16. Xerxes

Den här TV-serien såg jag aldrig när den gick första gången, hösten 1988. Jag har nog trott att den var mindre fars och mer drama än den nu visade sig vara.

Behållningen med gamla TV-serier kan ibland vara att få se stora skådespelare i tidstypiska frisyrer och kläder, och så är det i utpräglad grad här. Huvudrollsinnehavaren Benny Haag ser väl ut som ungdomar gjorde då, även om vi idag tycker att hans jeans har hög midja:

Sedan blir det kändisar som Helge Skoog:

Yvonne Lombard:

Eva Remaeus:

Thomas Roos:

Ulla Skoog:

Charlotte Strandberg:

Claire Wikholm (som verkar ha sin egen tidslinje vad gäller frisyr och mode):

Suzanne Reuter:

och Meta Velander:

Mest utpräglade karaktär utanför Xerxes' trio av kompisar är vaktmästaren som han får arbeta med, subtilt men superbt spelad av Jan Blomberg.

15. Bakom stängda dörrar

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig när jag plockade på mig den här filmen på biblioteket i byn. (Där har de förresten filmerna uppdelade efter produktionsland, åtminstone USA, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien, men inte till exempel Tyskland.) Av François Ozon har jag tidigare bara sett 8 kvinnor, en deckarmusikalkomedi som är mycket rolig men också lika absurd som genreblandningen antyder. Den bygger på en pjäs, liksom den här filmen gör.

Det här är omisskännligt franskt, kan man konstatera. Det handlar om en fransklärare, medelålders och lite tråkig, som egentligen hade velat bli författare. När han tar över en gymnasieklass och låter dem skriva om vad de har gjort i helgen upptäcker han en talangfull skribent bland eleverna. Dennes inlämningsuppgifter slutar med "Fortsättning följer" - och det gör det verkligen. Temat för dem är att han nästlar sig in i en annan elevs familj under förevändning att han hjälper denne med matteläxorna, men i själva verket är han - eller framställer sig i varje fall som - närmast voyeur.

Upplägget gör förstås att det pratas en hel del; det är faktiskt sällan tyst, oavsett om scenerna utspelar sig i den iakttagna familjen, i skolan eller hemma hos franskläraren (vars hustru får läsa eller lyssna på historierna). Så småningom blir det både roligt och obehagligt i en intressant blandning. Om man är ute efter något franskt kan man knappast hitta något mer passande, trots att lärarens hustru spelas av Kristin Scott Thomas från Fyra bröllop och en begravning, men jag har nu upptäckt att hon sedan länge bor i Frankrike, och hon pratar på duktigt, hon också.

14. Fyren mellan haven

För tre och ett halvt år sedan läste jag boken som den här filmen bygger på. Den var inte så enastående som den har presenterats i vissa sammanhang, och filmen är tyvärr ytterligare lite sämre. Det handlar om fyrvaktaren Tom och hans fru Isabel som tar hand om ett nyfött barn som flyter i land i en båt, tillsammans med en död man. Eftersom Isabel just har fått missfall lyckas de komma undan med att presentera barnet som sitt - de får besök på fyren bara var tredje månad, så ingen misstänker något.

Den ensliga miljön gör att Michael Fassbender och Alicia Vikander i huvudrollerna har mycket att göra. (De verkar förresten ha blivit ett par i samband med filminspelningen.) De är bra, och miljön är bra, men intrigen känns tyvärr ganska endimensionell i förhållande till boken, där det verkliga dilemmat kom bättre till sin rätt.

13. Melodifestivalen 2020

Låt mig gissa att årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli ihågkommen för införandet av Hall of fame, och det därmed sammanhängande nostalgimedleyt i Andra chansen (och ett par andra nummer med gamla stjärnor), som har potential att bli en klassiker som de tio programledarnas medley 2000. Lite tråkigt bara att det var åtta låtar från i år som var med och tävlade där och inte alls kunde konkurrera.

Deltävlingarna och finalen tycker jag har varit ljumna i år. Ingenting har varit så bra som det är ibland, inte låtarna, inte programledarna, inte mellanakterna. Därmed inte sagt att det har varit dåligt, men inte heller särskilt engagerande. Mina två favoritbidrag åkte ut i sina semifinaler och mina favoriter i finalen slutade trea och åtta. Ljummet, som sagt.

12. Mannen från Mallorca

Mitt enda strukturerade läsprojekt i år är Leif GW Perssons deckare, tolv stycken som räcker lagom till ett år. I anslutning till det tänkte jag också se de filmer och TV-serier som är baserade på dem. Detta är alltså Bo Widerbergs filmversion av hans första deckare Grisfesten.

Det är något av en liten klassiker i genren, om än inte på samma nivå som Mannen på taket av samme regissör. Men på regissörers vis återkommer han delvis till samma skådespelare; här syns Thomas Hellberg, Ingvar Hirdwall och Håkan Serner i små men knivskarpa roller. Och i huvudrollerna finns Sven Wollter - också återanvänd från samma film - och Tomas von Brömssen, som Widerberg skulle återkomma till senare. Men frågan är om inte Ernst Günther är allra bäst i sin paradroll som fryntlig men bullrig, här i kapaciteten som polischef.

