82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

På förhand var jag inte helt såld på idén om en scenföreställning, baserad på den tecknade filmen om Karl-Bertil Jonsson, som vi ju alla kan mer eller mindre utantill. Men Henrik Dorsin har lyckats med sin bearbetning, där originaltexten är bevarad, men interfolierad med en del blinkningar till nutid - PostNord! - och ett antal lysande sångtexter. Kupletter kan han ju skriva, det hade jag vetat om jag tänkte efter, och hade kollat på förhand att det här kallas för en "jazzmusikal".

Man känner också igen de medverkande, så att de ibland känns som vore de tecknade av Per Åhlin. Karl-Bertil spelas av Anton Lundqvist, som både ser ut som och låter som sin förlaga:



Som hans ömma moder ses Vanna Rosenberg:



och som hans stränge fader Tyko Jonsson Peter Dalle:

som levererar inte bara denna ikoniska replik, utan också de andra med samma diktion som Toivo Pawlo i dubbningen. Jag ska inte förstöra nöjet med att visa hur de har löst det med den medellöse Harald Ljungström, han som får sex japanska servettringar i päronträ, men han finns också med. Som berättare syns och hörs Henrik Dorsin i någon sorts mellanläge mellan de agerande och publiken.

På nyårsafton brukar jag vara bortbjuden, men så blev det förstås inte i år av kända skäl. Det här var en helt acceptabel ersättning - briljant, faktiskt. Den här föreställningen har förutsättningar att bli en klassiker.

Eftersom det är årets sista inlägg har jag gjort ett försök att summera årets konsumtion av rörlig bild, som jag gör på den här bloggens lite äldre kusin. Det är kanske inte så mycket att skryta med, och framför allt är det svårare att kategorisera än läsandet, men så här ser det ut:

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scenföreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82

Det finns alla förutsättningar att förbättra statistiken nästa år.

81. Vår tid är nu - 1951

Den som har sett alla de tre tidigare säsongerna av Vår tid är nu är troligen benägen att se även de här fyra avsnitten. Men lite underligt tycker jag att det är att de går tillbaka och gör en specialsäsong som utspelar sig mellan första och andra säsongen. Tydligen är det - enligt förhandsinformationen - många som har hört av sig och undrat vad som hände där, och hur det gick till att Nina och Calle blev ett par igen, fast de var gifta på varsitt håll när första säsongen slutade. Man kan sammanfatta det man får reda på här med att de hittade tillbaka till varandra och lämnade sina tidigare respektive, och det borde den normalintelligente tittaren kunna räkna ut själv. Tidigare har jag snarast tyckt att en av seriens styrkor är att den inte förklarar allting, utan lämnar något åt tittaren att själv räkna ut, men så är det inte här - varken med Nina och Calle eller med något annat, nästan.

Ramen här är att familjen Löwander, som annars driver restaurangen Djurgårdskällaren, under sommaren 1951 arrenderar ett värdshus i Stockholms skärgård och driver sommarrestaurang där. Sammanhanget gör att det är en del som naturligt kan lämnas därhän, och det gör man också. Det är i stort sett den ordinarie personalen som följer med ut dit, men en del av dem har inte mycket att tillföra i intrigen. Kallskänkan Ethel verkar man ha kommit på i efterhand att man måste ge något att göra, för hennes del av intrigen har inte med något annat att göra överhuvudtaget. Hovmästare Roos är med för att skrattas åt, både av tittarna och resten av ensemblen, men i den funktionen briljerar han (dock utan större konkurrens).

En sak är i alla fall bättre här än i den svaga tredje säsongen, och det är att Suzanne Reuter och Peter Dalle är tillbaka. Inte bara är det välgörande att se dem stjäla alla scener de är med i, utan också att deras rollfigurer finns med gör något åt intrigen. Matriarken Helga Löwander har varit den som alla i familjen och de flesta på restaurangen har behövt anpassa sig till, och så är det förstås även på sommaren. Men hon blir något mänskligare i de mindre strikta omgivningarna och därmed mindre karikatyr. (Karikatyren står Jessica Zandén för som skånsk grevinna och svärmor till Nina. Men en bra karikatyr.) Peter Dalles grinige köksmästare är på samma sätt den som alla i köket måste hantera, men även han ges mer än vanligt att göra, och jag tror att han har kockkläder mindre än halva tiden. Och samspelet mellan de gamla Lorrykollegerna är det bästa med hela den här mellansäsongen.

