29. Murder on the Oregon Express

Benny Hill var väl aldrig känd för sofistikerad humor, och i den här ganska långa sketchen, som finns att hitta på YouTube för den som vill, kommer man inte undan den kombination av innuendo och bystiga damer som blev något av hans signum. Men det ska inte förta effekten av att det också är en riktigt bra parodi på sjuttiotalets TV-deckare, den subgenre som nästan alltid handlade om en manlig polisutredare, vars namn nästan alltid också var namnet på TV-serien. Inte minst är Hill själv (och hans maskör(er)) framstående i att hitta ett par drag hos var och en av de parodierade att framhålla och förstärka. Och att han ofta spelar scener mot sig själv på ett trovärdigt sätt är också värt att lägga märke till.

Man får träffa de flesta av decenniets stora namn, som Ironside:

Kojak:

Cannon:

och McCloud (den ende jag aldrig har sett i original, för övrigt):

Tåget som miljö används mest för komisk effekt, men det är förstås ofrånkomligt att Hill också spelar Hercule Poirot:

även om parodin kanske mer är riktad mot Albert Finneys porträtt i Mordet på Orientexpressen än mot Agatha Christies original.

Det blir också en liten glimt av Columbo, men där är det inte Hill som agerar:

Jag tror det här kan vara det mest hållbara från Benny Hill Show, faktiskt.

15. Stranger Things, säsong 5

Har man hållit ut i fyra säsonger i en serie som lämnar så många lösa trådar inför den femte och sista, då får man bita ihop och ta sig igenom även den. Mina invändningar om den fjärde säsongen, att avsnitten är för långa och att någon borde ha försökt begränsa både omfång och teman, de kvarstår. Vad som fortfarande är bra är tidsfärgen från åttiotalet och de unga skådespelarna. Men kanske är det helt enkelt så att jag inte är så förtjust i övernaturligheter.

12. Stranger Things, säsong 4

TV-serien Matador och böckerna om Harry Potter har det gemensamt att de ett stycke in i kronologin blev så framgångsrika att de inte behövde rätta sig efter normala förhållningsregler om omfång. Något liknande verkar ha hänt i och med den här fjärde säsongen av Stranger Things, som svämmar över alla bräddar och har avsnitt på mellan en timme och en och en halv, i något fall två timmar och tjugo minuter. Det innebär att jag har sett den styckad i korta bitar, för jag har sällan tid att sätta mig så länge i ett sträck. Det kan vara så att upplevelsen inte vinner på detta, men alternativet hade varit att den inte blev sedd alls.

För min del lider den här säsongen också av att huvudpersonerna är så utspridda och i smågrupper har varierande uppgifter att lösa på så skilda platser som Kamtjatka, Kalifornien och Hawkins, Indiana (såväl i sin ordinarie som uppochnervända version). Det påverkar dynamiken när karaktärerna inte har mer än enstaka andra karaktärer att interagera med, även om det förstås finns ett samband mellan de olika spåren, synligt för oss som får vara med på alla ställena.

Nu är det en säsong kvar, och har man hängt med så här länge håller man väl ut till slutet. Men det har blivit en helt annan serie än den var i sin första säsong, och jag är inte säker på att jag uppskattar den här versionen mer.

8. Stranger Things, säsong 3

Det har sagts, i alla fall av den jag oftast pratar Stranger Things med, att den här säsongen är den svagaste av de numera fem. Det kan vara så, men den är inte någon transportsträcka, som jag mentalt hade ställt mig in på. Snarare är det mer action och mindre mystik än de två föregående. Om man gillar det är kanske en smaksak.

En annan sak att notera är att den här säsongen utspelar sig på sommaren med allt det kan medföra. Framför allt har ungdomarna ingen skola som interfererar med allt annat de ägnar sig åt, och Dustin har varit på någon sorts sommarläger med naturvetenskaplig inriktning, kallat Camp Know Where.

Temat för säsongen, förutom sedvanlig aktivering av demogorgoner m m dyl, är att ett nybyggt köpcentrum tjänar som täckmantel för sovjetiska infiltratörer. Det är föga trovärdigt, om man frågar mig, vilket naturligtvis ingen har gjort.

