18. Den svenska länken

Det har sina sidor att göra fiktion av verkliga händelser och låta verkliga personer agera i fiktionens värld. Här handlar det om diplomaten Gösta Engzell som under andra världskriget tjänstgjorde vid UD och genom sin fredligt byråkratiska verksamhet bidrog till att rädda många judar undan förintelsen. Omkring honom agerar här både verkliga personer, som statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther samt flera mindre kända, och fiktiva sådana. Det gör att jag tänker mig att en del av handlingen också är fiktionaliserad, kanske utöver det självklara att vi inte vet vad folk sade till varandra när de träffades utanför protokollförda möten.

I huvudrollen ses Henrik Dorsin, annars mest känd från komiska sammanhang, men utmärkt här. Ett par andra stora roller är också besatta med folk från det hållet, som Sissela Benn och Johan Glans. Bäst kan vara Jonas Karlsson som den fiktive kabinettssekreteraren som försöker hantera oförenliga önskemål från olika håll. Han är nog den som får mest komiskt utrymme.

Det här är ingen storfilm, och den är verkligen inte en subtil skildring. Men den är med viss marginal sevärd, och dessutom innehållsligt intressant.

79. Europas förmänniskor

Här handlar det om de människor som bodde i Europa långt före vår art och neandertalarna, som annars är det vanliga tidsperspektivet i de här sammanhanget. Nu får man tänka sig tillbaka 400 000 år och träffa Homo heidelbergensis, fast namnet är lite missvisande, eftersom det mest rör sig om en fyndplats i södra Frankrike. Forskarna försöker ta reda på sådant som om de hade talförmåga (mycket möjligt), om de begravde sina döda (det verkar så) och om de hade kläder (troligen björnskinn i så fall). Fascinerande alltsammans.

61. Sisi - kejsarinnan, säsong 1

Det har de senaste åren kommit minst en annan TV-serie om kejsarinnan Elisabeth av Österrike, känd som Sisi, förutom att det finns ett antal äldre serier och filmer. Det är därmed naturligt att seriemakarna vill göra något nytt, men frågan är om de har valt rätt här.

Den här första säsongen omfattar den tid när Elisabeth, då hertiginna av Bayern, och den unge kejsaren Franz Joseph träffas, förlovar sig, gifter sig och får sina första två barn. Eftersom det också hände i verkligheten är det knappast någon spoiler, inte heller att kejsaren samtidigt måste hantera försök till uppror på olika håll i sitt vidsträckta rike. Elisabeth å sin sida ägnar sig åt barnen, mer än vad som väntas av en mor i hennes ställning, och åt att bereda plats vid hovet åt en bekantskap hon har gjort. Där lämnar serien det verklighetsanknutna, eftersom bekantskapen är en före detta prostituerad som förses med falsk adelstitel och förväntas fylla funktionen som hovdam eller liknande. Att den näst de två huvudrollerna viktigaste personen i en serie av den här sorten är fritt uppfunnen är möjligen beundransvärt innovativt, men varför då inte skriva en serie om ett fiktivt regentpar? Själv blir jag misstänksam mot allt annat som händer och som inte lätt går att bekräfta på Wikipedia.

Annars har det här nog varit en dyr produktion, även om mycket av den har förlagts till Baltikum med dess attraktiva kostnadsnivå. Det finns mycket att titta på vad gäller miljöer och kläder, och skådespelarna gör sitt jobb, oavsett om de skrider fram genom gemak eller har ångande sex i himmelssäng (givetvis i syfte att producera en tronarvinge). Ändå är det långt till den nivå man har vant sig vid att en serie av det här slaget kan ha (The Crown, jag tittar på dig). Det gör att jag inte kan binda mig för att fortsätta med de för närvarande ytterligare tre säsonger som finns.

59. Berlin med Beppe

Tre små avsnitt à sju minuter blir också en serie, även om jag tror att de från början är tillkomna som inslag i Go'kväll. Relativt opretentiöst tar programledaren/reportern Beppe Starbrink tåget till Berlin och går respektive cyklar omkring och gör stan. Det säger sig självt att det inte kan bli djuplodande, men med tanke på att det sammanlagt handlar om runt tjugo minuter effektiv programtid ryms det förvånansvärt mycket.