Sammanfattningsvis ser jag alltså inte riktigt vitsen med att de här fyra avsnitten kom till överhuvudtaget, men när de nu gjorde det är de fullt sebara. Det har tydligtvis lagts en hel del resurser på att hyra bilar, kläder, slott och skärgårdshus, så skådespelarna har något att arbeta med när intrigen är aningen tunn. Men det är en gåta för mig att en serie med dessa resurser inte kan korrekturläsa sina eftertexter.

80. Hemma över jul

Tre avsnitt, som passar lagom med ett till varje dag under julen, är den här tyska Netflix-serien, som jag inte hade hittat fram till utan tips från bloggen Enligt O. Det hade varit synd att missa den, för den är riktigt rolig, utan att för den delen bestå bara av trams. Dramakomedi kallas det, har jag lärt mig.

I huvudrollen ses Bastian, som bor i Berlin och gäller för att vara musiker. Egentligen jobbar han i en telefonsupport och spelar på gatan ibland, men det vet inte hans familj, som han nu besöker över julen. Hans föräldrar bor kvar där de alltid har bott, och hans gamla pojkrum står kvar med affischerna på väggarna. Det här är första året på länge som han inte följs av sin flickvän Fine, för de har gjort slut. Men det betyder inte att hon inte dyker upp, för det visar sig att Bastians bror Niklas numera är ihop med henne, förutom att han är läkare. Allt det här bäddar förstås för förvecklingar och komplex, och ovanpå det kommer att föräldrarna verkar ha sina egna problem. Den enda som är avslappnad är brödernas mormor, som fungerar som comic relief, men det beror nog delvis på att hon är lite dement - dock inte mer än att hon kan sätta fingret på de ömma punkterna när det behövs.

På hemvändares vis träffar Bastian också gamla vänner och bekanta på puben och på stan, och det är i efterhand imponerande vad som hinns med på bara tre avsnitt, sammanlagt knappt två och en halv timme. Om man ska invända något är det nog just att det går för fort med intrigutvecklingen ibland, men det gäller ju att passa på när alla är på plats över jul. Då får det inte ta för lång tid att konstatera att man har missat att beställa gås hos slaktaren eller för den delen att låta en relation utveckla sig.

Det är trevligt att se något tyskt ibland, tycker jag. Dels är det nyttigt att öva språket; här är det inte alltid lätt att följa med i den moderna och snabba dialogen. Dels är det skönt med omväxling till det svenska och anglosaxiska, så man inte alltid ser samma skådespelare. Flera av de medverkande här är stora namn i Tyskland, kan man sluta sig till, inte minst Luke Mockridge som spelar Bastian, även om han oftast är stå upp-komiker. Dels är det trivsamma miljöer, här småstaden Monschau nära belgiska gränsen, som är närmast löjligt pittoresk med sina smala gator och korsvirkeshus. (Netflix verkar i sin presentation ha fått för sig att Eifel, området där Monschau ligger, är en stad, och det missförståndet har fortplantat sig till en del andra ställen.)

79. Mirakel

Det är verkligen inte varje år jag ser SVT:s julkalender, så jag kan inte jämföra årets med de senaste årens. Och att jämföra den med gamla tiders succéer är inte heller rättvist, mot någondera. Det brukar ju vara så att varje generation har en julkalender som i minnet framstår som den ikoniska - för folk i min ålder är det Trolltider från 1979, även om jag själv inte minns den som markant bättre än flera andra som jag också minns. Senare tiders barn brukar framhålla Mysteriet på Greveholm från 1996, men den har jag faktiskt inte sett. Jag tror ändå att den här har goda förutsättningar att bli ihågkommen av målgruppen.

Upplägget är faktiskt ett genidrag. I huvudrollerna ses Mira, föräldralös elvaåring 2020, och Rakel, dotter i kärnfamilj 1920. Genom ett maskhål på rymmen byter de plats med varandra, men inte fysiskt utan bara vad gäller deras medvetande. Det ger möjlighet till både pedagogiska och roliga jämförelser mellan tiderna, men också en hyfsat avancerad historia på temat tidsresor och hur man förhåller sig till att ändra i historien. Ett tag är det en av de vuxna huvudrollerna 2020 som inte existerar eftersom hennes farfars föräldrar genom en åtgärd 1920 aldrig får tillfälle att träffas, och det måste förstås ändras tillbaka. Det hinner bli riktigt spännande innan det ordnar sig på slutet. Allra roligast är när Rakel från 1920 försöker handla i en elektronikaffär 2020 och förväntar sig att kunna få hjälp och service av personalen.

