30. Kriminalarkivet: Flickmorden

Förvisso har det begåtts mord på flickor både före och efter de händelser som den här serien skildrar, men det är nog så att ordet har kommit att förknippas särskilt med de två mord som begicks av John Ingvar Lövgren med mindre än en månads mellanrum 1963. Det är en sorglig historia på så många sätt att man knappt vet var man ska börja. Lövgren själv var på en nioårings intelligensnivå, föräldralös sedan han var liten och hade tillbringat stora delar av sitt liv på institutioner. Han hade en känd historia av olika lindrigare sexualbrott innan han mördade en flicka i Vitabergsparken i Stockholm, dessutom en kväll när det var mycket folk ute och rörde sig. Han fanns med i den utredningen men bedömdes inte tillräckligt intressant, utan hann sedan med ett liknande mord under liknande omständigheter i en närförort. En del av den här serien handlar om hur polisen missade honom och varför han därmed kunde begå ett andra mord. (Och det är inte ens hela sanningen, för han dömdes sedan för ett tidigare mord och erkände ytterligare ett, som inte gick till åtal.)

Det är på SVT-manér en välgjord dokumentär, men jag begriper inte varför den är sönderklippt till tre avsnitt när den hade rymts inom en timme.

Med noggranna adressangivelser kan man gå i utredarnas fotspår:

Här är de på väg in i en port med ett av de unga vittnena:



och porten verkar finnas kvar:

Mördarens bostadshus:



kan man också hitta med Google Maps idag:

Man får också se sådant som inte har direkt bäring på fallet, som en professor i psykiatri som intervjuas på sitt kontor, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag har en likadan svart telefon (numera dock inte inkopplad) och likadana dokumentfack i metall som kan svängas ut när man vill komma åt det nedre:

27. Svärtan

Sommarens snackis torde vara den här serien, vilket märks om inte annat på att jag har varit så proaktiv att jag är klar med den på tredje dagen efter att de sista avsnitten släpptes. Det är ingen serie man vill bli spoilrad om, ehuru den möjligheten finns för alla som har läst boken som är förlaga. Det har inte jag, och jag har heller inte fördjupat mig i hur den eventuellt skiljer sig från TV-serien. Men författaren John Ajvide Lindqvist medverkar i alla fall som uppläsare av intro och outro, så helt frikopplad kan den inte vara.

Det utspelar sig "sommaren 1985" – vilket också är titeln på boken – i skärgården. Där samlas ett gäng ungdomar som känner varandra sedan många somrar, men som det kan vara i en viss ålder har några utvecklats mer än andra sedan förra året. Viss sordin på stämningen är det också med tanke på att en något äldre yngling har hittats död innan det hela ens börjar. Gänget ger sig av till ön Svärtan, där dödsfallet har inträffat, och där hittar de något som måste beskrivas som en sjöjungfru – bunden och skadad, vad man kan begripa. De tar med henne tillbaka och låter henne bo i en bassäng i en sjöbod (eller liknande; jag är dålig på maritim terminologi). Det är förstås ingen bra idé.

Sedan rullar det på rätt bra med ett antal trådar i intrigen, där sjöjungfrun nästan kommer i bakgrunden ett tag. Det tidigare dödsfallet ska utredas av polis, och sommargäster och bofasta ska också hålla liv i sina traditioner med fester och annat. Ovanpå detta är det Live Aid på TV från Wembley, som tydligen var en enorm grej, vilket jag inte riktigt minns. Tempot är ovanligt bra för en serie av det här slaget, och det håller hela vägen ut, dessutom. Ungdomarna i huvudrollerna är utmärkta, tycker jag. Är det några som inte håller måttet är det deras föräldrar, men de ska å andra sidan inte vara mer än bakgrundsfigurer. Mest avtryck av de vuxna gör Rolf Lassgård som "Krutgubben", en bofast farfar till en i gänget. Jag vill inte utnämna serien till en klassiker redan nu, men jag tror den kan uppskattas av både vuxna och ungdomar (men inte alltför unga, för det är rätt ruskigt tidvis).

