19. Morden i Marlow, säsong 2

Den här andra säsongen av mysdeckarserien från Themsen-staden Marlow tar ett annat formellt grepp än den första. Här fördelar de sex avsnitten sig på tre olika fall, samtidigt som det också finns en liten smula kontinuitet genom hela säsongen vad gäller de medverkandes privatliv.

Först är det ett modernt country house murder där mordoffret sir Peter spelas av ingen mindre än James Wilby, känd från åttio- och nittiotalets kostymfilmer. (Här har han inte kostym utan blazer och mycket röda byxor.) Sedan följer en ganska intrikat historia med trådar till det förflutna i en riktigt bra intrig, där miljön är ett exploateringshotat bostadsområde. Till sist handlar det om Marlows societet i form av seglarklubben, där jag har svårt att hänga med i alla turer om vem som har hållhakar på vem, men i alla fall lär mig att det finns något som heter piccalilli.

Det här är en serie som rör sig i samma fåror som Morden i Midsomer, även om den inte är lika galen vad gäller mordmetoder och låter amatörer ta större plats i utredningen. De tre vänner som formerade sig som undersökningsteam i första säsongen är nu mer eller mindre reguljära civila medarbetare åt polisen, till vissa polisers förtvivlan. Men de får inse att pensionerade arkeologen Judith, professionella hundrastaren Suzie och understimulerade kyrkoherdefrun Rebecca lyckas med sådant som den riktiga polisen misslyckas med. I olika grad påminner de en del om miss Marple genom sitt sätt att ställa envisa frågor på ett småvirrigt sätt, samtidigt som de är högst kapabla att dra slutsatser av de undvikande svar de får.

Det är en tredje säsong på ingång hos den kanal jag sällan tittar på, men som hyser den här serien och en del annat brittiskt. Jag inväntar att den finns komplett, men därefter planerar jag att ta mig an den också.

9. Morden i Marlow, säsong 1

Den här serien har inte fått mycket uppmärksamhet, eller om det är jag som inte är uppmärksam. Den är i alla fall klart sevärd i sin genre, som bäst betecknas som mysdeckare. Det är ändå inte bara feelgood när folk faktiskt dör.

I huvudrollen ses Samantha Bond, för mig mest känd som lady Rosamund i Downton Abbey, men också med ett förflutet som miss Moneypenny på den tiden James Bond spelades av Pierce Brosnan. Hon är här pensionerad arkeolog, återkommen till England efter många år utomlands och bosatt i ett ärvt (och jättestort) hus vid Themsen i småstaden Marlow. Det börjar med att hon tar sin vanliga nakensimtur och blir vittne till att en granne blir skjuten. På lite omvägar slår hon sig ihop med den uttråkade prästfrun och en kavat professionell hundrastare och försöker ta reda på vad som har hänt. Polisen gör sina försök, men de har inte mycken framgång i sin utredning.

Naturligtvis är det helt orealistiskt att tre amatörer skulle komma åt de ledtrådar och få de svar från misstänkta som de behöver. Men det är ju en del av genrens charm, tillsammans med fina småstadsmiljöer från Marlow, som även i verkligheten ligger vid Themsen en bit från London. Nu finns det en säsong till, och det ska komma en tredje senare i år. Är man inte tillfreds med det finns det också böcker; den här säsongen bygger på den första, men sedan verkar bokserien och TV-serien divergera något.

7. Klockan K

Titeln på den här serien, och boken av Agatha Christie som är förlaga till den, syftar på att det finns en punkt som ett händelseförlopp utmynnar i – varför inte ett mord, exempelvis. En mordhistoria börjar, enligt detta resonemang, inte med mordet, som så många deckare, utan det är snarare kulmen på en lång utveckling, som det kan vara svårt att se början på. Historien berättas också på det sättet, för ingen får bita i gräset förrän i början av tredje avsnittet, det vill säga ungefär i mitten av serien. Det är inte så vanligt i dagens otåliga medieklimat. (Däremot har TV4 gjort en eftergift åt dagens medieklimat när de visar serien i fyra delar, inte som den ursprungligen var, i tre delar. Det märks här och var i dramaturgin, men ska förmodligen skyllas på att en timme TV i en reklamkanal inte kan rymma ett avsnitt på en timme. Vi som ser strömmat när vi vill får bara hänga med.)