I vuxna roller 2020 syns Johan Glans (i två versioner av samma person, beroende på hur historien har ändrats eller inte), Annika Andersson och Babben Larsson, allihop utmärkta. Dessutom förekommer Joel Adolphson som objekt att störa sig på, och det gör han bra, fast bäst är han när hans medvetande har bytt plats med 1920-talshunden Lady. Föräldrarna 1920 spelas av Maja Rung och Andreas Rothlin Svensson, som jag inte tror att jag har sett i något tidigare, men som säkert lyckas förmedla bilden av stränga föräldrar från förr till dagens unga tittare.

Med reservation för att tidsresor på det här sättet inte är möjliga och att det inte ska bedömas som en dokumentär, tycker jag att upphovspersonerna kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det är verkligen inte mindre trovärdigt än en del annan tidsresefiktion i olika medier, och det knyts ihop på julafton på ett oerhört snyggt sätt. Enda plumpen för min del är att språkbruk och tilltal av år 1920 inte alltid är som det borde, men det fungerar nog som en (över)tydlig karaktärisering.

78. I vår herres hage, säsong 1

Britterna har en tendens att göra nya versioner av TV-serier eller nya TV-versioner av litteratur, även om det har gjorts TV av det tidigare. De här böckerna av James Herriot blev en mycket framgångsrik TV-serie med början 1978, som jag inte har sett i sin helhet, men åtminstone en del av de senare säsongerna, när man hade kastat loss från böckerna och gjorde avsnitt på originalmanuskript. Nu går man tillbaka till källorna, om jag har förstått det rätt, och börjar från början i anslutning till böckerna.

Det handlar om den unge nyblivne veterinären James Herriot som kommer till Yorkshire och anställs hos en excentrisk veterinär, Siegfried Farnon. Han har en odåga till bror, Tristan, som utbildar sig till veterinär, och en husföreståndarinna, mrs Hall. Det är huvudrollerna, men det förekommer en del djurägare och andra omkring dem, inte minst James' love interest Helen. Deras relation är en av de viktiga längre intrigerna i den här första säsongen. (Det ska komma mer, har jag förstått.)

Det här var nog det jag behövde den här hösten med pandemi och annat. Allt är mycket trivsamt, både miljöer och intriger, även om det förstås förekommer att något djur inte klarar sig. Som Siegfried säger: "You can't save them all." Och britterna kan ju göra den här sortens TV med all atmosfär som tiden ger anledning att återskapa, och ymniga måltidsscener av olika dignitet. Herrarnas kläder lyckas de göra mig avundsjuk med. James har en mycket snygg halsduk:

och både han och Tristan har flätstickade slipovers när de räddar valpar respektive studerar:

 

och Tristan har dessutom en tjusig i Fair Isle-möster:



Därjämte förekommer det förstås massor av tweed.

SVT har valt att publicera ett avsnitt i veckan på sändningsdagen, ett lite ovant sätt numera, när man är van vid att kunna se allting i sin egen takt. Men det har också varit trevligt att ha något att se fram emot.

Inte alla TV-serier har dessa inslag i eftertexterna, men det känns förstås tryggt:

77. Sommaren 85

Den här sexavsnittsserien visade sig vara otippat trevlig, kanske för att den nöjer sig med sin ambitionsnivå och klarar av den. Det blir inte några enorma djup i karaktärsskildringarna eller några överraskande vändningar i handlingen - tvärtom, kan man säga om bådadera. Men ibland är det vad man vill ha. Om det här vore en bok skulle den stå på feelgoodhyllan.

Det handlar om tre generationer kvinnor/flickor, Lena som just slutar nian när det börjar, hennes mamma Åsa som jobbar på mentalsjukhuset och mormor Barbro som är mattant. Det senare kommer väl till pass när det ska ordnas "korvfest" i Braxinge, där de bor, ett sätt att bräcka grannstadens dansbandsvecka. Annars handlar det rätt mycket om Lenas språkresa till Hastings och hur den ska kunna betalas. Runt det här finns ett persongalleri som är stort som i en såpopera, och faktiskt känns det ibland som första säsongen av en sådan. Jag gillar den genren, och jag gillar därför det här också.

Bäst är nog Lotta Tejle som Barbro, en av detta livets mattanter som sliter på utan att bli särskilt uppskattade för det, fast alla är glada att någon annan tar på sig det tunga ansvaret. Men det är bra prestationer överlag, inte minst från ungdomarna i barnbarnsgenerationen. Det är som sagt gott om folk, och det känns som om materialet skulle räcka till en betydligt längre serie, men ändå är det knappast tillfälle att önska sig en fortsättning. Det är något med sommaren som gör att det kan hända saker som inte skulle vara möjliga när skola och jobb tuffar på som vanligt.