6. Stranger Things, säsong 2

Nästan ett år har gått sedan föregående säsong utspelade sig, så nu är det hösten 1984, vilket märks om inte annat på att familjerna i småstaden Hawkins i Indiana har små skyltar på gräsmattan, utvisande vem man tänker rösta på i presidentvalet. (Vi vet ju att Reagan vann en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale, som ändå verkar ha stöd i åtminstone en familj.) Annars verkar både ungdomarna och de övriga ha hämtat sig ganska väl efter dramatiken året innan, även om en del förstås är nertystat. Nu tar galenskaperna dock fart igen. Eventuellt är detta så långt jag har sett tidigare, men det ger sig nog när jag tar itu med tredje säsongen. Först ska jag dock smita emellan med något annat för att inte bli övermätt på demogorgoner.

3. Stranger Things, säsong 1

Jag är inte så långt efter alla andra som det verkar utifrån att jag nu ser första säsongen av Stranger Things från 2016. Snarare är det så att den nysläppta sista säsongen kändes som om den krävde att jag började om från början för att få ett sammanhang (eller om det möjligen hade räckt att läsa recaps någonstans).

Konceptet torde vara välkänt. Det handlar om Will Byers som försvinner oförklarligt, om hans tre kompisar och om den mystiska flickan som kallas Eleven och har telekinetiska färdigheter. Det hela utspelar sig i en mycket typisk småstad i Indiana, där det också finns någon sorts statligt laboratorium samt en ingång till en alternativ verklighet. Det hade kunnat bli mycket pajigt, men det blir riktigt bra. En anledning är de utmärkta barnskådespelarna, men de hade förstås inte lyckats om de inte hade fått ett bra material att arbeta med.

För att inte totalt fastna smiter jag nog emellan med något innan jag fortsätter med andra säsongen, men ett mål är att det här projektet inte ska dra ut för mycket på tiden, för att hålla sig helt ospoilrad kräver sitt.

85. The Residence

Rekommendationerna duggar tätt när man är tillbaka hos strömningstjänsten, både från vänner i verkligheten och från algoritmerna. Här träffade de rätt, kan jag konstatera.

Det som står i centrum för den här berättelsen är ett misstänkt dödsfall i Vita husets bostadsdel. Det är husets chief usher ("förstevaktmästare" säger textremsan, men det tror jag inte på) som hittas död en kväll när det pågår en "statsmiddag" (säger textremsan) med Australiens premiärminister och andra höjdare därifrån. På gammaldags pusseldeckarmanér har de flesta motiv, och efter hand som det undersöks visar sig de flesta också ha möjlighet. Det här är en serie som är gjord med stor kärlek till deckargenren, men den är alldeles bestämt också modern. Inte minst är det högt tempo i repliker och klipp, så man får vara alert för att inte missa någon ledtråd.

Det finns många bra medverkande, men huvudrollsinnehavaren Uzo Aduba som detektiven Cordelia Cupp är i särklass. Egentligen borde hon vara alldeles för egensinnig för att kunna fungera i en sådan yrkesroll, men hon kommer undan genom att vara kompetent. Är man tillräckligt kompetent kan man också gå ut och idka lite fågelskådning på Vita husets gräsmatta när andan faller på.

Upplägget gör att det av allt att döma inte kommer mer än den här säsongen, och det tycker jag är synd. Till och med jag som har svårt att hålla intresset uppe i långa serier hade fortsatt om det funnes möjlighet.

78. Loving Highsmith

Översättaren gav nog upp inför att hitta en svensk titel på den här dokumentären. "Att älska Highsmith", eller "Den älskande Highsmith"? Båda täcks in av innehållet. Författaren Patricia Highsmith hade inget lätt privatliv och var av allt att döma inte lätt att leva med. Den här dokumentären handlar mer om det än om vad hon skrev, även om det också skymtar här och var, kanske mest som en tänkt spegelbild av hennes eget liv. Den gjordes nog också precis vid den tid då ett antal av hennes samtida fortfarande kunde medverka; två av de centrala personerna har sedermera avlidit.

72. The Ninth Guest

Det går att beskriva den här filmens intrig så att den låter som en Agatha Christie-roman. Åtta gäster och två tillfälligt anställda tjänare samlas i en bostad, där värden som har bjudit in dem underligt nog inte är närvarande. Värden kommunicerar däremot med sina gäster genom en radiogrammofon. Efter hand dör den ena efter den andra, och gästerna börjar misstänka varandra. Att ta sig därifrån, som vore det naturliga, visar sig omöjligt.