Historien i övrigt innehåller många av den klassiska pusseldeckarens element. Här finns den förmögna arvtanten omgiven av ett antal släktingar eller andra personer som är beroende av henne. Här finns också det stora huset på landet, som praktiskt nog har varit låst så att ingen utomstående har kunnat ta sig in (eller ut). Och här finns minst en medverkande som inte är vad han eller hon utger sig för att vara, en av Christies specialiteter, som sällan förfelar sin verkan. De flesta hinner vara misstänkta, om inte för mord så för att skydda någon annan.

Bland skådespelarna hittar jag den här gången inte så många som jag känner igen från tidigare. Det beror nog mer på mig, för jag ser att många av dem har gjort saker tidigare. I rollen som lady Tressilian ses Anjelica Huston, kanske fortfarande mest känd som Morticia Addams på tidigt nittiotal. Nästan alla gör sitt jobb utan anmärkning.

Som vanligt har man inte kunnat låta handlingen vara i fred, utan velat göra om en del från boken. Det här är inte värsta exemplet, och det mesta fungerar, men jag ser inte heller att det fungerar bättre. Jämfört med den senaste Christie-televiseringen jag såg är den här nog något svagare, men ändå fullt möjlig att rekommendera.

3. Kommissarie Dalgliesh, säsong 3

Den här tredje säsongen om kommissarie Dalgliesh (som nu har blivit commander) består liksom den föregående av tre långa avsnitt, som bygger på varsin bok av P. D. James. Skillnaden består, i alla fall på ytan, av att han i vart och ett av fallen samarbetar med olika underordnade poliser. I det tredje sammanstrålar han med tidigare inspektör Miskin, som har fått sitt eget distrikt att basa över, och dessutom är gravid. I mellanavsnittet är det en personlighetslös lokal förmåga, och i det första är det inspektör Tarrant, som i slutet av förra säsongen hade problem att samarbeta med kvinnliga poliser och fortfarande har svårt att ha en professionell attityd överlag. Det här gör att det blir mer omväxlande än tidigare, men också att det tydliggörs att Dalgliesh är distanserad i förhållande till alla han arbetar med utan att det behöver betyda att han ogillar någon.

Böckerna som är televiserade den här gången är Yttersta domen, som utspelar sig på ett prästseminarium, Slut hennes ögon, som faktiskt har en gammaldags herrgård som miljö, och till sist Böjelser och begär, där ett kärnkraftverk spelar stor roll, även om morden inte begås inom dess väggar. James var onekligen duktig på att hitta miljöer och sammanhang som lämpar sig för deckarintriger. De är ofta slutna, hierarkiska och i någon mening okända för allmänheten. Det har tagits väl till vara av den här serien, tycker jag.

69. Kommissarie Dalgliesh, säsong 2

I originalutförande består den här säsongen, liksom den tidigare, av sex avsnitt, som bygger på tre olika romaner av P D James. Nu har TV4 av oklara skäl valt att publicera dem som tre långfilmslånga avsnitt, vilket kan förklara en cliffhanger mitt i varje avsnitt. Vad jag minns av den enda av de tre böckerna jag har läst, Ett expertvittnes död, är det här en relativt trogen bearbetning av intrigen, vilket verkar vara konceptet med den här serien, förutom att Dalgliesh har assistans av inspektör Miskin i samtliga fall. I böckerna dyker hon upp först mot slutet av romansviten. Och så är samtliga intriger omplanterade till sjuttiotalet, oavsett om de kommer från böcker som publicerades tidigare eller senare än så.

Vidare är det alltså två böcker, som jag inte har läst, Ett slags rättvisa och I mördarens rum. Något av P D James signum är hennes förmåga att hitta slutna miljöer som inte är så konstruerade för ändamålet som den klassiska deckarens herrgårdar på landet eller för den delen isolerade öar. Här är det i tur och ordning ett rättsmedicinskt laboratorium, en advokatbyrå och ett privatägt museum. Alla rymmer möjlighet till både privata och yrkesmässiga relationer som kan vara grund för mordmotiv, och alla används också på ett sätt som gör miljöerna till mer än bara ställen där handlingen råkar utspela sig.