19. Morden i Marlow, säsong 2

Den här andra säsongen av mysdeckarserien från Themsen-staden Marlow tar ett annat formellt grepp än den första. Här fördelar de sex avsnitten sig på tre olika fall, samtidigt som det också finns en liten smula kontinuitet genom hela säsongen vad gäller de medverkandes privatliv.

Först är det ett modernt country house murder där mordoffret sir Peter spelas av ingen mindre än James Wilby, känd från åttio- och nittiotalets kostymfilmer. (Här har han inte kostym utan blazer och mycket röda byxor.) Sedan följer en ganska intrikat historia med trådar till det förflutna i en riktigt bra intrig, där miljön är ett exploateringshotat bostadsområde. Till sist handlar det om Marlows societet i form av seglarklubben, där jag har svårt att hänga med i alla turer om vem som har hållhakar på vem, men i alla fall lär mig att det finns något som heter piccalilli.

Det här är en serie som rör sig i samma fåror som Morden i Midsomer, även om den inte är lika galen vad gäller mordmetoder och låter amatörer ta större plats i utredningen. De tre vänner som formerade sig som undersökningsteam i första säsongen är nu mer eller mindre reguljära civila medarbetare åt polisen, till vissa polisers förtvivlan. Men de får inse att pensionerade arkeologen Judith, professionella hundrastaren Suzie och understimulerade kyrkoherdefrun Rebecca lyckas med sådant som den riktiga polisen misslyckas med. I olika grad påminner de en del om miss Marple genom sitt sätt att ställa envisa frågor på ett småvirrigt sätt, samtidigt som de är högst kapabla att dra slutsatser av de undvikande svar de får.

Det är en tredje säsong på ingång hos den kanal jag sällan tittar på, men som hyser den här serien och en del annat brittiskt. Jag inväntar att den finns komplett, men därefter planerar jag att ta mig an den också.

17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

15. Stranger Things, säsong 5

Har man hållit ut i fyra säsonger i en serie som lämnar så många lösa trådar inför den femte och sista, då får man bita ihop och ta sig igenom även den. Mina invändningar om den fjärde säsongen, att avsnitten är för långa och att någon borde ha försökt begränsa både omfång och teman, de kvarstår. Vad som fortfarande är bra är tidsfärgen från åttiotalet och de unga skådespelarna. Men kanske är det helt enkelt så att jag inte är så förtjust i övernaturligheter.

14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

12. Stranger Things, säsong 4

TV-serien Matador och böckerna om Harry Potter har det gemensamt att de ett stycke in i kronologin blev så framgångsrika att de inte behövde rätta sig efter normala förhållningsregler om omfång. Något liknande verkar ha hänt i och med den här fjärde säsongen av Stranger Things, som svämmar över alla bräddar och har avsnitt på mellan en timme och en och en halv, i något fall två timmar och tjugo minuter. Det innebär att jag har sett den styckad i korta bitar, för jag har sällan tid att sätta mig så länge i ett sträck. Det kan vara så att upplevelsen inte vinner på detta, men alternativet hade varit att den inte blev sedd alls.

För min del lider den här säsongen också av att huvudpersonerna är så utspridda och i smågrupper har varierande uppgifter att lösa på så skilda platser som Kamtjatka, Kalifornien och Hawkins, Indiana (såväl i sin ordinarie som uppochnervända version). Det påverkar dynamiken när karaktärerna inte har mer än enstaka andra karaktärer att interagera med, även om det förstås finns ett samband mellan de olika spåren, synligt för oss som får vara med på alla ställena.

Nu är det en säsong kvar, och har man hängt med så här länge håller man väl ut till slutet. Men det har blivit en helt annan serie än den var i sin första säsong, och jag är inte säker på att jag uppskattar den här versionen mer.

9. Morden i Marlow, säsong 1

Den här serien har inte fått mycket uppmärksamhet, eller om det är jag som inte är uppmärksam. Den är i alla fall klart sevärd i sin genre, som bäst betecknas som mysdeckare. Det är ändå inte bara feelgood när folk faktiskt dör.