14. Drömmarnas hus, säsong 2

Mellan första säsongen och den här har det gått tre år, och eftersom det är Tyskland i skiftet mellan tjugo- och trettiotal är det ingen trevlig utveckling. Harry Grünberg, musikern som är son till innehavaren av varuhuset Jonass i Berlin, har varit i USA med sin hustru. Nu kommer han alltså hem och siktar på att få spela in skivor och höras i radio på hemmaplan, men med judiskt påbrå är det inte en framkomlig väg, när nazisterna tar över i början av 1933. Hans äktenskap med judinnan Helene, som ju redan från början mest kom till genom deras fäders överenskommelse, fasas i praktiken ut, och ersätts med att han återupptar förbindelsen med Vicki, som under tiden både har tagit hand om deras dotter och avanceras i karriären hos Jonass.

Det blir naturligtvis inte samma sorts intrig i den här säsongen som när varuhuset var nyöppnat och det mesta präglades av optimism. Det hade kunnat vara potentiellt lika engagerande, fast på ett annat sätt, men det lyckas av någon anledning inte. Kanske beror det på att så mycket styrs av personer som vi inte har fått någon relation till, och att de vi har lärt oss att gilla måste finna sig i det mesta.

32. Drömmarnas hus, säsong 1

Nu blev det återigen en säsong av en tysk serie som utspelar sig i Berlin under Weimarrepubliken (och som bygger på en bok). Det är svårt att inte jämföra den här med Babylon Berlin, men det är inte rättvist, för det är serier med helt olika anslag och målsättning. Den här artar sig till att börja med till att handla om varuhuset Jonass, som ska öppna i en av Berlins fattigare delar och som ska bli Europas första kreditvaruhus. Men ganska snart övergår den till att i huvudsak koncentrera sig på två unga människor, dels den från landet inflyttade Vicki, som är anställd som expedit på varuhuset, dels Harry, som är student på musikkonservatoriet och pianist på rökiga barer, men också råkar vara son till varuhusets innehavare. Deras relation är det som driver handlingen, även om det också handlar om ett antal andra personer i Harrys familj och dess bekantskapskrets samt ett antal anställda på Jonass. Det är inte så originellt, utan man känner igen hur det ofta brukar berättas om unga par i relationer med förhinder. Men det är rimligt väl genomfört - inte minst vad gäller kläderna, men så bör det ju vara när det utspelar sig på ett varuhus. Det finns en säsong till, och med tanke på hur den här slutar är det närmast omöjligt att inte fortsätta med den.

31. Babylon Berlin, säsong 4

Den här TV-serien har med denna säsong nått fram till nyårsafton 1930 - sedan handlar det om vintern och våren 1931. Det är förstås en spännande tid i Tyskland och Berlin, och som tidigare gör sig den stora världen påmind i den lilla världen som också beskrivs (och kanske är mest intressant).

Gereon Rath är fortfarande anställd vid mordroteln hos Berlinpolisen, men ägnar också en stor del av sin tid åt att vara SA-man (infiltratör, får vi ganska snart reda på). Det är ogörligt att försöka beskriva handlingen, men där finns en historia om en diamant, dess rättmätiga judiska ägare och dess nuvarande ägare, familjen Nyssen som förekommit även tidigare. Vidare en historia om ungdomar på glid, vilka gör varuhusinbrott, samt en historia om gängkrig mellan olika grupperingar som försöker behärska Berlins undre värld. Lite har dessa delar med varandra att göra, men de löper också på ganska fritt från varandra.

Den här säsongen tillämpar ibland ett berättarsätt som jag tror är nytt för serien, nämligen att något visas hända, och därefter får vi i en återblick se hur det kunde hände (till exempel hur någon kan befinna sig på ett visst ställe där han inte alls borde kunna vara). Det gör att jag ibland börjar undra om jag har missat något, som i exemplet "hur kan han vara där?", och det är inte alldeles lyckat för upplevelsen.

Tyskan i den här serien är inte alldeles lätt, åtminstone inte när berlinare talar sin dialekt. Men jag har i alla fall lärt mig vad en Strammer Max är.

29. Hotell Europa

Det här verket kommer i det något originella formatet två avsnitt à en och en halv timme, och dessutom har SVT av oklar anledning döpt om det till Hotell Europa. Det vita huset i originaltiteln är ett hotell i Bad Godesberg nära Bonn och Köln, och serien tar sin början i anslutning till första världskrigets slut. När det handlar om Tyskland vid den tiden är det förstås upplagt att krigsnederlaget spelar stor roll, och i början är området besatt av franska trupper, som också bor på hotellet. Så småningom kommer det andra gäster, inte minst Adolf Hitler, som också ordnar ett möte med Neville Chamberlain där.