Man får förstås också sitt lystmäte vad gäller tidsmarkörer, särskilt om man som jag är gammal nog att minnas 1985. Det är frisyrer och kläder, bilar och bussar, telefonkiosker och skrivmaskiner. Fast just telefonkiosken tror jag det är samma som de flyttar runt.

76. Dips, säsong 2

Jämfört med första säsongen är den här nykomna andra en mer sammanhängande berättelse, vilket ger andra möjligheter till humor än den episodiska galenskap som präglade den första. Det känns också lite mer påkostat och avsnitten är lite längre, bortåt 25 minuter. Nu hoppas jag bara att man inte tar sig vatten över huvudet om man vill göra en tredje säsong, utan stannar i det som faktiskt präglar hela serien, den totala inkompetensen hos de tre huvudpersonerna, trots att de på olika sätt har tagit sig in på UD. Den tror jag räcker som bärande idé för åtminstone någon ytterligare intrig.

75. The Crown, säsong 4

Det är något speciellt med en TV-serie där man egentligen vet vad som kommer att hända, men som man ändå ser, för man vill veta hur det presenteras och vilka detaljer som väljs ut. När det handlar om brittiska kungahuset under (i huvudsak) åttiotalet behöver man inte vara särskilt insatt för att gissa att äktenskapet mellan Charles och Diana är ett av huvudinslagen. Har man sett tidigare säsonger och därmed de flesta tidigare premiärministrar, från Churchill till Heath och Wilson, förstår man också att Margaret Thatcher kommer att figurera. Det är också de två huvudteman som den här fjärde säsongen vänder och vrider på, kanske för mycket på bekostnad av annat som nu utelämnas. Drottningens övriga barn är med på varsitt hörn, men mycket mer blir det inte. Övriga politiker lyser i stort sett med sin frånvaro, men det är mer begripligt med tanke på Thatchers dominans under decenniet.

The Crown har inte gjort sig känd för att vara subtiliteternas serie, och så icke heller i skildringen av Charles och Diana. Det har skrivits om att Charles utmålas som skurken i dramat, men jag kan inte hålla med om det fullt ut. Inte är han den kärleksfulle och förstående make Diana hade behövt, men det framgår att det finns anledningar till det. Diana är inte ens en av anledningarna, i varje fall inte till en början, utan bilden som ges här är att han har hamnat i ett arrangerat äktenskap som han inte själv önskade sig. Möjligen är det sant, men ett visst ansvar hade han väl själv, tänker jag mig. Å andra sidan kommer förstås privilegierna med åtföljande förväntningar som kan vara svårhanterade.

Om Thatcher har det skrivits mycket på temat Gillian Andersons rolltolkning - är den på pricken eller en karikatyr eller parodi? Efter viss inledande tvekan har jag kommit att omfamna den, inte för att den är på pricken när man jämför med originalet på YouTube, utan för att Gillian Anderson spelar den bild vi har av Thatcher. Premiärministern var ju i sig en karaktär, synnerligen medveten om sin image vad gäller röst, frisyr och klädsel, och det kommer fram här. Efter ett tag glömmer man att hon är för snygg och för smal, när hårhjälmen och det lutade huvudet finns där.

Seriens sätt att berätta, med relativt fristående avsnitt, innebär att det görs ett urval som kommer med, och ibland är det ett annat än man själv hade önskat sig. Jag hade gärna sett mer av familjen Spencer, men kan inte på rak arm säga vad som skulle tas bort. Det tyder på att urvalet ändå inte är helt uppåt väggarna.

Som vanligt är The Crown en fest vad gäller miljöer, kläder, bilar och allt annat som man kan hinna titta på i det för dagens TV låga tempot. Skådespelarna är inte sämre. Förutom den nämnda Anderson är Emma Corrin ny för säsongen, och lyckas fint som Diana. Nu ska det bli ombyte i rollerna inför nästa säsong, eftersom de flesta varit med i två säsonger. Det hör ju till pjäsen, men kommer nog att ta något avsnitt att vänja sig vid. Inte minst Olivia Colman som drottningen och Helena Bonham-Carter som prinsessan Margaret kommer jag att sakna.

74. Dips, säsong 1

Den här första säsongen av komediserien Dips gick under min radar när den kom 2018. Nu har det kommit en säsong till, med påföljande uppmärksamhet, som gjorde att min radar noterade den.