Det verkligt starka kortet i den här serien är huvudrollsinnehavaren Bertie Carvel. Han spelar Dalgliesh som den slutne, närmast gåtfulle, man han är i böckerna. Han visar sällan känslor, men rollen är nog inte lättare för det, snarare tvärtom.

Det finns sammanlagt fjorton böcker om Dalgliesh, och i dagarna kommer en färsk tredje säsong på samma svenska strömningstjänst. Så länge det går bra gissar jag att man kommer att fortsätta producera den här serien, och inte mig emot.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera vad jag har sett av rörlig bild i år. Det blir som vanligt en jämförelse med tidigare år, och ett tillfälle att konstatera att det har varit bättre än förra året. Målet var att i varje kategori överträffa 2023, och det har jag åtminstone lyckats med.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69

60. Mord är lätt

Murder is Easy är inte en av Agatha Christies mest kända romaner, kanske något oförtjänt. Hon skrev inte så få böcker med huvudpersoner som aldrig återkom, och de har ofta hamnat i skymundan för hennes många deckare om Hercule Poirot och miss Marple. Här är det en Luke Fitzwilliam som agerar problemlösare i den arketypiska engelska by som inte borde ha några levande invånare kvar:

Den här TV-versionen har förvandlat Luke till nigerian, och hans anledning att komma till England är att han ska börja arbeta för brittiska regeringen i någon ganska ospecificerad roll. Där är han inte behövd alldeles med en gång, och därför kan ha ägna ett tag åt att hitta en mördare. Han halkar in på fallet mycket av en slump, för det hela börjar med att han får sällskap på tåget med en äldre dam som ska till London för att uppmärksamma Scotland Yard på att det går en mördare lös i hennes hemby. Hon blir dödad i en bilolycka innan hon hinner fram, och den inte helt uttalade undertexten är att det är något lurt även med hennes död.

Lukes ursprung gör att han har anledning att söka upp det här etablissemanget:

(som alltså hör till de inte så få tillfällen när textaren har misslyckats).

Handlingen utspelar sig på femtiotalet (boken kom redan 1939), och jag undrar om en engelsk by hade välkomnat en svart man så som Luke blir välkomnad här. En del annat är också omstuvat från boken, men jag tror att antalet mordoffer, som stannar på sju, är detsamma. Sammanfattningsvis är det här en fullt godtagbar adaption, men dess främsta kvalitet är nog att den lyfter fram en bok som inte är mycket läst idag.

10. Kjell, säsong 3

När jag hittade den här serien på TV4:s playtjänst förstod jag inte att det var en julkalender, fast den är i tjugofyra avsnitt (kortkorta, men ändå), och inte heller att det egentligen är tredje säsongen, fast de två första har sänts på andra kanaler. Nåväl, det gör inte så mycket, för det är inte en handling som kräver särskilt omfattande förförståelse.

Det är Björn Carlberg som ligger bakom det här dockdramat, liksom Operation Klotty, som jag har haft stort nöje av. Den här är tidigare, kom redan 2015, och kanske har inte den totala galenskapen blommat ut här så som i hans senare produktioner. Men när avsnitten beskrivs märker man ändå den surrealism som präglar skeendet: "Kjell dras in i ett rån. Birgitta bestämmer sig för att gå i krig mot Sveriges travhästar." "Peter krockar med skyltar när han tänker. Birgitta klafsar med hästkött hemma i köket." "Kjell vill åka slalom med en brunbjörn. Birgitta försöker kränga schampo på tunnelbanan."

Det är inte lätt att beskriva det geniala, men det framstår till stora delar som improvisation med karaktärer som är odrägligt självupptagna utan att begripa det. I sina bästa stunder är det här det roligaste man kan tänka sig.

34. Huset på udden

Boken som ligger till grund för den här serien har hetat Prövad oskuld på svenska, men verkar ha kommit i en nyöversättning med titeln Huset på udden, vilket alltså är förklaringen till den inte så ordagranna översättningen här. Nu verkar dessutom den plats de har valt för inspelning inte vara utpräglat belägen på en udde, och det spelar ingen roll för handlingen, vad jag har uppfattat, så det är fortsatt underligt.

