatiseringar så till vida att den vill koppla loss från originalhistorien utan att ha något bättre att komma med. Det blir inte dåligt, men inte heller bättre.

22. Sanditon, säsong 2

Egentligen har jag varit borta från den här serien lite för länge för att helt sömlöst kunna komma in i den här andra säsongen. Det har gått ett tag även i seriens tidslinje, och den ystra unga damen som får räknas som huvudperson har nu fått sällskap av sin lika ystra syster. Sanditon har berikats med ett regemente, som förstås har tjusiga militärer att intressera sig för, både för systrarna och andra.

Det här är ju egentligen en sorts fan fiction med större budget än den genren brukar bestås med. Jane Austen lämnade efter sig en så begränsad del av sitt tänkta verk att författarna till den här serien nu måste ha kastat loss från henne, så att intrig och karaktärer tar sina egna vägar. Det innebär att berättandet ibland närmar sig den moderna såpoperan, och om det är bra eller dåligt är nog en personlig smaksak.

21. Happy Valley, säsong 1

Att jag tog mig för att börja med den här serien, vars första säsong kom redan 2014, beror på att det nu, sju år efter den andra säsongen, har kommit ytterligare en, som sägs vara den sista. Den, tillsammans med serien som helhet, har fått mycket beröm i podden Deckardårarna, i stort sett den enda podd jag lyssnar på som inte också är vad vi äldre kallar radioprogram.

Det handlar om polisen Catherine med ett förhållandevis tilltrasslat privatliv. Hennes dotter är död efter att ha tagit sitt eget liv, och hennes son vill inte ha så mycket med henne att göra. Hon bor tillsammans med sin syster, som har ett eget förflutet med missbruksproblem, och de tar tillsammans hand om dottersonen Ryan. Till detta kommer en omgift exman som hon inte till alla delar lyckas bryta med, och mitt i detta dyker dottersonens pappa upp. Han har haft anledning att inte ha kontakt, för han har suttit i fängelse, och Catherine är dessutom säker på att dottersonen kom till efter en våldtäkt.

Själva intrigen handlar däremot lika mycket om en kidnappningshistoria, där dottern till en förmögen företagsledare rövas bort och där polisen flera gånger är frustrerande nära att hitta henne eller på annat sätt komma förövarna på spåren. Den får en del av sin näring genom att nämnde våldtäktsman/fängelsekund medverkar och visar sig vara lika psykopatisk som någonsin - och betydligt värre än de övriga kidnapparna kunde tänka sig.

Jag har svårt att vara lika berömmande som de som tycker att det här är decenniets bästa deckarserie. Men visst är den bra och välspelad, både från rättvisans och den undre världens sida, och nu när hela serien finns tillgänglig kommer jag säkert att ta mig igenom den. Den är nämligen också något så ovanligt som en serie som är precis lagom lång.

20. Ett jävla liv - en film om Bodil Malmsten

Det här är en sevärd dokumentär om Bodil Malmsten, som jag ibland tänker att jag borde läsa mer av. Här blev jag ändå mer överraskad av vilka andra kändisar hon umgicks med, inte så mycket av något som handlade om hennes skrivande.

19. Muren, säsong 4

Årets omgång av Muren är slut, och det har väl varit ungefär som tidigare, ett trivsamt program där man någon gång kan mer än deltagarna, men verkligen inte alltid. Kanske skulle det vara roligare om de tävlande var nära att riva muren lite oftare än det nu har varit.

18. Scalarevyn

Henrik Dorsin är väl den som håller kuplettfanan högst i Sverige av idag, så det är inte ägnat att förvåna att inledningen till den här televiserade revyn innehåller följande:





Sedan blir det kupletter, monologer och sketcher i en form som är charmerande otidsenligt, men med ett innehåll som verkligen är desto mer aktuellt. Det här är inte platsen att recensera nummer för nummer, inte heller att skärmdumpa alltför mycket, men så här kan det se ut:

Det är gott om fåniga utklädslar, som sedan visar sig fylla en central funktion, påannonser som låter som skämt i sig, men visar sig vara helt seriösa (det kommer mycket riktigt en kuplett som handlar om innerstadsbor som unnar sig livets goda) och ett och annat som inte kan beskrivas som annat än trams. En återkommande mammut hör dit, till exempel.

