18. Den svenska länken

Det har sina sidor att göra fiktion av verkliga händelser och låta verkliga personer agera i fiktionens värld. Här handlar det om diplomaten Gösta Engzell som under andra världskriget tjänstgjorde vid UD och genom sin fredligt byråkratiska verksamhet bidrog till att rädda många judar undan förintelsen. Omkring honom agerar här både verkliga personer, som statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther samt flera mindre kända, och fiktiva sådana. Det gör att jag tänker mig att en del av handlingen också är fiktionaliserad, kanske utöver det självklara att vi inte vet vad folk sade till varandra när de träffades utanför protokollförda möten.

I huvudrollen ses Henrik Dorsin, annars mest känd från komiska sammanhang, men utmärkt här. Ett par andra stora roller är också besatta med folk från det hållet, som Sissela Benn och Johan Glans. Bäst kan vara Jonas Karlsson som den fiktive kabinettssekreteraren som försöker hantera oförenliga önskemål från olika håll. Han är nog den som får mest komiskt utrymme.

Det här är ingen storfilm, och den är verkligen inte en subtil skildring. Men den är med viss marginal sevärd, och dessutom innehållsligt intressant.

98. Home for Christmas, säsong 1

Den här norska serien är inne på tredje säsongen, men jag har dels haft paus från strömningstjänster, dels inte haft uppmärksamheten på romantiska komedier. Nu marknadsförs den hårt med tanke på årstiden.

Det handlar om Johanne som tröttnar på sina föräldrars och syskons anspelningar på att hon borde skaffa sig en pojkvän, och som reaktion på det säger hon på deras förstaadventsmiddag att hon har en ny partner och att han ska komma på julafton. Problemet är att hon inte alls har det, men med benäget bistånd av vänner och kolleger försöker hon ordna det på tjugofyra dagar.

Det är förhållandevis roligt och ibland ganska jobbigt att titta på, ungefär som genren brukar vara. Johanne är en huvudperson som det är lätt att känna för, även om hon ibland gör idiotiska saker. Nu finns det alltså två säsonger till, men jag väntar nog till kommande december med dem.

Eftersom det här blir årets sista inlägg följer här den sedvanliga statistiken. Året 2025 är fullt godkänt; inte minst har jag sett ett antal bra dokumentärer under rubriken "TV-program".

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69
2025	13	4	38	6	37	98

53. Bröderna Dal och legenden om Atlant-Is

Tolv år efter den förra serien om bröderna Dal återkom de med denna, och eftersom det då var 1994 var jag för gammal för att se den (och inte gammal nog att strunta i det). En del känner man igen, men det finns också sådant som har utvecklats åt ett nytt håll här.

Bröderna ger sig ut på jakt efter två samiska krukor som försvunnit, eller möjligen bytts ut mot förfalskningar. Det antas att detta har något att göra med en försvunnen samisk boplats vid namn Atlant-is. Även om det medverkar vad som förefaller vara riktiga samer som talar samiska är det något lätt exotiserande över det hela, som jag inte tror hade kunnat göras idag. Att det sedan ordvitsas är ju bara vad man väntar sig av sammanhanget:

Idag hade man inte heller kunnat låta ett och ett halvt avsnitt bygga på att Trond Kirkvaag i yellowface spelar diverse kineser som inte kan säga [r], men det gick nog fortfarande an för trettio år sedan.

En del annat framstår som närmast profetiskt:



Till det alla brukar minnas från den första serien hör den dramatiska berättarrösten. Tom Mathisen heter han, och han är förstås med här också. Dessutom medverkar han i bild, interagerar med bröderna och bryter den fjärde väggen genom att prata med publiken. Ett annat stående inslag är att bröderna själva pratar om eller anspelar på att de medverkar i en TV-serie, som att de inte minns vad som hände i förra avsnittet eller att de inte får dricka alkohol eftersom det trots allt är barn-TV. Till det mer surrealistiska hör att politikern (då blivande statsministern) Kjell Magne Bondevik medverkar som sig själv, men inte gör något annat än kommer in på ett kafé, beställer och sätter sig. Paradoxalt nog har den här senare serien åldrats mer än de två tidigare.

38. Mamma

Mellan varven glömmer jag att det finns en massa kortfilmer att se på SVT Play. Där hittar man ett litet tag till denna norska film om en ung mamma, som bor hemma hos sin egen mamma tillsammans med sin dotter. Nu är det nyårsafton och den äldre mamman har en dejt, så den yngre mamman borde stanna hemma och ta hand om dottern. Hon har dock andra planer.