I huvudrollen ses Samantha Bond, för mig mest känd som lady Rosamund i Downton Abbey, men också med ett förflutet som miss Moneypenny på den tiden James Bond spelades av Pierce Brosnan. Hon är här pensionerad arkeolog, återkommen till England efter många år utomlands och bosatt i ett ärvt (och jättestort) hus vid Themsen i småstaden Marlow. Det börjar med att hon tar sin vanliga nakensimtur och blir vittne till att en granne blir skjuten. På lite omvägar slår hon sig ihop med den uttråkade prästfrun och en kavat professionell hundrastare och försöker ta reda på vad som har hänt. Polisen gör sina försök, men de har inte mycken framgång i sin utredning.

Naturligtvis är det helt orealistiskt att tre amatörer skulle komma åt de ledtrådar och få de svar från misstänkta som de behöver. Men det är ju en del av genrens charm, tillsammans med fina småstadsmiljöer från Marlow, som även i verkligheten ligger vid Themsen en bit från London. Nu finns det en säsong till, och det ska komma en tredje senare i år. Är man inte tillfreds med det finns det också böcker; den här säsongen bygger på den första, men sedan verkar bokserien och TV-serien divergera något.

8. Stranger Things, säsong 3

Det har sagts, i alla fall av den jag oftast pratar Stranger Things med, att den här säsongen är den svagaste av de numera fem. Det kan vara så, men den är inte någon transportsträcka, som jag mentalt hade ställt mig in på. Snarare är det mer action och mindre mystik än de två föregående. Om man gillar det är kanske en smaksak.

En annan sak att notera är att den här säsongen utspelar sig på sommaren med allt det kan medföra. Framför allt har ungdomarna ingen skola som interfererar med allt annat de ägnar sig åt, och Dustin har varit på någon sorts sommarläger med naturvetenskaplig inriktning, kallat Camp Know Where.

Temat för säsongen, förutom sedvanlig aktivering av demogorgoner m m dyl, är att ett nybyggt köpcentrum tjänar som täckmantel för sovjetiska infiltratörer. Det är föga trovärdigt, om man frågar mig, vilket naturligtvis ingen har gjort.

7. Klockan K

Titeln på den här serien, och boken av Agatha Christie som är förlaga till den, syftar på att det finns en punkt som ett händelseförlopp utmynnar i – varför inte ett mord, exempelvis. En mordhistoria börjar, enligt detta resonemang, inte med mordet, som så många deckare, utan det är snarare kulmen på en lång utveckling, som det kan vara svårt att se början på. Historien berättas också på det sättet, för ingen får bita i gräset förrän i början av tredje avsnittet, det vill säga ungefär i mitten av serien. Det är inte så vanligt i dagens otåliga medieklimat. (Däremot har TV4 gjort en eftergift åt dagens medieklimat när de visar serien i fyra delar, inte som den ursprungligen var, i tre delar. Det märks här och var i dramaturgin, men ska förmodligen skyllas på att en timme TV i en reklamkanal inte kan rymma ett avsnitt på en timme. Vi som ser strömmat när vi vill får bara hänga med.)

Historien i övrigt innehåller många av den klassiska pusseldeckarens element. Här finns den förmögna arvtanten omgiven av ett antal släktingar eller andra personer som är beroende av henne. Här finns också det stora huset på landet, som praktiskt nog har varit låst så att ingen utomstående har kunnat ta sig in (eller ut). Och här finns minst en medverkande som inte är vad han eller hon utger sig för att vara, en av Christies specialiteter, som sällan förfelar sin verkan. De flesta hinner vara misstänkta, om inte för mord så för att skydda någon annan.

Bland skådespelarna hittar jag den här gången inte så många som jag känner igen från tidigare. Det beror nog mer på mig, för jag ser att många av dem har gjort saker tidigare. I rollen som lady Tressilian ses Anjelica Huston, kanske fortfarande mest känd som Morticia Addams på tidigt nittiotal. Nästan alla gör sitt jobb utan anmärkning.

Som vanligt har man inte kunnat låta handlingen vara i fred, utan velat göra om en del från boken. Det här är inte värsta exemplet, och det mesta fungerar, men jag ser inte heller att det fungerar bättre. Jämfört med den senaste Christie-televiseringen jag såg är den här nog något svagare, men ändå fullt möjlig att rekommendera.