Man borde ha lärt sig vid det här laget att om det görs nyinspelningar av Agatha Christie så följer de inte förlagorna särskilt troget. Här är det en hel del ändrat, inte minst i upplösningen (som jag dock inte kom ihåg från boken). Jag tycker ändå inte att det här är det sämsta resultat jag har sett i den här vägen.

Bland skådespelarna märks Anna Chancellor, som blir mördad relativt omedelbart, men syns i återblickar så att hon får tillfälle att göra en ganska omfattande insats ändå. Som hennes man syns Bill Nighy, och båda är förstås utmärkta som ett äkta par med en för tiden ovanlig dynamik genom att det är hon som sitter på pengarna och därmed också bestämmer. Till det hon har bestämt hör att de har fem adopterade barn, numera unga vuxna, men var och en med sitt bagage av problem, om de nu ska tillskrivas arv eller miljö.

Som det brukas i brittiska serier av den här sorten är det välgjort vad gäller kläder, bilar, miljöer och liknande. Om man inte gillar handlingen har man alltså annat att titta på.

26. Varför bad de inte Evans?

Den här serien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som hör till de faktiskt inte så få där intrigen klarar sig utan någon av hennes återkommande detektiver. I centrum står i stället en ung man av folket (nåja, han är prästson) och en ung kvinna av börd (hon är faktiskt lady). De känner varandra sedan de var små och har den otvungna ton mellan sig som barndomsvänner kan ha, men vi som ser dem inser tidigare än de själva vart deras relation är på väg.

Titeln är oavsett romanens och intrigens kvalitet en av Christies bästa, tycker jag. Det är en replik som uttalas av en döende man som hans sista ord. Det är den unge prästsonen som hittar honom nedanför en klippa, möjligen knuffad, möjligen bara olyckligt fallen över kanten. Det är inledningen till en ganska trasslig intrig, som reder upp sig på slutet, men jag hade gärna sett en traditionell samling i biblioteket med genomgång av fallet.

Inte minst uppmärksammad verkar den här serien ha blivit genom att det är Hugh Laurie som har skrivit manus och regisserat, och det förklarar kanske något av den humoristiska underton som finns mitt bland liken. Han spelar också själv en sinister läkare, om än en helt annan sort än dr House. I rolllistan finns också Jim Broadbent och Emma Thompson som den unga ladyns föräldrar i bara ett par scener, men de stjäl förstås föreställningen när de är med.

23. ABC-morden

Bara det att ta sig an projektet att göra TV av en av Agatha Christies mest hyllade romaner är att sticka ut hakan. Och ovanpå det låter man John Malkovich spela Poirot, som dessutom ges en bakgrund som alls inte är förankrad i böckerna. Man kan inte klaga på den här seriens kaxighet.

John Malkovich visar att han är en stor skådespelare. Egentligen är han inte alls lämplig att spela Poirot - amerikan, smärt och gråsprängd. Men på samma sätt som Peter Ustinov kom undan med sin tolkning på sjuttio- och åttiotalen gör Malkovich det. Han gör sin egen Poirot, och möjligen är förutsättningarna för det att den här serien också gör saker med rollen och intrigen som Christie inte skulle ha gjort.

Han har alltså ett förflutet som inte stämmer med vad vi har fått lära oss, där han var polis i Belgien före första världskriget. Han har inte heller det tjusiga, uppburna liv vi har mött i serien Poirot med David Suchet, utan lever relativt bortglömd i sin lägenhet, där dessutom polisen gör razzia:



Man får till och med se honom gå omkring där i skjortärmarna och i undertröja, och det har väl aldrig hänt förr.

Liksom i boken är han utsatt för att en mördare skickar anonyma brev till honom och berättar var han ska slå till nästa gång. Det börjar med en Alice Asher i Andover och fortsätter med en Betty Barnard i Bexhill. Det är tillräckligt för att polisen ska anse att de har att göra med en galning och att Poirots korrespondens behöver tas om hand.