32. Bröderna Dal och spektralstenarna

Det finns fyra TV-serier och en långfilm om den norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal, spelade av de tre medlemmarna i humorgruppen KLM, som också har gjort mycket annat, som är mindre känt i Sverige. Själv är jag i den åldern att jag såg både den första och den här andra när de sändes i svensk TV första gången, men de två sista tror jag inte att jag har sett alls. Kanske dyker de upp här, för de finns tillgängliga hos NRK:s webb-TV.

Det anspelas här och var på att bröderna är kända från den föregående serien:



och att de färdades med kanoten Elvegris på Overfloden för att hitta professor Drøvel:

Som vanligt spelar de tre huvudrollsinnehavarna också ett antal andra roller, men här medverkar fler skådespelare i större scener än i den föregående serien. Det är också en mer sammanhållen historia, även om man känner igen det episodiska och sketchartade.

Bröderna hittar tillsammans med en annan professor något som skulle kunna hjälpa till att hitta ett botemedel, möjligen vaccin, mot förkylning. De får också ritningarna till en tidsmaskin av en rymdvarelse, och ger sig ut på en färd i tid och rum (rymd) för att hitta tio stycken stenar som tidsmaskinen drivs av. De hamnar på så sätt i vikingatidens Norge, i Frankrike på 1600-talet (och träffar de tre musketörerna, eller snarare de tre muskedundren), på en öde ö med Robinson Caruso, i Egypten "på faraos tid", i Vilda Västern på 1800-talet, i 1920-talets England, där de hjälper till att få ett spökhus beboeligt, i medeltidens England, där de träffar Robin Hood (innan han heter så), i Bagdad(?) där det finns både flygande mattor och harem:

och kalifen heter Kalif Ornia. Det är som synes förhållandevis enkel humor, och en del av den håller sämre idag, när vi inte tycker det är lika roligt med stereotyper som baseras på etnisk tillhörighet. Men står man ut med en del sådana inslag finns det också det som är roligare.

68. Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet

Det är nog många i min numera medelålders generation som har starka minnen av den här serien, som gick i svensk TV första gången 1980, året efter att den hade premiär i hemlandet Norge. Eftersom repetitionen är kunskapens moder lärde man sig introduktionen närmast utantill (då gick det nämligen inte att spola förbi den):













Sedan handlar det alltså om de tre bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal. Ett annat starkt minne var när jag på egen hand upptäckte att det finns ett ställe i Norge som heter Brumunddal, och att brödernas namn alltså inte är något som vanliga norrmän heter. En svensk motsvarighet hade kunnat vara bröderna Var, Falken och Lindes Berg.

Bröderna ger sig ut på jakt efter professor Kurt Drøvel som inte har återvänt från sin expedition tjugoåtta år tidigare. Första gången jag såg serien tänkte jag inte alls på det, men nu faller han förstås väl in i traditionen av försvunna upptäcktsresande som Franklin och Andrée, andra att förglömma. I vuxen ålder har jag också lärt mig att drøvel betyder tungspene.

Det är egentligen en mycket liten del av seriens tretton kvartslånga avsnitt som handlar om brödernas kanotfärd. Det mesta är sketcher som knappast har något med huvudhandlingen att göra, utan kan inledas med att någon går in genom en dörr som står uppställd på flodstranden, och så kommer personen ut genom samma dörr på en gata i centrala Oslo. För det mesta är det samma tre skådespelare som medverkar i sketcherna. (De var redan kända TV-komiker i Norge, men det hade vi ju ingen aning om här.)

Ett annat inslag som folk brukar komma ihåg är de överdrivet dramatiska cliffhangers som avslutade varje avsnitt:



eller

Sedan visar det sig i stort sett alltid att det inte var något farligt, möjligen lite underligt, som visade sig i buskaget (eller liknande).

Det går förstås inte att bedöma den här serien rättvist idag när den är så mycket ett barndomsminne. Jag tror att den skulle ha svårt att fungera för en ung publik som ser den för första gången, men att en del av sketcherna fortfarande kan roa.