Henrik Dorsin är bäst när han sjunger kuplett, men det kunde man ju gissat från början. Därutöver medverkar Vanna Rosenberg, som är oerhört rolig både som sångerska och klassisk komedienne, och Johan Ulveson, som förstås är bra vad han än gör. Två andra har jag inte sett mycket av tidigare, Louise Nordahl, som framför allt visar sig vara lysande imitatris (Annie Lööf, Ebba Busch och Carolina Gynning, bland andra) och Klas Hedlund, som till vardags är på Kungliga Operan, och det hörs, kan man säga. Och så är det orkester och en liten (tre personer) balett, som det plägar i revy.

Kupletterna är de bästa texterna, men även resten - av Dorsin alltihop, om jag förstår eftertexterna rätt - är för det mesta hur roligt som helst. En sak jag inte förstås är varför vi får se bilder från omklädning bakom scenen, men kanske är det en del av att det hela skulle kunna kallas metarevy. Återkommande reflekterar den över sig själv och genren, och kanske är det ett sätt att förnya något utan att egentligen inte alls förnya något.

Kanske kommer den tillbaka på SVT Play - jag har skjutit upp mitt tittande eftersom jag inte har tyckt att jag hade två timmar och femtio minuter, men så tog jag mig ändå för att se den uppdelad. Det går utmärkt det också, om man inte vill göra sig en helafton.

17. Esters testamente

Den här miniserien - om det nu är en serie när det bara är två avsnitt - kom 1995 och har helt gått under min radar. Den känns märkligt tidlös, inte så att den kunde ha varit gjord i år, men när som helst från sjuttiotal fram till att mobiltelefonerna fanns i allas fickor någon gång runt millennieskiftet.

Upplägget är att tre av svensk TV-dramatiks mest beprövade tanter, Inga Gill, Yvonne Lombard och Meta Velander, bor i samma trappuppgång och träffas ibland runt Esters (Meta Velanders) piano och sjunger gamla schlagerlåtar. Hedvig (Yvonne Lombard) är nämligen före detta sångerska, vilket hon inte försummar att påminna både väninnorna och främlingar om. Klara (Inga Gill) är den minst generösa av de tre - ibland undrar man varför de andra inte ber henne dra åt skogen - men är något otypisk genom att hon röker cigarill och glor på en orientaliskt dansande herre i en lägenhet i huset mittemot. Med kikare. I mörker.

Och så inträffar det att Klara blir bestulen på sin plånbok, så hon och Hedvig måste gå till pantbanken för att få loss lite pengar fram till nästa pension:



Där hamnar de mitt i ett rån och utan att riktigt förstå det själva blir de också indragna i rånarnas (Reine Brynolfssons och Lars Göran Perssons): 

försök att reda ut det som har gått snett. Att Ester hamnar på sjukhus och hennes lägenhet står tom spelar viss roll. Hur det går ska inte avslöjas, men det är en historia av den sort där alla lurar någon och blir lurade av någon. Jag associerar till serierna om studierektor Bertilsson, som väl också får kallas kriminalkomedi och på lite samma sätt handlar om vanliga människor i ovanliga situationer med brottsanknytning.

16. Kommissarie Dalgliesh, säsong 1

I den här första omgången av en ny TV-serie om kommissarie Adam Dalgliesh är det tre böcker av P D James som har fått bidra med material. De är i turordning Döden går ronden, Det svarta tornet och Smak för döden, och varje bok motsvarar två avsnitt. Här blir alltså ett osökt tillfälle för mig att hänvisa till denna bloggs storasyster som handlar om läsning - om nu någon som har hittat hit inte redan också har hittat dit.