Polisen representeras av en kommissarie Crome, spelad av Rupert Grint, som väl annars fortfarande är mest känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna:

Han gör en fullt godkänd insats här, men det är oförklarat varför Crome är så otrevlig mot Poirot. (Poirots gamle vän kommissarie Japp dör i hjärtinfarkt bland det första som händer - ännu ett avsteg från boken som jag inte riktigt begriper värdet av.)

Intrigen har man byggt ut lite, även om den i sina huvuddrag är densamma som i boken. Den utmanande berättartekniken, där en del av boken handlar om Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig i närheten av alla morden, har man klarat av på ett helt godtagbart sätt, men det ligger i sakens natur att Cust inte kan bli så misstänkt som han är avsedd att vara.

Miljöerna är sjabbigare och människorna mindre sympatiska än vad som är vanligt hos Christie, och jag tror det får sättas på manusförfattarens konto. Vid sidan av figurerar också British Union of Fascists, som förstås inte bidrar till trevnaden.

Som helhet är den här serien godkänd, men inte mer. Den lider av samma nackdel som så många moderna Christie-televiseringar och -filmatiseringar så till vida att den vill koppla loss från originalhistorien utan att ha något bättre att komma med. Det blir inte dåligt, men inte heller bättre.

16. Kommissarie Dalgliesh, säsong 1

I den här första omgången av en ny TV-serie om kommissarie Adam Dalgliesh är det tre böcker av P D James som har fått bidra med material. De är i turordning Döden går ronden, Det svarta tornet och Smak för döden, och varje bok motsvarar två avsnitt. Här blir alltså ett osökt tillfälle för mig att hänvisa till denna bloggs storasyster som handlar om läsning - om nu någon som har hittat hit inte redan också har hittat dit.

Det gick en serie på åttiotalet som jag bara har vaga minnen av, men britterna har ju aldrig dragit sig för att göra nya TV- och filmversioner av sina litterära klassiker, dit väl P D James får räknas vid det här laget. Man har här valt att placera handlingen i sjuttiotalet, och lyckas undvika fällan med ständig rökning. Nåja, visst röks det, men inte så fullständigt ohämmat och oavbrutet som i så många andra produktioner som ska utspela sig då. Alla är också synnerligen modernt klädda för den tid då det utspelar sig, nästan orealistiskt mycket så.

De tre intrigerna är väl förvaltade, tycker jag, utan att minnas böckerna i detalj eller ha kontrollerat hur noga de följs. Som i den här sortens fiktion får man inte vänta sig realistiskt skildrat polisarbete - Dalgliesh verkar ha bara två namngivna medarbetare. Själv är han ute och om inte samlar hårstrån så åtminstone utför konkret polisarbete som jag föreställer mig att någon i hans tjänsteställning inte gör. Men det har sina fördelar, för han är ofta på plats där det hittas något viktigt eller där någon säger något avgörande.

Inte minst Bertie Carvel i titelrollen är högst sevärd, men det görs många fina prestationer av andra också. Som vanligt letar man efter folk som har varit med i Downton Abbey eller The Crown, och i de sista två avsnitten får man verkligen sin belöning. Då kommer nämligen Jane Lapotaire, som var furstinnan Kuragin i den förstnämnda och prins Philips mor i den sistnämnda. Jag har säkert missat någon ytterligare. Det har i dagarna gått en omgång till i seriens hemland, och den lär väl komma hit så småningom.

125. Lyrro - ut & invandrarna

Om man har sett TV-serien Lorry och dess uppföljarfilm Yrrol lär man känna igen sig också i den här filmen. Den har samma upplägg som Yrrol i att vara mycket löst sammansatt av ett antal sketcher med delvis återkommande personer. Det är också gott om blinkningar till de nu klassiska karaktärerna i serien och filmen. Särskilt Yrrol är ju numera ett ymnighetshorn av citat att ösa ur, och det gör man här. Originalskådespelarna Peter Dalle, Johan Ulveson, Claes Månsson och Suzanne Reuter har kompletterats med bland andra Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El Refai, som alla gör fullgoda insatser i sina flerfaldiga roller. Riktigt så roligt som i Yrrol blir det inte, men det duger utmärkt som en stunds opretentiös underhållning.