Mest överraskande torde vara att justitieministern som går till prostituerade spelas av Hans Villius, och inte mindre överraskande är att han kör en orange SAAB 96. Däremot är det helt in character att han för dagbok, för det gjorde även den verklige förebilden.

11. Operation Klotty

Man ska inte förledas att tro att en dockserie alltid är barn-TV. Men det är förstås delvis kontrasten mellan formen och innehållet som skapar humorn i den här fullkomligt vansinniga historien. Det handlar om den 97-årige begagnade bilhandlaren Klotty:



lyxhustrun Renata (här till vänster under en slottslunch):



deras lata tonårsdotter och ett antal ytterligare karaktärer runt dem, alla lika absurda. Och om inte karaktärerna vore tillräckligt så är replikerna ofta som skrivna av en briljant galning:





Det dräller av potentiella citat, men jag tycker att alla ska titta själva.

10. Det svänger på Varuhuset

När såpoperan Varuhuset lades ner 1988 gjordes det här avslutande avsnittet, som känns som om vi tittar in på en firmafest. Intrigen är mycket tunn och går ut på att Öhmans varuhus har fått ny ägare som ska göra om ska göra om det till badhus och sätta lagerchefen Bengt som VD. Huvudsaken är dock de sångnummer som förvandlar såpoperan till musikal och ger de välbekanta skådespelarna tillfälle att visa andra talanger i de gamla vanliga miljöerna:

Säkerhetschefen Lennart har fått en text till Strangers in the Night:

(det här var ändå efter att Hans Holmér var avpolletterad från Palmeutredningen) och Margareta Öhman - vad hon nu har för position vid det här tillfället - får ett Esther Williams-nummer:

och charkbiträdena sjunger till melodin 9 to 5:



Inga Gill hör till de flitigaste i avsnittet, till exempel när hon tänker sig ha nattklubb i källaren:



eller sjunger en ny text till All of Me:



På slutet blir det speakertext av Hans Villius, en tidsmarkör så god som axelvaddarna, och strax dyker också han själv upp i bild:



På tal om tidstypiskt så kan man notera Rickard i charken, som då hade hopplöst omoderna glasögon:



men nu skulle passera utan minsta förvåning (jag har själv ett mycket liknande par).

Monica Nielsen, här i rollen som Bodil på dammode, var väl lika känd som sångerska, men utnyttjas för dåligt i den kapaciteten, även om den här omtolkningen förstås ligger nära till hands:



Men allra roligast är ändå denna replik:



som fångar såpoperan i ett nötskal.

För den som har sett serien är det här en hyggligt rolig trekvart, men om jag kunde förstå varför den kommer och går på Öppet arkiv, när alla de andra sextio avsnitten finns där jämt.

9. Huset Silfvercronas gåta

Det här ska vara en klassisk ungdomsserie, men den har i stort sett gått under min radar. Jag var för ung när den kom 1974, men förstår inte hur jag har missat den 1983 när den repriserades. Det var ju inget enormt utbud av TV då, utan man såg det som visades.

Det är förhållandevis stämningsfullt i inledningen till varje avsnitt, med både fullmåne:



och slott (det här är Penningby, men det har spelats in på andra håll också, bland annat Glimmingehus):



Den som har sett det i rätt ålder minns nog också den suggestiva signaturen:

I de vuxna huvudrollerna syns Tomas Bolme och Stig Engström:

Den förre har ärvt slottet och den senare är någon sorts konsult som ska hjälpa till att få ordning på förfallet:



En central gestalt därutöver är tant Hedvig:



i Meta Velanders tolkning, som för mina tankar till den stränga Mrs Danvers i Rebecca:

 

Medföljande är barnen och kusinerna Lasse och Lisa, som genom en spegel reser i tiden till slottets mer ärofyllda epoker. Eftersom de vuxna skådespelarna förekommer i roller även där och då utvecklar det sig till en verklig peruk- och hattfest:



I tredje avsnittet kommer också Helge Skoog med, gissningsvis också i peruk:



och senare också Anders Linder:



Tyvärr har tiden inte varit snäll mot den här produktionen på alla sätt. Det är en tidstypisk ton av politisk upplysningsfilm när barnen efter hand får lära sig att det var bönderna som byggde slottet, inte baronerna Silfvercrona, och att överklassen alltid har sugit ut underklassen. Om man inte inser det själv så finns det också en relativt förnumstig speakerröst - Håkan Serner, för övrigt - som berättar det för en. Men allra mest har serien åldrats i några detaljer:



och repliker:



De sex halvtimmesavsnitten finns ibland på SVT:s Öppet arkiv, men har också kommit i en DVD-box tillsammans med Kullamannen och Kråkguldet. De båda har jag sett och uppskattat mer, trots att de är ännu äldre.