6. Stranger Things, säsong 2

Nästan ett år har gått sedan föregående säsong utspelade sig, så nu är det hösten 1984, vilket märks om inte annat på att familjerna i småstaden Hawkins i Indiana har små skyltar på gräsmattan, utvisande vem man tänker rösta på i presidentvalet. (Vi vet ju att Reagan vann en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale, som ändå verkar ha stöd i åtminstone en familj.) Annars verkar både ungdomarna och de övriga ha hämtat sig ganska väl efter dramatiken året innan, även om en del förstås är nertystat. Nu tar galenskaperna dock fart igen. Eventuellt är detta så långt jag har sett tidigare, men det ger sig nog när jag tar itu med tredje säsongen. Först ska jag dock smita emellan med något annat för att inte bli övermätt på demogorgoner.

5. På spåret, säsong 36

Som vanligt så här års går På spåret i mål. Jag har inte sett alla 36 säsongerna, utan hoppade in för kanske tio år sedan, och nu har det blivit vad jag oftast gör på fredagskvällarna under några höst- och vintermånader. Årets upplaga har väl varit varken bättre eller sämre än vanligt. Ett framgångsrecepten för den här sortens serier är ju att balansera rätt mellan tradition och förnyelse. Man kan inte göra precis samma program år efter år, men man kan heller inte göra för radikala förändringar om man vill ha sin trogna publik kvar. Nu ska det bli (minst) en säsong till med Kristian Luuk och Fredrik Lindström, fick vi reda på, så någon förnyelse på de stolarna blir det alltså inte.

4. Agatha Christies De sju uren

Den här miniserien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som i översättning heter De sju urens mysterium. Den är nog en utmaning för en översättare, för "seven dials" syftar på flera olika saker. Mest påtagligt handlar det om sju väckarklockor som placeras i en ung mans rum som en pik för att han alltid försover sig. När de sedan skräller på morgonen har han den bästa ursäkt man kan tänka sig för att inte komma ner till frukosten. Han är nämligen död, dessutom av en överdos sömnmedel.

Huvudperson är den unga kavata lady Eileen Brent, kallad Bundle. Debaclet ovan sker på hennes föräldrars gods Chimneys, som har figurerat i en tidigare bok, liksom ett antal av de medverkande. Främst bland dem märks kommissarie Battle, en av Christies återkommande detektiver, om än inte lika flitig som Hercule Poirot eller miss Marple. Han är heller inte en personlighet av den sorten, men förefaller kompetent på det han gör.

Min svenska upplaga av boken ger en helt felaktig uppfatning om Bundle, vågar jag säga, utan att därmed säga att hon måste se ut precis som i TV-serien:

Det verkar som om seriemakarna har tagit sig en del friheter i förhållande till originalet, men eftersom jag inte har någon stark relation till boken störs jag inte så mycket av det. Historien som den berättas här fungerar helt tillfredsställande.

Med åren har det blivit en sport att känna igen skådespelare från andra sammanhang, och här finns en del att jobba med i det avseendet. Kommissarie Battle har ett förflutet som Watson (och hobbit), en av Bundles vänner känner jag igen som Dionysos, hennes pappa lorden är sir Richard Carlisle, och butlern Tredwell är för mig forfarande mest löjtnant Gruber "with his little tank". Till detta kommer så Helena Bonham Carter som den äldre ladyn, Bundles folkskygga moder.

3. Stranger Things, säsong 1

Jag är inte så långt efter alla andra som det verkar utifrån att jag nu ser första säsongen av Stranger Things från 2016. Snarare är det så att den nysläppta sista säsongen kändes som om den krävde att jag började om från början för att få ett sammanhang (eller om det möjligen hade räckt att läsa recaps någonstans).

Konceptet torde vara välkänt. Det handlar om Will Byers som försvinner oförklarligt, om hans tre kompisar och om den mystiska flickan som kallas Eleven och har telekinetiska färdigheter. Det hela utspelar sig i en mycket typisk småstad i Indiana, där det också finns någon sorts statligt laboratorium samt en ingång till en alternativ verklighet. Det hade kunnat bli mycket pajigt, men det blir riktigt bra. En anledning är de utmärkta barnskådespelarna, men de hade förstås inte lyckats om de inte hade fått ett bra material att arbeta med.