84. Ingenjör Andrées luftfärd

Andréeexpeditionen har fått ny aktualitet på senare år genom Bea Uusmas bok Expeditionen, men den här filmen från 1982 bygger mycket på Per Olof Sundmans bok med samma titel som filmen. Den gamla bilden av expeditionsmedlemmarna, inte minst Andrée själv, som hjältar, är inte den som ges här. Snarare är de svaga personer som inte vågar hoppa av, ställa in eller skjuta upp, när beräkningarna inte håller. Den som är modigast är Nils Ekholm, som var med på Svalbard året innan, när det inte blev någon ballongfärd, men sedan drog sig ur. Det är en ganska liten roll, men Jan-Olof Strandberg gör vad han kan av den. De tre expeditionsmedlemmarna i Max von Sydows, Sverre Anker Ousdals och Göran Stangertz' tolkningar är överlag mer karikerade. Men varför filmen blev Oscarsnominerad kan jag inte riktigt begripa.

53. Riverbed

Den här norska kortfilmen beskriver på ett fint och faktiskt inte alltför tungt sätt hur två systrar uppfyller sin mammas sista önskan, när de vuxna familjemedlemmarna har fokus på att hon ska överlämnas till begravningsbyrån. Mitt i sorgen finns det plats för pizza och annat som hör till ett vanligt vardagsliv.

26. Atlantic crossing

Om den här serien har det skrivit så mycket redan innan den kom på svensk TV att jag har svårt att säga något originellt. Innehållsligt handlar det om den norska kungafamiljen under andra världskriget, enkannerligen den svenskfödda kronprinsessan Märtha, som vistades i USA med de tre barnen. Kronprins Olav och kung Håkon var i London för att på närmare håll egga de norska trupperna till stordåd, trots att en historieskrivning går ut på att de och regeringen flydde landet med svansen mellan benen. Märtha odlar kontakterna med president Roosevelt, både före och efter USA:s inträde i kriget, och både i deras privata och offentliga roller - enligt denna fiktion. Just den relationen och hur den påverkar kronprinsparets distansäktenskap är väl det som har ägnats mest uppmärksamhet när serien har kommenterats.

Atlantic crossing har beskrivits som en norsk The Crown, men det är ingen rättvis jämförelse, utöver att en autentisk kungafamilj står i centrum för en fiktion. Här avhandlas ett skeende på fem år i åtta avsnitt, medan The Crown har sin storhet i att tuffa på genom decennierna och ibland låta det gå några år mellan två avsnitt. (Det är dessutom en snedfördelning här så att angreppet på Pearl Harbor 1941 kommer först i avsnitt 6 av 8, och då har alltså mer än halva serien ägnats knappa två års händelser, medan drygt tre år ska rivas av på mindre än tre avsnitt.) Den är inte heller den breda samhällsskildring som The Crown i vissa avsnitt flödar ut till, utan lägger mycket tid på att skildra personerna och deras relationer. Också det är ett val som fått uppmärksamhet, för vi kan ju inte veta vad presidenten och kronprinsessan sade till varandra när de var ensamma, eller vad kronprinsen tänkte när han satt på en pub i London - om han nu ens gjorde det.

Det är påkostat med miljöer (autentiska och datoranimerade), bilar, båtar, kläder och frisyrer, men ändå lyfter det inte riktigt. Det är heller inget fel på skådespelarna; jag vill framhålla Kyle MacLachlan som Roosevelt (när man har vant sig av med att se honom som agent Cooper från Twin Peaks, fast gråhårig) och Søren Pilmark som kung Håkon (när man vant sig av med att se honom som läkaren Jørgen Krogshøj från Riget, fast med mustasch). Kanske är problemet just att själva serien ligger lite för nära såpoperans tematik och estetik.

47. Exit, säsong 1

Det här är inget för känsliga, men med det förbehållet en riktigt bra serie, som höll på att gå under min radar. En av huvudrollsinnehavarna, Simon J Berger, talade lite om den i sitt Sommar tidigare i år, men den verkar inte ha sänts i tablå-TV utan bara ligga på SVT Play. I övrigt är den norsk, både vad gäller övriga skådespelare (utom Rolf Lassgård i en liten och ovan roll), och miljö (utom ett litet tag i Saint-Tropez).

Förutom svenske Adam är det tre norska män i yngre medelåldern som det handlar om, och de fyra är verksamma i Oslos finansvärld på något sätt som hålls lagom vagt. Vansinnigt mycket pengar har de i alla fall, som de lägger på bilar, hus och båtar, men också knark och horor, för de är ovanpå allt ganska livströtta och i varierande grad psykopatiska. Var och en av dem har sitt eget privata dilemma, och det blir möjligen aningen övertydligt ibland. På något konstigt sätt vill man ändå se hur det går, fast man avskyr dem.

Det ska komma en andra säsong, och det kan det säkert finns material för. Men jag hoppas att de har vett att sluta medan det fortfarande är bra.