108. Unga Astrid

I projektet att se en långfilm i veckan måste väl rimligen också ingå att se något som visar sig vara rejält mycket sämre än väntat. Mina förväntningar var ändå måttliga, men anakronistisk dialog och oförklarligt beteende av huvudpersonen gör att detta närmast blir en kalkon. Tyvärr, vill jag tilllägga, för det fanns potential att bli intressant, när det handlar om Astrid Lindgrens ungdomsår, när hon får barn med sin chef på Vimmerby Tidning och måste lämna sonen i fosterhem i Köpenhamn. Men proffskritikerna verkar inte lika griniga som jag, om än inte översvallande positiva.

91. Mystery 101

Upplägget för den här filmen, producerad direkt för TV, är lovande och inte så typiskt amerikanskt. Det handlar om Amy Winslow, universitetslärare i engelska, inriktad på deckare. När en av hennes elever försvinner, och dennas pojkvän dör på ett mystiskt sätt känner Amy sig föranlåten att assistera polisen i deras utredning. Hon tas emot utan entusiasm, faktiskt som man kan tänka sig att polisen skulle behandla en utomstående i verkligheten, men det vänder på en femöring. Överhuvudtaget är det ett genomgående drag, som är den här filmens problem. Ingenting får ta tid, allting händer genast. Det är inte heller världens mest ambitiösa film när det kommer till karaktärerna, men både Amy och polisen Travis är normalvettiga, socialt fungerande personer. Nu låter jag mer kritisk än jag är. Det här är en film man kan se utan att lida svårt under tiden. Men jag kanske inte håller ut i hela den serie filmer som nu omfattar sju stycken.

80. Agatha Raisin - The Quiche of Death

Den här filmen är en pilot för en TV-serie, som hittills finns i tre säsonger, och det är också något TV-mässigt över den. Men den är alls inte dålig som kriminalkomedi, klart värd den stund det tar att se den.

Agatha Raisin flyttar alldeles i början från London till en liten by i Cotswolds i sydvästra England. Byn är ännu ett exemplar av den typiska engelska byn som det finns så många av i film, TV och litteratur. För att komma in i gemenskapen tänker sig Agatha att medverka vid den årliga pajtävlingen - på tal om typisk engelsk by - men på grund av sina bristande kulinariska talanger köper hon en lyxpaj i London, och är säker på att vinna. Det gör hon nu inte, men pajen visar sig vara förgiftad och den mångårige domaren avlider. Frågan är då om Agatha verkligen skulle förgifta honom med sin egen paj, som många av byborna får för sig, eller om det är någon annan bakom det. Det saknas sannerligen inte personer med motiv i byn.

En bieffekt av filmtittande är ju att identifiera vem man har sett förr, och här är det för min del i första hand mordoffret, som spelas av Robert Bathurst, känd som sir Anthony Strallan i Downton Abbey, han som lämnar lady Edith vid altaret. Katy Wix i rollen som Agathas städhjälp och nya väninna har man tidigare sett som Sarah "Fergie" Ferguson i The Windsors, fast här är hon inte rödhårig.

75. Den gula hästen

Brittisk TV återvänder med ojämna mellanrum till sina litterära klassiker, dit väl Agatha Christie måste räknas. Romanen som ligger till grund för den här miniserien har jag läst för så länge sedan att jag har glömt det mesta, och det verkar som om den här bearbetningen gör så stora avsteg att det kan kvitta om man minns något från boken eller ej. Boken är minnesvärd om inte annat för att Ariadne Oliver, deckarförfattarinna, vän till Hercule Poirot och ett självporträtt med distans av Christie, är med på egen hand, men hon finns inte alls med här.

 Det är en omsorgsfull produktion vad gäller kläder, inredning, bilar och annat man kan titta på. Men själva intrigen är tyvärr lite för vag i konturerna, och mycket av upplösningen kommer utan att någon direkt har resonerat sig fram till den med ledtrådar. Jag tror att en del av den här kritiken måste skrivas på manusförfattarens konto, även om boken inte verkar bedömas som en av Christies starkaste. Det är synd att Christie-adaptioner på senare år i så stor utsträckning verkar göras av folk som hellre vill göra sina egna deckarserier.