För att inte totalt fastna smiter jag nog emellan med något innan jag fortsätter med andra säsongen, men ett mål är att det här projektet inte ska dra ut för mycket på tiden, för att hålla sig helt ospoilrad kräver sitt.

2. Mister Books mysterier, säsong 1

Det är nog ingen överraskning att den här serien landade väl hos mig med de beståndsdelar den är byggd av. Det handlar om Gabriel Book, som passande nog har ett antikvariat i London, men också hjälper polisen med mordutredningar. Till hjälp har han sin hustru och en ung man vid namn Jack, i första avsnittet nyss utkommen från fängelse. Anledningen till att Jack har placerats hos Books är det genomgående mysteriet i den här säsongen. Annars är det två avsnitt för vart och ett av de tre fallen de blir involverade i.

Det hela utspelar sig i London strax efter krigsslutet, vilket märks ibland på ransoneringsbestämmelser och en del trådar som går tillbaka till händelser under kriget. Förutom antikvariatet driver mrs Book en tapethandel vägg i vägg, och utredningarna för dem också till exempelvis ett stort hotell och en filmstudio. Det mesta är inspelat i Belgien, vilket för mig fungerar utmärkt som efterkrigs-London.

I huvudrollen syns Mark Gatiss, som också har varit med och skrivit manus. Han är förstås utmärkt med sin erfarenhet inte minst från Sherlock, och här finns absolut inspiration från den store detektiven vad gäller iakttagelser av detaljer och dragande av slutsatser. Enligt uppgift är det redan planerat för en andra säsong.

98. Home for Christmas, säsong 1

Den här norska serien är inne på tredje säsongen, men jag har dels haft paus från strömningstjänster, dels inte haft uppmärksamheten på romantiska komedier. Nu marknadsförs den hårt med tanke på årstiden.

Det handlar om Johanne som tröttnar på sina föräldrars och syskons anspelningar på att hon borde skaffa sig en pojkvän, och som reaktion på det säger hon på deras förstaadventsmiddag att hon har en ny partner och att han ska komma på julafton. Problemet är att hon inte alls har det, men med benäget bistånd av vänner och kolleger försöker hon ordna det på tjugofyra dagar.

Det är förhållandevis roligt och ibland ganska jobbigt att titta på, ungefär som genren brukar vara. Johanne är en huvudperson som det är lätt att känna för, även om hon ibland gör idiotiska saker. Nu finns det alltså två säsonger till, men jag väntar nog till kommande december med dem.

Eftersom det här blir årets sista inlägg följer här den sedvanliga statistiken. Året 2025 är fullt godkänt; inte minst har jag sett ett antal bra dokumentärer under rubriken "TV-program".

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69
2025	13	4	38	6	37	98

96. I vår herres hage, julspecial säsong 5

I det här julavsnittet drar det ihop sig till julen 1941, och kriget är därför lika närvarande som senast vi tittade förbi veterinärmottagningen i Yorkshire. På hemmafronten ska James' och Helens son Jimmy fylla ett år, Siegfried får ta hand om en räv som han verkligen inte tycker förtjänar veterinärresurser, och Tristan hamnar i tvist med en brevduveuppfödare. Det låter tramsigt när man refererar vad intrigen handlar om, men det blir enbart trivsamt. Det allvarliga inslaget är att husföreståndarinnan mrs Halls son saknas efter att hans fartyg har blivit sänkt av japanerna utanför Singapore. Nu ser jag fram emot nästa ordinarie säsong efter nyår, enligt uppgift omfattande 1945.

94. Tidstjuven

Årets julkalender klarar gränsen för godkänt med marginal, tycker jag som är långt över den ålder som kalendern normalt riktar sig till, och som inte heller har någon i den åldern i omedelbar närhet. Det är en svår genre om man ska tilltala både barn och vuxna, samtidigt som inte minst den senare gruppen tenderar att ha starka åsikter om att det är för lite snö eller för mycket av något annat.