Den som inte tänker på Och så var de bara en (som den heter numera) måste ha levt ett instängt liv. Ändå finns här en del skillnader. Filmen utspelar sig i en fashionabel takvåning i New Orleans, inte på en ö utanför engelska sydkusten. De inbjudna känner varandra, möjligen inte alla, men ingen är total främling, vilket betyder att de har en del inbördes relationer sedan tidigare. De relationerna visar sig ibland vara sådana att de kan vara motiv för mord. Och hela handlingen utspelar sig under en kväll och natt, inte under flera dagar. Det betyder att tempot är högt för en film från 1934, särskilt som den är en ovanligt kort långfilm, bara en timme och sju minuter.

Det går att se den här filmen med behållning även utan att vara bekant med Christies roman; möjligen är det rentav en fördel att inte vara det. Christie själv lär ha hävdat att hon inte hade sett filmen, inte pjäsen som hade premiär några år tidigare, och inte heller läst den bok som är förlaga till bådadera. Jag har svårt att tro henne, men hon var ju också en mästare på att luras.

40. Komiska genier: Bröderna Marx

Den här brittiska dokumentären innehåller såväl samtal och intervjuer med nutida komediprofiler som ett generöst urval klipp ur brödernas egna filmer. Klippen har man i många fall sett förr, men med de kommentarer som ges här blir det ändå sevärt.

Min främsta eloge får ändå textaren som har utmaningar i att översätta de ordvitsar som fyras av i rasande tempo när inte minst Groucho kommer igång. Det kan gälla ljudlikheten mellan haddock och headache (som översättaren förvandlar till en vits om havskatt och arvsskatt) eller mellan mistake och my steak där uttrycket "klara biffen" kommer till användning.

3. Death to 2021

I början av 2021 gjorde Netflix en motsvarande mockumentär om 2020, och en del av elementen därifrån känns igen i denna. Inte minst återkommer Hugh Grants mycket brittiske historieprofessor med sina vansinniga analyser av allt och alla från James Bond till prins Philip. Tracey Ullman utnyttjas däremot inte efter förtjänst den här gången, tyvärr.

Inte heller 2021 har ju varit ett normalt år - vad man nu än lägger i det begreppet - och det är inte lätt att vara satirisk över sådant som stormningen av Capitolium, pandemin och antivaccinationsaktivisterna, skogsbränder och översvämningar med mera elände. Verkligheten är tillräckligt galen utan att man behöver göra den värre, och flera gånger kommer jag på mig med att undra om det är autentiska inslag eller något som är producerat för det här sammanhanget. Men det är väl på sätt och vis ett gott betyg.

Som synes av taggningen fortsätter jag även i år med projektet att se en långfilm i veckan.

91. Mystery 101

Upplägget för den här filmen, producerad direkt för TV, är lovande och inte så typiskt amerikanskt. Det handlar om Amy Winslow, universitetslärare i engelska, inriktad på deckare. När en av hennes elever försvinner, och dennas pojkvän dör på ett mystiskt sätt känner Amy sig föranlåten att assistera polisen i deras utredning. Hon tas emot utan entusiasm, faktiskt som man kan tänka sig att polisen skulle behandla en utomstående i verkligheten, men det vänder på en femöring. Överhuvudtaget är det ett genomgående drag, som är den här filmens problem. Ingenting får ta tid, allting händer genast. Det är inte heller världens mest ambitiösa film när det kommer till karaktärerna, men både Amy och polisen Travis är normalvettiga, socialt fungerande personer. Nu låter jag mer kritisk än jag är. Det här är en film man kan se utan att lida svårt under tiden. Men jag kanske inte håller ut i hela den serie filmer som nu omfattar sju stycken.

90. The Chair

Upplägget är lovande för den här dramakomediserien. Det ska handla om en nybliven chef - prefekt - för en engelskinstitution vid ett fiktivt amerikanskt universitet. Hon har det för det mesta inte lätt, när hon ska ta ett stagnerande ämne in i framtiden, helst utan att stöta sig med någon, varken de äldre professorerna, dekanen eller den kollega som faktiskt inte sköter sitt jobb. Det är komedi i tre avsnitt, därefter drama i tre avsnitt.