Jesper Rönndahl och Moa Lundqvist spelar två diplomater in spe, som går UD:s diplomatprogram med en handledare från protokollsenheten, spelad av Marie Agerhäll. De är alla tre synnerligen inkompetenta, men var och en på sitt sätt. Jesper Rönndahls Jens är odräglig, på gränsen till att man klarar av att se honom, uppfylld av sig själv - och diplomatbarn. Moa Lundqvists Fanny är kompetent nog att genomskåda Jens' inkompetens, och påpekar den ofta, men är själv genom sin överambition och brist på självkänsla lika olämplig för sina uppgifter. Och deras handledare har ändå varit på UD ett antal år, men vill mest få en placering någonstans, gärna i Rom, hur nu det ska gå till när hon faktiskt inte är mycket bättre än sina aspiranter.

I sitt format, korta avsnitt som man kan hinna se under en lunchpaus nu i pandemitider, är det här riktigt bra. Det roliga uppstår ofta i krocken mellan den totala inkompetensen och de höga kraven som UD har på kompetens i frågor som vem som ska gå först in i ett rum. Det finns alltså sex avsnitt till, och de dyker nog upp här så småningom.

73. Weissensee, säsong 4

Fjärde och sista säsongen av tyska Weissensee utspelar sig våren och sommaren 1990, mellan murens fall hösten 1989 (som var huvudsaken i tredje säsongen) och återföreningen av Tyskland hösten 1990. Det är alltså en spännande tid när inget - nåja, nästan inget - man har varit van vid och trott på i DDR längre gäller. Det är möjligen lite krystat att den relativt lilla ensemblen lyckas ha beröring med så många av de centrala företeelserna i samhället, men så är ju ofta fiktionens villkor.

De som har varit involverade i Stasis verksamhet, Hans Kupfer, hans fru Marlene och äldste sonen Falk, drar lite olika slutsatser av det som händer. Hans vill att arkiven ska öppnas, medan Falk har all anledning att inte vilja det med tanke på hans verksamhet i tidigare säsonger. Marlene ägnar sig åt det ekonomiska som behöver lösas när partiets tillgångar ska "räddas" inför återföreningen. Falks före detta hustru Vera arbetar på privatiseringsmyndigheten Treuhand, som blir allt viktigare när återföreningen närmar sig. Den yngre sonen Kupfer, Martin, som haft en mer slingrig väg genom livet sedan sin kärlekshistoria med den oppositionella Julia i första och andra säsongerna, är chef på ett kooperativt företag som nu ska utsättas för marknadsekonomins krafter - och får anledning att ha kontakt med Vera om det. Och så är det lite nynazism, lite västberlinsk dekadens, lite nykapitalism och inte så lite såpopera.

Även om Tysklands historia fortsätter känns det naturligt att den här serien går i mål nu. Det har onekligen hänt en hel del sedan den började med en säsong som utspelade sig 1980, när ingen kunde tro att muren skulle falla inom tio år. Mest hopplöst var det nog i andra säsongen, 1986, när vi som tittade visste att de bara behövde hålla ut några år till, men rollfigurerna inte kunde se minsta ljusning.

Serien hyllades allmänt när den kom, och kanske var den bäst i början. Men, som det kan vara med serier man har varit med i från början, har man lärt känna karaktärerna och bryr sig om hur det går för dem, till och med den gamle Stasiofficeren generallöjtnant Gaucke, som sitter på sin veranda med sjöutsikt, faktiskt med badstege direkt ner i sjön. Och, som det kan vara med bra TV, är karaktärerna inte endimensionella, utan de onda visar mänskliga drag, och de goda gör emellanåt saker som inte är de bästa livsval man kan tänka sig. Den här sista säsongen bjuder mer på sådant än de tidigare, och dragen av såpopera har blivit fler. På sätt och vis är det en annan sorts serie än den började som, men den kommer undan med det, tycker jag.

Hela serien, tjugofyra avsnitt, finns tillgänglig på SVT Play i nästan två år till.

72. Premiärdatum oklart

Så har då genren pandemikomedi kommit igång. Jag kan ha missat något tidigare, men det här är i alla fall det första jag ser av den sorten. Pandemin är själva förutsättningen för intrigen, att det repeteras en revy som man inte vet om man kommer att få spela inför publik. De medverkande spelar lätt skruvade versioner av sig själva, Johan Ulveson som har tagit tjänstledigt från Dramaten, Henrik Dorsin som har skrivit en revy för att vitalisera den klassiska underhållningen, Michael Lindgren som ska regissera, Vanna Rosenberg som är lite för pretentiös - med flera. Till och med familjen Dorsin får vara med på ett hörn. Till humorn hör också att revyn inte verkar vara så högklassig, det lilla man får se av den:

Eftersom det bara är sex kvartslånga avsnitt går det fort att ta sig igenom den, så det finns ingen anledning att låta bli.