Det hela omspänner alltså ungefär tjugo år. I centrum för handlingen står sonen i hotellfamiljen Dreesen, Emil, som börjar som nyhemkommen från kriget och slutar som - ja, vad han nu blir. Han navigerar i alla fall skickligt mellan alla grupper som har synpunkter på honom och familjen, och även om han inte varje gång gör rätt val är han lätt att sympatisera med.

Det går förstås ganska fort när så lång tid ska rymmas inom bara tre timmars TV. Jag hade själv gärna sett en längre serie, för här finns mycket att berätta, och en del av det bara snuddas det vid. 

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

14. Babylon Berlin, säsong 3

Med säsong 1 och 2 var det förvirrat om vad som var en säsong, nu är det förvirrat hur många avsnitt den här säsongen består av. I original verkar det ha sänts tolv normallånga avsnitt, men SVT har visat sex långfilmslånga avsnitt. Det är en anledning till att det har tagit tid för mig att komma igenom, för en och en halv timme har man inte över varje dag, även om serien är bra.

Det har gått några månader sedan sist, men det är alltså fortfarande 1929, ett spännande år i det dekadenta Berlin, där kommunisterna slåss med nazisterna, som blir fler och fler. Vi som har facit vet dessutom att det är en börskrasch på gång, även om vi inte vet precis hur den kommer att påverka representanterna för storföretagsamheten i den här serien. Från förra omgången hänger det kvar en del trådar - förutom det som har med familjeföretaget Nyssen att göra är det den korruption som berör polisen och har förbindelser högt upp i samhället.

Det nya är en mordutredning som Gereon Rath och Charlotte Ritter får hand om och som på ett förtjänstfullt sätt får med en intressant miljö, den berlinska filmstaden Babelsberg. Det är ju precis vid övergången till ljudfilm, och en påkostad sådan är under produktion när en strålkastare faller ner och dödar en huvudrollsinnehavare. Det skulle kunna vara en olycka, och det vill gärna filmproducenterna att det ska vara, för då kan de fortsätta filma, men Rath och Ritter biter sig fast i en del underligheter som inte låter sig förenas med den teorin. Sedan blir det förhållandevis rörigt, och jag är inte säker på att jag tycker att upplösningen håller samma klass som resten av intrigen. Men den hade platsat i en pusseldeckare från tiden.

Det här är ju bland det mest påkostade man kan se, och det märks - någon gång lite för tydligt, när man vill visa upp vad man har möjlighet att göra utan att det fyller så stor funktion. Men för det mesta är det riktigt bra, utmärkta skådespelare (en och annan från Weissensee, för övrigt), fina miljöer (både de som ska vara fina och de som ska vara sjaskiga) och en omsorg om detaljerna som man inte alltid ser i TV-serier. Mest imponerad är jag nog av hur man flätar samman en helt fiktiv intrig med verkliga händelser utan att det känns påklistrat. Nu väntar vi på säsong 4 som enligt uppgift ska komma senare i år, däremot har jag inte hittat någon information om när den visas på en kanal jag kan se.

10. Hemligheternas tid

Den här tyska miniserien kunde man ha sett till jul; tre avsnitt är ju lagom för en långhelg. Den utspelar sig också vid jultid, men julstämningen kommer av sig något. Huvudintrigen är placerad i relativ nutid, exempelvis 2019 när serien kom, men så finns det ett tidsplan med återblickar till 1989 och minst två till med kortare inpass. Det är en aning utmanande att hålla ordning på detta till en början, innan man förstår vad man ska titta efter för markörer. Miljön hjälper inte mycket, för allting händer i och omkring ett hus vid havet där en familj har bott i decennier.

Familjen består 2019 av kvinnor i tre generationer - ett par unga men vuxna systrar, deras mamma och deras mormor, som är den som bor i huset i fråga, tillsammans med en hemhjälp, eller vad hon nu är. "Trotjänarinna" placerar historien alltför mycket i dåtid, men frågan är om det inte är just vad hon är, eftersom hon finns med även 1989. Då är systrarna ännu inte födda, utan det är deras mamma som är den yngsta generationen, och hennes mormor i sin tur finns fortfarande i livet. Omkring kvinnorna finns också några män, men de är andraplansfigurer, dels på grund av berättelsen, dels på grund av deras personligheter. Men som sådana ibland gör tar också dessa sitt begränsade men viktiga utrymme här och där.

Presentationen hos strömningstjänsten gör inte den här serien rättvisa. Jag skulle vilja kalla den för svart komedi, för det finns både humor och galghumor mitt i dramatiken. När det börjar med att någon som man tror är död visar sig vara i livet kan det knappast bli riktigt allvarligt efter det.