Mest lyckad är den här serien i komedidelen, och den hade gärna fått fortsätta i samma omfattning som den börjar. För mig som har haft en ganska lång del av arbetslivet i akademisk miljö är det stundtals vansinnigt roligt när det görs komedi av något som är lika galet i verkligheten. Seriens skapare sparkar både uppåt och neråt; studenterna beskrivs inte enbart positivt. Mindre lyckad är den dramatiska halvan, och jag blir inte särskilt engagerad i huvudrollens problem på det privata planet. Kanske är problemet att serien vill spänna över för mycket, men det ska inte förta intrycket av att det är oväntat bra och roligt under oväntat stor del av tiden.

79. Parks and Recreation, säsong 1

Frågan är om jag inte är sist på bollen vad gäller den här komediserien, som har legat bland mina tips medan jag har sett ett antal förstaavsnitt av andra komedier utan att fastna. Huvudpersonen Leslie Knope (vars efternamn jag inte tror det har vitsats om hittills) är halvhögt uppsatt på parkförvaltningen i en fiktiv amerikansk stad. Humorn uppstår i krocken mellan hennes orealistiska ambitioner och det synnerligen begränsade projekt hon arbetar med, en grop som skulle kunna förvandlas till park. Runt detta figurerar ett antal fasta karaktärer på sitcomens vanliga sätt, samt en och annan tillfällig. Efter de här sex inledande avsnitten blir säsongerna längre, och det finns 119 avsnitt kvar. Vi får se hur länge jag hänger med.

56. Eurotrip

Ibland behöver man se något riktigt tramsigt för att vädra ur hjärnan, men varför Netflix nu i år föreslog den här filmen från 2004 vet jag inte. Den befinner sig i den stolta traditionen av Porky's och liknande filmer som sällan låter skämten utspela sig ovanför midjan, om det inte handlar om hur man lurar av en tjej hennes BH i poolen. Scott och hans kompis Cooper får anledning att resa till Europa för att söka upp en tysk brevvän, som mot förmodan visat sig inte vara en kille. På vägen stiftar de bekantskap med sådana europeiska fröjder som ett franskt nudistläger och en nederländsk sexklubb, för att bara nämna något. Det är verkligen inte humor på hög nivå, och vill man se något roligt finns det mycket som har mer finess.

49. Jackie

Natalie Portman spelar Jackie Kennedy, och det är tur att hon gör det bra, med tanke på att allt annat och alla andra är rekvisita runt henne. Det utspelar sig - med undantag för några återblickar - vid och strax efter mordet på John F Kennedy, och det är inte underligt att den nyblivna änkan är chockad och irrationell. Men hon är också mitt i allt detta medveten om fasaden, och framstår inte som någon särskilt sympatisk person, trots situationen. Som film är det här väldigt tunt, men det räddas som sagt åtminstone delvis av Portman.

31. Death to 2020

När man gör mockumentär om året 2020 blir det förstås mycket om pandemin och det amerikanska presidentvalet. Långa stunder påminns jag mer om vilket galet år det var i verkligheten än om hur det går att parodiera. Det gör att det inte riktigt lyfter för min del, trots goda ansatser och flera bra skådespelare. Bäst är Tracey Ullman som drottning Elizabeth, även om hon är med ganska lite. Hugh Grant spelar en historieprofessor precis i närheten av vad man har kunnat se massor av gånger i riktiga dokumentärer. Lisa Kudrow är en kvinnlig amerikansk motsvarighet till Bagdad Bob, som är rolig men något endimensionell. Och så får man förstås se Trump, Biden, Boris Johnson etc, på tal om hur galet det var i verkligheten.

29. Murder Mystery

Det här visade sig vara en kriminalkomedi som var bra i både kriminaldelen och komedidelen. Adam Sandler spelar Nick, som är polis i New York, men inte en särskilt duktig sådan, och Jennifer Aniston spelar hans fru Audrey, som är frisör, men mest intresserad av att läsa deckare. Fast de har varit gifta i femton år har de ännu inte varit på bröllopsresa, men genom vissa förvecklingar kommer de iväg till Europa, och träffar på vägen en engelsk viscount som bjuder med dem till sin onkels lyxjakt i Medelhavet. I denna slutna miljö med ett begränsat antal närvarande personer - alla med motiv - mördas det så ganska omgående. Det amerikanska paret tar på sig uppgiften att reda ut vad som har hänt, inte minst för att inte själva åka dit.