71. Columbo, säsong 6

Det var länge sedan jag såg Columbo, men det var en bekantskap som var trevlig att återknyta. Nu kom jag rakt in i sjätte säsongen från 1976 och 1977, som SVT har visat, men det är ju fristående avsnitt, så det gör ingenting.

För att vara en polisserie är den ovanligt rolig, och innehåller en hel del igenkänningshumor. Inte minst gäller det Columbos gimmickar, varav cigarren, rocken, skelningen och förvirringen ofta ryms i samma bild:



medan bilen:



och hunden:



inte är fullt så genomgående.

Ovan syns förresten mördaren från det sista avsnittet, en deckarförfattare, spelad av Ruth Gordon. Hon är länge övertygad om att hon är smartare än Columbo, liksom de andra mördarna är, men seriens genomgående tema är ju att han trots sin virrighet och sjabbighet faktiskt är en mycket kompetent yrkesman.

Det finns förstås massor av tidsmarkörer i en serie av det här slaget, men jag fastnade mest för en gigantisk videobandspelare, som enligt dialogen kostade 3000 dollar 1976:

Det hade nog inte vem som helst hemma, men så var också mördaren TV-stjärna - han spelade till och med detektiv - och använde den för att skaffa ett falskt alibi.

Den som tycker att jag spoilrar mycket har kanske inte sett Columbo. Hela serien bygger på att man först får se hur mordet utförs, och sedan, efter 20-30 minuter kommer Columbo in, röker cigarr i fina miljöer, pratar om sin fru och sätter fast mördaren. Det är skickligt att kunna skapa spänning fast mördaren är känd.

70. Alla mår bra

"Jordbro" framgår inte i titeln, men det här är alltså svitens sjätte film, som kom 2006. Barnen som började skolan 1972 är alltså i fyrtioårsåldern och har i många fall egna barn, ibland nästan vuxna. Med stigande ålder har de också möjlighet att se på sig själva ur ett annat perspektiv och jämföra sin tillvaro med sina föräldrars. Titeln antyder att det står bra till med dem, och så verkar det också vara. Det är skönt att se att även de som hade kämpiga perioder under uppväxten har landat väl.

69. Telefonsupporten

I ett mycket minimalistiskt format spelar Jesper Rönndahl och Simon Svensson två supporttekniker på ett bredbandsföretag:



ty detta är 2011 när man talade mer om bredband än om fiber. Deras chef - long-suffering, hade hon kallats i den anglosaxiska TV-världen - spelas av Emma Peters. Det jobbas inte mycket i denna helpdesk, och när de faktiskt svarar i telefon är de otrevliga mot kunderna, men på ett mycket kreativt sätt, får man erkänna.

Det är tio avsnitt men eftersom de bara är tre eller fyra minuter långa går det utmärkt att faktiskt bingetitta, även för oss som annars inte är tålmodiga nog för det.

68. Sherlock Holmes och det hemliga vapnet

Sherlock Holmes är här omplanterad till nutid, det vill säga 1942, när den här filmen kom. Det är mitt under brinnande världskrig, och det är ingen tvekan om vem som är fienden. Det blir inte alldeles lyckat, för Holmes är visserligen patriotisk, men inte alls särskilt hemma i en agenthistoria.

Filmen sägs bygga på novellen "The Dancing Men", men det är egentligen bara vad gäller det chiffer som spelar en central roll:



Därutöver får man både förklädnader och lönndörr.

67. Kärlek & Anarki

Det är inte så ofta jag bingetittar på TV-serier, och jag vet inte om åtta avsnitt på fyra dagar riktigt räknas som det. Men den här alldeles färska Netflix-serien var faktiskt något av det roligaste jag har sett på flera år, så det fanns ingen anledning att vänta, särskilt inte när allt blir tillgängligt samtidigt utan den gammaldags väntetiden på en vecka inför varje avsnitt.