Det gick en serie på åttiotalet som jag bara har vaga minnen av, men britterna har ju aldrig dragit sig för att göra nya TV- och filmversioner av sina litterära klassiker, dit väl P D James får räknas vid det här laget. Man har här valt att placera handlingen i sjuttiotalet, och lyckas undvika fällan med ständig rökning. Nåja, visst röks det, men inte så fullständigt ohämmat och oavbrutet som i så många andra produktioner som ska utspela sig då. Alla är också synnerligen modernt klädda för den tid då det utspelar sig, nästan orealistiskt mycket så.

De tre intrigerna är väl förvaltade, tycker jag, utan att minnas böckerna i detalj eller ha kontrollerat hur noga de följs. Som i den här sortens fiktion får man inte vänta sig realistiskt skildrat polisarbete - Dalgliesh verkar ha bara två namngivna medarbetare. Själv är han ute och om inte samlar hårstrån så åtminstone utför konkret polisarbete som jag föreställer mig att någon i hans tjänsteställning inte gör. Men det har sina fördelar, för han är ofta på plats där det hittas något viktigt eller där någon säger något avgörande.

Inte minst Bertie Carvel i titelrollen är högst sevärd, men det görs många fina prestationer av andra också. Som vanligt letar man efter folk som har varit med i Downton Abbey eller The Crown, och i de sista två avsnitten får man verkligen sin belöning. Då kommer nämligen Jane Lapotaire, som var furstinnan Kuragin i den förstnämnda och prins Philips mor i den sistnämnda. Jag har säkert missat någon ytterligare. Det har i dagarna gått en omgång till i seriens hemland, och den lär väl komma hit så småningom.

15. Dödligt kapitel

Någon gång händer det att man får ett tips som leder en till något som visar sig vara mycket bättre än man kunde hoppas på. Så var det med den här brittiska serien, i original Magpie Murders, som inte bara är bra, utan faktiskt originell på ett sätt som man sällan ser.

Förlagsredaktören Susan Ryeland har i sitt stall den otrevlige men framgångsrike deckarförfattaren Alan Conway, som i dagarna ska komma med den åttonde boken om detektiven Atticus Pünd (som av för mig oklar anledning uttalas [pund]). När manuset hamnar på hennes bord saknas sista kapitlet, vilket är otillfredsställande i vilken bok som helst, men särskilt i en whodunnit, där man alltså förväntar sig att få reda på vem mördaren är. Och så går författaren och dör, möjligen för egen hand, men det tror inte Susan på, utan startar en egen utredning.

Interfolierat - eller vad det heter i ett bildmedium - med detta får vi följa intrigen i den bok som Alan Conway har skrivit (och som också heter Magpie Murders). Det utspelar sig på femtiotalet med all den pittoreska bymiljö som engelsk TV är mäktig. Även där har någon dött, fast sättet är mindre mystiskt. Att någon har tagit livet av sir Magnus Pye är det ingen tvekan om, men vem och varför kan Atticus Pünd ägna rätt mycket tid åt att ta reda på.

Alan Conway var som sagt otrevlig, för att inte säga elak. Till det hörde att han skrev in verkliga personer i sina böcker, lätt maskerade men fullt igenkännliga för den som var bekant med dem. Han var inte så diskret som Maria Lang som aldrig lät verkliga personer bli vare sig mordoffer eller misstänkta. Här finns inga hämningar alls i den vägen. TV-seriemakarna tar i sin tur vara på greppet genom att låta samma skådespelare få två roller, en i nutid och en på femtiotalet. Det är också tacksamt eftersom Alan har låtit sin historia utspela sig i ett hus som är mycket likt hans eget och i en by som är mycket lik den som ligger närmast.

Det är faktiskt väldigt roligt gjort, utan att för den delen bli en kriminalkomedi, denna svåra genre. Det här är otvivelaktigt en deckare, dessutom en med en riktigt bra lösning på gåtan, så man behöver inte känna sig lurad av att effekterna bara var utsmyckning.