Det är förstås en alldeles orealistisk historia, men gjord med gott humör och stor kärlek till deckargenren. Upplägget gör också att den amerikanska publiken kan få se exotiska europeiska miljöer; efter angöring i Monaco utspelar sig en del av handlingen vid Comosjön, Lago di Como, eller Lake Como som den heter på textremsan. Den europeiska publiken kan ha roligt åt amerikanerna som inte har vett att klä sig ordentligt eller uppföra sig ordentligt eller prata ordentligt. Ibland önskar man sig inte budskap eller intressanta kameravinklar, utan bara underhållning, och då är det bra att det finns sådana filmer också. Gåtans lösning hänger dessutom ihop, tror jag bestämt.

26. Atlantic crossing

Om den här serien har det skrivit så mycket redan innan den kom på svensk TV att jag har svårt att säga något originellt. Innehållsligt handlar det om den norska kungafamiljen under andra världskriget, enkannerligen den svenskfödda kronprinsessan Märtha, som vistades i USA med de tre barnen. Kronprins Olav och kung Håkon var i London för att på närmare håll egga de norska trupperna till stordåd, trots att en historieskrivning går ut på att de och regeringen flydde landet med svansen mellan benen. Märtha odlar kontakterna med president Roosevelt, både före och efter USA:s inträde i kriget, och både i deras privata och offentliga roller - enligt denna fiktion. Just den relationen och hur den påverkar kronprinsparets distansäktenskap är väl det som har ägnats mest uppmärksamhet när serien har kommenterats.

Atlantic crossing har beskrivits som en norsk The Crown, men det är ingen rättvis jämförelse, utöver att en autentisk kungafamilj står i centrum för en fiktion. Här avhandlas ett skeende på fem år i åtta avsnitt, medan The Crown har sin storhet i att tuffa på genom decennierna och ibland låta det gå några år mellan två avsnitt. (Det är dessutom en snedfördelning här så att angreppet på Pearl Harbor 1941 kommer först i avsnitt 6 av 8, och då har alltså mer än halva serien ägnats knappa två års händelser, medan drygt tre år ska rivas av på mindre än tre avsnitt.) Den är inte heller den breda samhällsskildring som The Crown i vissa avsnitt flödar ut till, utan lägger mycket tid på att skildra personerna och deras relationer. Också det är ett val som fått uppmärksamhet, för vi kan ju inte veta vad presidenten och kronprinsessan sade till varandra när de var ensamma, eller vad kronprinsen tänkte när han satt på en pub i London - om han nu ens gjorde det.

Det är påkostat med miljöer (autentiska och datoranimerade), bilar, båtar, kläder och frisyrer, men ändå lyfter det inte riktigt. Det är heller inget fel på skådespelarna; jag vill framhålla Kyle MacLachlan som Roosevelt (när man har vant sig av med att se honom som agent Cooper från Twin Peaks, fast gråhårig) och Søren Pilmark som kung Håkon (när man vant sig av med att se honom som läkaren Jørgen Krogshøj från Riget, fast med mustasch). Kanske är problemet just att själva serien ligger lite för nära såpoperans tematik och estetik.

15. Helan & Halvan

Stan Laurel och Oliver Hardy hade ju en lång karriär som Halvan respektive Helan, men den här filmen utspelar sig till största delen när den karriären har haft sin peak för ganska länge sedan. Paret är på turné i England i början av femtiotalet, och det går väl sådär, får man säga. Publiken sviker och det filmprojekt som de hoppas kunna entusiasmera en finansiär för - en komisk version av Robin Hood - verkar inte heller gå deras väg. Det frestar på deras relation, som redan innan är ansträngd.

Man har lyckats bra med castingen och sminkningen, tycker jag. John C. Reilly och Steve Coogan är porträttlika i titelrollerna:





och det blir en film av den där sorten där skådespelarna bär det hela på sina axlar, eftersom intrigen inte är så bärande. Det sparas inte på effekterna, och man får som publik mycket sällan själv välja hur man ska reagera på det som händer - det är närmast övertydligt. I de flesta andra fall hade det varit svåruthärdligt, men tack vare skådespelarna fungerar det.