Den karaktäriseras som dramakomedi, och visst är det både drama och komedi, men mest och bäst är det senare inslaget. Huvudrollen Sofie, spelad av Ida Engvoll, kommer till ett bokförlag i sin roll som, låt oss säga som det är, den som säger upp folk när det går dåligt. Där träffar hon den unge IT-teknikern Max (Björn Mosten), och de inleder något som av en annan kommentator har kallats för "Vita stenen för vuxna". De ger alltså varandra uppdrag, mer eller mindre galna, och mer eller mindre märkbara för de andra på förlaget. Bredvid detta finns också en historia om förlagets verksamhet, som ger tillfälle till oväntat vass satir mot kulturvärlden, inklusive dess ängsliga PK-mentalitet - samt dess motsats, den ostentativa icke-PK-mentalitet som odlas under täckmanteln objektiv litterär kvalitet. För det finns förstås också en äldre man på förlaget, superbt spelad av Reine Brynolfsson ("Ingen bokmässa utan räksmörgås"). Bland de övriga syns Björn Kjellman som nervös förlagschef:

och Gizem Erdogan (från Kalifat, som jag dock inte har sett) som ung och medveten förläggare. Därjämte förekommer ett stort antal författare och andra kulturpersonligheter som sig själva - eller versioner av sig själva - inte minst på bokmässan, men även annars.

Som sagt, det här visade sig vara fantastiskt roligt, även för mig som satt min fot på ett förlag en (1) gång i mitt liv. Nu hoppas jag att många tittar, så det blir en säsong till, för det tror jag nog att det finns material för.

66. Mattpiskerskan

En kortfilm (eller två) har man nästan alltid tid med, särskilt när den bara är knappt fem minuter lång. Den här är animerad, i lera tror jag, och jämför en mattpiskande farmor med tidens idrottshjältar. Det ligger egentligen en helt seriös fråga i botten, nämligen om inte hennes prestationer är väl så värdefulla som idrottarnas.

65. Sömngångaren

En kortfilm (eller två) har man nästan alltid tid med, särskilt när den bara är knappt fem minuter lång. På den tiden hinner det bli ganska gastkramande när en i ett sällskap går i sömnen, förirrar sig utomhus och dessutom försvinner. Slutet kommer lite abrupt, men det ska man kanske inte förvåna sig över i det här formatet.

64. I huvet på Per Åhlin

Min generation är närmast uppvuxen med Per Åhlin, även om jag faktiskt inte har sett hans två mest kända animerade filmer, Dunderklumpen och Resan till Melonia. Men det kan det ju bli ändring på. Den här dokumentären visar dessutom hur osannolikt produktiv han har varit med inte bara med filmer utan också bokomslag, scenografi och mycket annat. Som så mycket annat på SVT är det sevärt och nås när man vill alldeles gratis.

63. Sally, säsong 2

Sally, den trettiofyraåriga bibliotekarien som bor hemma och alltid kommer för sent, är den där sortens karaktär som inte utvecklas det minsta. Det går säkert utmärkt att se enstaka avsnitt i vilken ordning som helst (utom möjligen den här sista säsongens sista, där det faktiskt blir en antydan till avslutning).

Ambassadsnittarna återkommer i ett avsnitt där biblioteket gästas av Jean-Pierre Barda, Lasse Anrell och Ma Oftedal:



Även i övrigt är det helt vansinnigt på ett sätt som inte påminner om mycket annat i svensk TV-komedi.

62. Rebecca

Ursprungligen är Rebecca en roman av Daphne du Maurier, men mest känd är den i filmversion från 1940 av Alfred Hitchcock. Nu har det gjorts en ny film, som utspelar sig i rätt tid, och inte tar sig så stora friheter mot föregångaren, som jag minns den. Däremot når den inte riktigt de höjderna av spänning, men jag kanske skulle bedöma Hitchcocks film annorlunda om jag såge den idag.

Det är verkligen en tacksam historia och tacksamma roller för rätt skådespelare. Bäst är förstås Kristin Scott Thomas i rollen som den ondskefulla mrs Danvers, husföreståndarinna på Manderley. Dit kommer som ung och nygift "den nya mrs de Winter" - hon nämns aldrig med förnamn - spelad av Lily James, kanske mest känd som den pigga lady Rose i Downton Abbey. Och så finns hennes man, den mystiske änklingen efter Rebecca, den första mrs de Winter, som här spelas av Armie Hammer - bra, men inte fullt ut Laurence Olivier-klass, som 1940.

Som halloweenfilm duger den bra, och man får en hel del fina miljöer, bilar, kläder och annat att titta på.