Tidsresor är ett tacksamt ämne för all sorts fiktion, och här bärs det upp av en tidskikare som kan transportera bäraren (och ibland några ytterligare) till ett lämpligt år. Pojken Clint (med efternamnet Östskog, vilket jag tyckte var roligt) reser hit och dit, ofta i sällskap med gentlemannatjuven Bildsköne Bengtsson, som dock mest har namnet gemensamt med den verklige förbrytaren som kallades så. Anledningen till farandet är att Clints pappa försvann på julafton för fem år sedan, och rätt tidigt i serien får man anledning att tro att han befinner sig i en annan tid och inte kan komma därifrån.

Redan i lucka 2 är han avbildad på vikingatiden:



och för den som liksom jag har läst lite runologi är det förstås utomordentligt roligt att runstenen bakom honom berättar att "Robin reste denna kalender" samt på svansen mitt på stenen önskar god jul. Då får man leva med att det inte alltid är språkhistoriskt korrekta former som visas.

I avsnitt 16 och 17 figurerar en trätavla med runor:

som det går att vända på:

för att lättare kunna läsa. Där har de tyvärr slarvat bort några bokstäver; det verkar som om å och ä helt enkelt försvinner när texten överförs till runor. Men serien är ju inte gjord för den som har akademiska poäng i runologi, trots allt.

Omkring Clint finns hans mamma, turistchef i Kråksjö, mer känt som Tråksjö, eftersom ingenting händer där (men det gäller bara innan den här kalendern börjar) samt hans syster, länge underutnyttjad men bättre använd i de senare avsnitten. Vidare finns den kändisbesatta frisören Nettan, spelad av Inger Nilsson med alldeles lagom distans, två kommunalråd (eller liknande) samt en turistchef (eller liknande) från rivaliserande Överhult. Alla vuxenskådespelarna gör bra insatser, men bleknar ändå något vid sidan av Simon J Bergers gestaltning av Bildsköne Bengtsson. Han har uppenbarligen haft mycket roligt med rollen, och det mesta av det förmedlas till publiken, som tur är.

(Ovanligt bra i år har dessutom lucköppningen varit, bestående i att något föremål från en gammal kalender varje dag har sorterats in i "jularkivet" och gett tillfälle att visa ett kort klipp från ibland bortglömda, ibland ihågkomna kalendrar.)

89. Kaos

Den grekiska mytologin är en närmast outsinlig källa att ösa ur för populärkulturen än i denna dag. Den här TV-serien har planterat om dess panteon till en modern värld där det finns både television och telefoner, men där gudarna fortfarande interagerar med människorna och deras värld.

Zeus knallar omkring i sitt Olympen, merendels iförd träningsoverall, och försöker upprätthålla sin auktoritet som gudarnas överhuvud. Det går sådär – inte minst är hans paranta hustru Hera föga benägen att underordna sig. Hon upprätthåller en relation med sin bror (och Zeus bror) Poseidon, och försöker hålla borta alla de jordiska kvinnor som Zeus har haft ihop det med. Den tredje brodern Hades styr underjorden närmast som en statstjänsteman, biträdd av döda och halvdöda.

Det gäller att välja ut några intressanta intrigtrådar om man ska göra en serie av den här sorten, för allt kan man inte ta med. En viktig sådan är historien om Orfeus och Eurydike, som har behållit sina huvuddrag, att hon dör och han ska hämta henne tillbaka från dödsriket. En annan handlar om Ariadne och Minotauros, den senare länge osynlig i labyrinten. (Kung Minos av Kreta har i den här fiktionen blivit president med en sådans för- och nackdelar.)

Det är en tidvis våldsam historia, och ingen av de medverkande är odelat sympatisk. Men så är ju även originalet; ofelbara gudomligheter får man söka på annat håll. Det har varit en del reaktioner på att det beslutades att inte göra en andra säsong redan några veckor efter att denna haft premiär. Jag vet inte om jag hade önskat mig en fortsättning, för det är ansträngande att hänga med, men också i någon mening belönande.