För den som tänker sig att skriva en egen deckare får man också reda på vilka de fyra universella motiven för mord är:

14. Shetland, säsong 7

Halva nöjet - minst - med den här serien är att titta på miljöerna i Lerwick och på andra håll på Shetlandsöarna. Hade det varit lite lättare att ta sig dit hade jag gärna gjort det. Till fiktionen hör att en del byggnader används för andra ändamål än i verkligheten, men om jag har uppfattat saken rätt var den här före detta kyrkan faktiskt bibliotek på det sätt som den är här, även om biblioteket sedan har fått andra lokaler.

Den här säsongen innehåller brott som definitivt placerar serien utanför mysdeckargenren - om den nu någonsin har varit där. Det görs likfynd både här och där - ett av dem är "wrapped in plastic" och omnämns just så! - och i mitten är det aningen för rörigt för att hålla ordning på allt. Men det löser sig förstås, som det alltid gör. Kommissarie Jimmy Perez är välgörande kompetent, och hans medarbetare gör vad de ska när de ska. Nu får vi se hur det blir, för det har annonserats redan före den här säsongens premiär att detta var den sista med honom, men att det ska komma mer.

13. Lockwood & Co

Den här Netflix-serien utgår från en verklighet där det finns spöken, och de som kan se och höra dem är ungdomar, inte vuxna. Annars ska det vara ett London som är ungefär som idag, men det ser man inte så mycket av. I centrum för handlingen står nämligen tre ungdomar på en så kallad agentur, en inrättning som ägnar sig åt spökjakt. Han som har den heter Lockwood, därav namnet. Det är förhållandevis spännande och välgjort för att vara en serie i den här genren. Serien bygger på böcker, av vilka det ska finnas fem, av vilka det ska vara två som ligger till grund för den här säsongen. Det är alltså ingen djärv gissning att det kan komma mer.

12. Snubbar till sjöss

Benni och Fannar gör TV tillsammans på Island, och här tillbringar de en månad på en trålare. De är förstås inte sjömän som de andra ombord, men förväntas bidra med arbete i fiskberedningen och annorstädes. Det går sådär med det, och jag tror inte det är någon period när båda finner sig väl tillrätta och gör det som förväntas. Snarare är det än den ene, än den andre som längtar hem, maskar eller kräks. Jag har sett det här i första hand för att öva på att lyssna på isländska, och det fungerar det bra för. I övrigt är det inte den omistligaste produktion som finns.

11. Möt stjärnorna: Händelser vid vatten

I anslutning till serien Händelser vid vatten gjordes det här programmet, ett studiosamtal med regissör, manusförfattare, kompositör och ett par av skådespelarna. Kerstin Ekman medverkar i inklippta intervjuavsnitt. Det är inte omistligt men håller att se om man uppskattade serien.

10. Gåden om Odin

Den här danska serien är fullt sebar även för svenskar - tillgänglig på Danmarks Radios webbplats och möjlig att se med dansk text, som underlättar här och var. Någon gång förutsätts det kanske viss kunskap som inte är allmän för svenskar, men då får man tillfälle att bilda sig.

Serien utgår från Jellingemonumentet, och särskilt den runsten som skildrar hur Harald Blåtand enade Danmark och kristnade danerna. I den kontexten har en bild på stenen tolkats som Kristus. Nu lanseras uppfattningen att det i stället handlar om Odin, som visserligen inte korsfästes, men väl hängde sig själv i ett träd enligt en av de berättelser som handlar om honom.

Sedan handlar det om Odingestalten ur olika aspekter, och det är mer intressant än frågan om just vem det är som är avbildad på den sten som också kallas Danmarks dopattest. Bland det mer spännande är att asarna skulle vara senare tillskott till den nordiska mytologin, där vanerna var de ursprungliga gudarna. Det skulle också kunna vara så att Odin är en representation av hunnerkungen Attila. Det är inte det enda som kommenteras som "helt vildt" av programledaren. Det ska nog tolkas som allmänt uppskattande, inte "fullkomligt vansinnigt".