61. Kåldolmar och varma bad

Per Gunnar Evander intervjuar Hasse Alfredson 1983, och det är ett ganska bra program så länge man får höra den intervjuade och inte intervjuaren. Evander är lite för förtjust i sin egen röst, och syns lite för mycket i bild för att det ska bli bra. Men Alfredson får tillfälle att tala om sitt författarskap och sitt övriga skapande, mer reflekterande än det brukade vara. Programmet finns tillgängligt tills vidare, så länge det nu varar.

60. Skuggdjur

Underlig och obehaglig skulle jag beskriva den här kortfilmen som, men jag är alldeles säker på att det är avsikten att den ska uppfattas så. Att den beskriver en vuxenfest i ett barns ögon räcker inte till för att förklara alla underligheterna, och den lämnar många frågor efter sig. Jag tror att den skulle göra sig utmärkt som ett diskussionsunderlag i undervisningssammanhang.

59. Normala människor

Lite efter alla andra, som det brukar vara, har jag nu sett den här irländska ungdomsserien. Det är i alla fall en ungdomsserie i den bemärkelsen att det handlar om ungdomar, men den är förhållandevis vuxen i sin ansats. Jag har tidvis lekt med tanken på hur den hade varit som amerikansk TV-serie, för det har man ju sett en och annan på samma tema - ungdomar som går sista året i skolan och sedan fortsätter på universitetet, allt under det att de har på och av-förhållanden medan det är uppenbart att det finns ett par som är varandras själsfränder. Låt det vara nog sagt att det hade varit en helt annan sorts serie. Inte minst hade det ju dragits ut i det oändliga; här räcker tolv halvtimmar till att skildra ett skeende som sträcker sig över flera år. Det blir då ganska episodiskt, men alls inte sämre.

58. En pizza i Jordbro

I den här delen i filmsviten om barnen från Jordbro har det hunnit gå tjugo år sedan de började skolan. En del av dem har kommit långt i livet om man bedömer det utifrån sådana mått som familj, arbete och hus, medan en del inte har hittat sin plats i tillvaron ännu. Titeln syftar på Slobodan, som man minns redan från den första filmen, när han inte var på plats första skoldagen, eftersom han var kvar i Jugoslavien. Nu driver han pizzeria i Jordbro. Ett antal andra befinner sig på andra ställen. Det är fortfarande ett imponerande projekt, och om man ska dra någon lärdom av det är det att livet bjuder på många chanser. Vid den här tiden gick det att sluta skolan efter nian och hitta ett jobb, och det är inte givet att det är de som gjorde så som sedan aldrig återvänder till studierna.

57. Det var en gång en liten flicka

Den här delen i Jordbro-sviten skiljer sig från de tidigare genom att fokusera på en person. Det varvas klipp från Monas barndom och uppväxt med delar som följer hennes bröllop, graviditet och första tid med barn. Eftersom filmen är från 1992 är även de nyaste delarna ganska gamla, faktiskt äldre än de äldsta inslagen från tidigt sjuttiotal var när filmen producerades. Samtidigt som det känns som om det är en lång tid som omfattas är det tydligt att den i sin helhet skiljer sig från idag. Inte minst är det påfallande hur mycket det röks, hemma och i kontorsmiljöer.

56. Tillbaka till Jordbro

Storheten i Jordbro-filmerna ligger inte i de enskilda verken utan i hela sviten, och det märks för första gången tydligt i den här tredje filmen. Nu är de barn som började skolan 1972 vuxna och tidens gång blir påtaglig. En del har egna barn, ganska många har ett etablerat liv med jobb och bostad. En hel del av dem bor inte längre i Jordbro. Det bästa är när detta kontrasteras mot klipp från de tidigare filmerna, och barnens drömmar sätts i relation till vuxenverkligheten.

55. Sherlock Holmes i fara

Varför den här filmen har fått den intetsägande titeln "Sherlock Holmes i fara" på svenska är för mig oklart. Originaltiteln tar i alla fall fasta på den ovanligt välklädda kvinnliga brottsling som Holmes och Watson jagar samtidigt som både de och hon (och hennes kumpan) jagar tre stycken speldosor. Det är rätt rörigt och tyvärr inte jättespännande.

Ovanligt nog går Holmes och Watson på music hall:

och om vi ska tala om klädsel får vi inte glömma Holmes' hatt:

Nigel Bruces Watson är tyvärr endimensionell och -faldig; hans mest använda uppsyn är denna:



Men Basil Rathbone är fortfarande en av de två bästa Holmes i rörligt bildformat. Den andre är förstås Jeremy Brett, som syntes på SVT i min barn- och ungdom, och som jag gärna skulle återknyta bekantskapen med.