3. Kommissarie Dalgliesh, säsong 3

Den här tredje säsongen om kommissarie Dalgliesh (som nu har blivit commander) består liksom den föregående av tre långa avsnitt, som bygger på varsin bok av P. D. James. Skillnaden består, i alla fall på ytan, av att han i vart och ett av fallen samarbetar med olika underordnade poliser. I det tredje sammanstrålar han med tidigare inspektör Miskin, som har fått sitt eget distrikt att basa över, och dessutom är gravid. I mellanavsnittet är det en personlighetslös lokal förmåga, och i det första är det inspektör Tarrant, som i slutet av förra säsongen hade problem att samarbeta med kvinnliga poliser och fortfarande har svårt att ha en professionell attityd överlag. Det här gör att det blir mer omväxlande än tidigare, men också att det tydliggörs att Dalgliesh är distanserad i förhållande till alla han arbetar med utan att det behöver betyda att han ogillar någon.

Böckerna som är televiserade den här gången är Yttersta domen, som utspelar sig på ett prästseminarium, Slut hennes ögon, som faktiskt har en gammaldags herrgård som miljö, och till sist Böjelser och begär, där ett kärnkraftverk spelar stor roll, även om morden inte begås inom dess väggar. James var onekligen duktig på att hitta miljöer och sammanhang som lämpar sig för deckarintriger. De är ofta slutna, hierarkiska och i någon mening okända för allmänheten. Det har tagits väl till vara av den här serien, tycker jag.

69. Kommissarie Dalgliesh, säsong 2

I originalutförande består den här säsongen, liksom den tidigare, av sex avsnitt, som bygger på tre olika romaner av P D James. Nu har TV4 av oklara skäl valt att publicera dem som tre långfilmslånga avsnitt, vilket kan förklara en cliffhanger mitt i varje avsnitt. Vad jag minns av den enda av de tre böckerna jag har läst, Ett expertvittnes död, är det här en relativt trogen bearbetning av intrigen, vilket verkar vara konceptet med den här serien, förutom att Dalgliesh har assistans av inspektör Miskin i samtliga fall. I böckerna dyker hon upp först mot slutet av romansviten. Och så är samtliga intriger omplanterade till sjuttiotalet, oavsett om de kommer från böcker som publicerades tidigare eller senare än så.

Vidare är det alltså två böcker, som jag inte har läst, Ett slags rättvisa och I mördarens rum. Något av P D James signum är hennes förmåga att hitta slutna miljöer som inte är så konstruerade för ändamålet som den klassiska deckarens herrgårdar på landet eller för den delen isolerade öar. Här är det i tur och ordning ett rättsmedicinskt laboratorium, en advokatbyrå och ett privatägt museum. Alla rymmer möjlighet till både privata och yrkesmässiga relationer som kan vara grund för mordmotiv, och alla används också på ett sätt som gör miljöerna till mer än bara ställen där handlingen råkar utspela sig.

Det verkligt starka kortet i den här serien är huvudrollsinnehavaren Bertie Carvel. Han spelar Dalgliesh som den slutne, närmast gåtfulle, man han är i böckerna. Han visar sällan känslor, men rollen är nog inte lättare för det, snarare tvärtom.

Det finns sammanlagt fjorton böcker om Dalgliesh, och i dagarna kommer en färsk tredje säsong på samma svenska strömningstjänst. Så länge det går bra gissar jag att man kommer att fortsätta producera den här serien, och inte mig emot.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera vad jag har sett av rörlig bild i år. Det blir som vanligt en jämförelse med tidigare år, och ett tillfälle att konstatera att det har varit bättre än förra året. Målet var att i varje kategori överträffa 2023, och det har jag åtminstone lyckats med.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69

16. Kommissarie Dalgliesh, säsong 1

I den här första omgången av en ny TV-serie om kommissarie Adam Dalgliesh är det tre böcker av P D James som har fått bidra med material. De är i turordning Döden går ronden, Det svarta tornet och Smak för döden, och varje bok motsvarar två avsnitt. Här blir alltså ett osökt tillfälle för mig att hänvisa till denna bloggs storasyster som handlar om läsning - om nu någon som har hittat hit inte redan också har hittat dit.

Det gick en serie på åttiotalet som jag bara har vaga minnen av, men britterna har ju aldrig dragit sig för att göra nya TV- och filmversioner av sina litterära klassiker, dit väl P D James får räknas vid det här laget. Man har här valt att placera handlingen i sjuttiotalet, och lyckas undvika fällan med ständig rökning. Nåja, visst röks det, men inte så fullständigt ohämmat och oavbrutet som i så många andra produktioner som ska utspela sig då. Alla är också synnerligen modernt klädda för den tid då det utspelar sig, nästan orealistiskt mycket så.

De tre intrigerna är väl förvaltade, tycker jag, utan att minnas böckerna i detalj eller ha kontrollerat hur noga de följs. Som i den här sortens fiktion får man inte vänta sig realistiskt skildrat polisarbete - Dalgliesh verkar ha bara två namngivna medarbetare. Själv är han ute och om inte samlar hårstrån så åtminstone utför konkret polisarbete som jag föreställer mig att någon i hans tjänsteställning inte gör. Men det har sina fördelar, för han är ofta på plats där det hittas något viktigt eller där någon säger något avgörande.

Inte minst Bertie Carvel i titelrollen är högst sevärd, men det görs många fina prestationer av andra också. Som vanligt letar man efter folk som har varit med i Downton Abbey eller The Crown, och i de sista två avsnitten får man verkligen sin belöning. Då kommer nämligen Jane Lapotaire, som var furstinnan Kuragin i den förstnämnda och prins Philips mor i den sistnämnda. Jag har säkert missat någon ytterligare. Det har i dagarna gått en omgång till i seriens hemland, och den lär väl komma hit så småningom.