För svenska tittare är det spännande att en del fynd från Vendel och Valsgärde i Uppland och det stora guldfyndet från Sösdala används som paralleller till en del som har hittats i Danmark. Så småningom landar det i det mest intressanta, nämligen att man upptäcker ett belägg för namnet Odin på en brakteat från 400-talet - äldre än någon man tidigare har känt till. Och där tar det slut, något abrupt. Men det kanske kommer en uppföljare på det temat.

9. Melodifestivalen 2023

Melodifestivalen skrivs det så mycket om på andra håll att jag inte känner att jag har något substantiellt att tilllägga. Det skulle väl i så fall vara mina egna intryck, men inte heller de är så unika. Det är tråkigt att en och samma upphovsman är inblandad i hälften av bidragen i finalen - hur bra han än må vara blir det en viss likriktning. Och när förhandstipsen har pekat så entydigt i en riktning är det också lite tråkigt när omröstningen bara bekräftar dem.

8. I vår herres hage, säsong 3

Vi har hunnit till tredje säsongen av den här engelska veterinärserien, och den präglas av två saker. För det första har James, den unge veterinären som är någon sorts huvudperson, äntligen gift sig med sin Helen. De flyttar in i ett litet rum på ovanvåningen av mottagningen och ska där sköta sitt eget hushåll, men det blir förstås en och annan engelsk frukost, lagad av husföreståndarinnan mrs Hall, nere i den gemensamma matsalen. Helen ska också fortsätta vara behjälplig i skötseln av familjens gård, där hennes tonåriga syster och pappa annars håller ställningarna. För det andra drar det ihop sig till krig. Vi i publiken vet ju vad som väntar på den fronten (förlåt) när det utspelar sig 1939 och det värvas folk till armén.

Det är ingen rafflande serie, men välgjord i sin genre. Om något tycker jag den känns mer påkostad vad gäller miljö och rekvisita nu än i början, och man får titta på både söta djur - som ofta överlever - och böljande landskap i Yorkshire. Ibland behöver man något som är comfort TV, och då blir det knappast bättre än det här.

7. Cunk on Earth

Diane Morgan, som har huvudrollen i den här mockumentärserien på fem avsnitt, var okänd för mig tidigare, men hon har gjort annat i den här genren tidigare. Upplägget är att hennes rollfigur Philomena Cunk åker runt och pratar med akademiker som är experter på någon aspekt av världens historia, och så klipps dessa intervjuer ihop med bilder där hon på Herman Lindqvist-manér står eller går framför något monument eller dylikt. Humorn uppstår med att hon - Philomena alltså, inte Diane, hoppas jag - inte har en aning om något av det programmet ska handla om. Möjligen har hon en stark uppfattning i någon riktning, som undantagslöst är fel. Experterna är oftast mycket angelägna om att inte genera henne, samtidigt som de förstås vill förmedla sin kunskap om pyramiderna, Beethoven eller fonografen, för att nämna något.

Allt är mycket citatvänligt, men jag ska inte berätta för mycket, utan i stället rekommendera alla att titta själva. Ett exempel på hur det kan gå till är när hon frågar hur Beethoven kunde komponera när han var "stone dead", och en expert försöker förklara att han var "deaf". En annan pärla är när hon blir upprörd för att rymdhunden Lajka dog och måste ta paus för att samla sig. Någon gång händer det att experten börjar skratta, men då är Philomena snabb att inta rollen av förorättad "det här är inget skämt"-person. Ibland är experterna sådana karaktärer att man måste kolla om de finns på riktigt, men alla jag har googlat verkar vara autentiska. Dit hör assyriologen Irving Finkel, teologen Douglas Hedley och konstvetaren Martin Kemp. Men det medverkar många andra, som också i viss mån lyckas styra in samtalet på seriösa forskningsfrågor, så man lär sig faktiskt lite också.

6. 30 sekunder

Den som trodde att intresset för Palmemordet skulle upphöra efter den beramade presskonferensen 2020, då den så kallade Skandiamannen utpekades som trolig gärningsman, den har inte fått rätt, kan man sammanfattningsvis konstatera. Det senaste inlägget i frågan är den här dokumentären, som handlar om de trettio sekunder som förflyter från det första skottet, det som dödar Palme. Lite grann handlar det faktiskt också om saker som händer kort dessförinnan, men fokus är annars mycket snävt.

Vad som står i centrum är en kartläggning sekund för sekund med hjälp i huvudsak av tiden det tog för trafikljusen på Sveavägen att skifta från rött till grönt. Mittemot mordplatsen höll nämligen en bil stilla just på sensorerna, väntande på att några passagerare skulle bli klara med sitt ärende i en bankomat. Föraren har blivit känd som musikläraren i tidigare skildringar, och jag är faktiskt helt övertygad om att detta med sensorerna och trafikljusen inte är den nyhet som den görs till här. Möjligen är det nytt att lägga det till grund för sekundräkning, som gör det möjligt att dra slutsatsen att vissa personer har sett mördaren, andra har sett någon annan, men trott att det var mördaren.

Den de har sett ska enligt den här historieskrivningen vara Christer Pettersson, som alltså tänks ha varit närvarande på mordplatsen, haft ögonkontakt med Lisbeth Palme och sedan avvikit, men utan att vara mördaren. Det här scenariot löser onekligen vissa frågor om hur hon har kunnat vara så säker i sitt utpekande av honom. Det är också en prydlig förklaring på de varierande uppgifterna om mördarens klädsel - barhuvad eller inte, rock eller täckjacka, lågskor eller något grövre.

Dokumentären har ett berättarsätt som kan kallas omsorgsfullt, om man inte rentav vill säga omständligt. Det är för många upprepningar och påminnelser för att det inte ska kännas som den har för lite att säga, men en timme att fylla. Det är synd, för om det hade berättats på halva tiden hade det kunnat bli riktigt bra.

5. På spåret, säsong 33

Så är årets säsong av På spåret slut, och den har väl varit så som man på senare år har vant sig vid att det ska vara. Några par har varit bättre än väntat, några kanske lite sämre, men jag tycker att det har varit ovanligt många spännande matcher den här omgången. Eftersom detta inte är platsen för näthat recenseras inte de tävlande, men finalen blev faktiskt något alldeles extra, om jag ska drista mig till en åsikt.

4. Händelser vid vatten

Kerstin Ekmans bok fick flera prestigefyllda priser när den kom ut 1993, bland annat Augustpriset, som ju inte är ett deckarpris. Senare har den också utsetts till bästa svenska deckare någonsin av Sydsvenskan. När den nu långt om länge blev TV-serie var det inte så konstigt att den av många - även en del av de medverkande - emotsågs med höga förväntningar. I ljuset av det är jag tyvärr besviken, inte för att det här är en dålig produktion, men så enastående som den borde vara är den inte. Och den tappar tyvärr hela vägen igenom.

Debatten började redan tidigt med att folk tyckte att man inte hörde vad skådespelarna säger. Det bemöttes av ansvariga med att folk kunde sätta på textremsan. Meningen är, såvitt jag förstår, att det ska anses naturligt när folk mumlar och vi inte riktigt kan höra replikerna. Men jag vill inte ha det naturligt, jag vill höra vad som sägs. Det är lika legitimt att önska det som att önska att en TV-serie inte är naturlig genom att visa allt som händer i realtid.

Själv har jag tyvärr fastnat på två saker i serien, som inte borde vara så viktiga som jag har gjort dem. Det ena är de fula för- och eftertexterna, som ser ut som om de är textade av ett barn som nyss har lärt sig skriva. Jag tycker inte heller att det finns något som gör den stilen särskilt motiverad här. Det andra är att det flera gånger i varje avsnitt lyssnas på sjörapporten, till sist så att det närmast blir parodiskt. En eloge dock för att det verkar vara autentiskt för tiden då det utspelar sig, så att man får återuppleva "farvattnen utanför Jæren och Lista", som inte har hörts i radio på många år.

En annan debatt har handlat om att ett antal roller spelas av olika skådespelare i de båda tidsplanen 1973 och 1991. Det fungerar bra ibland, sämre ibland. Genomgående tycker jag att det är för stor åldersskillnad på de valda skådespelarna. Rolf Lassgård och Sven Boräng, som spelar den äldre respektive yngre versionen av distriktsläkaren Birger, har en åldersskillnad på 28 år i verkligheten, och Pernilla August och hennes dotter Asta Kamma August, som spelar huvudpersonen Annie Raft då och "nu", har en åldersskillnad på 35 år. Några andra har åldrats med maskörhjälp, till exempel Magnus Krepper som kollektivpatriarken Petrus, och det fungerar lika bra, om inte bättre. (Boräng och Lassgård är båda utmärkta, ska sägas, och om avståndet mellan de båda tidsplanen vore 28 år hade det inte funnits något att klaga på.)

Det som fungerar bäst är ett antal skådespelare, för det finns de som lyckas trots svåra förhållanden, samt en del av miljöerna, inte minst getostkollektivet. Själva mordhistorien och hur den hänger ihop blir något av en bisak, men även boken är mer än en traditionell deckare, som jag minns den. Den uppbrutna kronologin fungerar sämre här än i boken; ofta får man se en scen i repris när den blir relevant igen, vilket känns som ett underskattande av publikens minnesförmåga. En rolig bonusiakttagelse är att man i ett par scener som utspelar sig på en Finlandsbåt 1991 verkar ha dammat av gamla uniformer från Dahléns.

Så, sammanfattningsvis blev det här inte så bra som jag hade hoppats och som SVT verkar ha siktat på. Men det duger att se, om man bara inte tror att det är årtiondets bästa TV-upplevelse.

3. Äntligen!

Den som ser den här serien i hopp om att få se något i stil med Lorry blir nog besviken. Vad den har gemensamt med den är de medverkande, men de visar här att de kan annat också. Peter Dalle spelar en död nationalekonom, och det är alls ingen spoiler, för han ligger död redan i första scenen. Han upptäcks då av en av sina gamla vänner, spelad av Ulla Skoog, som har uppgifter om att han är tilltänkt för årets nobelpris i ekonomi (som ju inte är ett nobelpris, men ändå). Problemet är förstås att man inte kan få det om man är död, men väl om man är i livet vid annonseringen men dör innan det delas ut. Det gäller alltså att låtsas hålla liv i honom i några dagar, och för det sammanstrålar några ytterligare vänner, spelade av Johan Ulveson, Claes Månsson och Lena Endre. Som hustru till Johan Ulvesons karaktär medverkar också Suzanne Reuter. Det blir förstås lite humor av detta, av den svartare sorten, men också en del dramatik av allvarligare slag när livet i övrigt gör sig påmint. Det är en idé som håller ganska lagom för de fyra avsnitt som serien omfattar, och som absolut gör den sevärd, men kanske inte går till historien som det bästa som har gjorts.

2. Före Columbus - de som upptäckte Amerika

Leif Eriksson var långt före Columbus med att resa till Amerika, även om hans kontakter inte blev upphov till en så långvarig kolonisation som senare. Här handlar det dock inte bara om honom utan också om den walesiske prinsen Madoc något sekel senare samt om de kontakter som eventuellt förekom genom det afrikanska Maliriket. Entusiaster blandas med seriösa forskare, så det är ibland lite svårt att följa med i vad som faktiskt är vetenskapligt bevisat, men att det är intressant är det ingen tvekan om.

1. Krakkafréttaannáll 2022

RÙV, isländska televisionen, sänder fem minuter barnnyheter varje dag måndag till torsdag med uppehåll för lov. Det är perfekt för att underhålla och möjligen också förbättra min förståelse av språket, för man kan se det med isländsk text och en del handlar om sådant man har stött på i andra sammanhang. Det här är deras nyårskrönika, där båda programledarna, Gunnar och Kolbrún, som annars alternerar i studion, träffar lite gäster och visar några höjdpunkter från året. Precis som ordinarie sändningar är det seriöst men opretentiöst.