115. Arthurs Gesetz

Denna tyska serie är bland de svartare komedier jag har sett, men också bland det roligaste jag har råkat på under senare år. Arthur firar i första avsnittet sin femtioårsdag med att bli förnedrad såväl på arbetsförmedlingen som hemma, där hans shopoholic-hustru inte är nöjd, fast han har sågat av sig högra handen för hennes skull. Då kan man nämligen få ut försäkringspengar, om man inte blir avslöjad som bedragare, vilket han förstås har blivit. Resten är inte mindre svart eller absurt, utan snarare snurrar karusellen vidare allt vildare. Till det bästa hör att Arthurs hustru har en tvillingsyster som är polis, och att dessa roller spelas av samma skådespelare med stor inlevelse, inte minst när hon spelar mot sig själv i scener som filmas från två håll.

114. Babylon Berlin, säsong 2

De här åtta avsnitten fortsätter sömlöst från de föregående med att kommissarie Gereon Rath från Köln, utlånad till polisen i Berlin, fortsätter sin utredning om, ja, vad det nu är som händer. Det är förhållandevis rörigt, även om jag tror att det knyts ihop. Berlin 1929 är en intressant miljö - dekadent, förstås, men också politiskt orolig. Allt det påverkar den brottslighet som Rath och hans kolleger kommer i kontakt med.

Om något har förändrats i den här säsongen är det att Helga Rath, förmodad änka efter den äldre brodern Rath, som saknas efter händelser i slutet av första världskriget, kommer till Berlin tillsammans med sin son. Det gör att kommissarien får ett privatliv på ett annat sätt än han har haft tidigare, och om man uppskattar det är en smaksak.

Efter den mycket starka början tappar nog serien lite här. Den vill famna över mycket och vara både en deckarserie och en bred episk skildring av händelser i slutet av Weimarrepublikens dagar, och det kanske är för mycket. Men det vore också synd om en deckarserie som utspelar sig då inte skulle ta vara på möjligheterna att skildra samhället. Hur som helst är det fortfarande synnerligen påkostat vad gäller miljöer, rekvisita och annat sådant. Någon gång syns det lite för tydligt att det är datoranimerat, men det är verkligen en randanmärkning.

112. Babylon Berlin, säsong 1

Något efter de flesta har jag nu sett första säsongen av denna tyska serie, som bygger på böckerna av Volker Kutscher om kommissarie Gereon Rath i Berlin. (Första säsongen är det här enligt den strömningstjänst jag har använt, liksom internationella databaser på nätet. När den gick på svensk TV kallades de två första säsongerna för första säsongen, och det som nu är tillgängligt där som andra säsongen är tredje säsongen på alla andra håll jag har sett. Nåväl, detta är alltså de första åtta avsnitten.)

Den här säsongen - för att återgå till saken - motsvarar ungefär halva den första boken, Den våta fisken. Den har jag faktiskt läst i original, och minns någorlunda väl. Det hade inte varit nödvändigt, för det har tagits ganska stora friheter både vad gäller handlingen och karaktärerna, inte genomgående till det bättre eller till det sämre, men det blir aningen förvirrande för den som har läst och gång på gång tänker "men sådär var hon ju inte alls".

Det utspelar sig i 1929 års dekadenta Berlin, där nazismen ännu inte blivit en rörelse att räkna med, men för oss som ser händelserna nu är det förstås ominöst att en familj har en sjuarmad ljusstake hemma och att familjefadern verkar ha ett komplicerat förhållande till fläskkött. Man får följa med kommissarie Rath både på arbetet och privat, och han rör sig verkligen i de mest skilda miljöer, ofta ensam, men annars tillsammans med antingen kollegan Bruno Wolter eller väninnan - för att inte säga för mycket - Charlotte Ritter, som bland mycket annat utför visst kontorsarbete för polisen.

Det är alldeles avgjort en modern TV-serie i tempo och teknik; numera kan man ju frejdigt datoranimera det man behöver av autentiska gatumiljöer med mera dylikt. Men det är också tydligt att man arbetar i en modern realistisk anda och visar allt som tänkas kan av lik, smuts, blod etc. Jag rekommenderar att man inte ser den här serien samtidigt som man intar sina måltider. Men annars kan den rekommenderas.

109. Det var en gång i Tyskland ...

Tyskland strax efter andra världskriget är ingen munter arena, men det lyckas för den här dramakomedin att vara åtminstone delvis komisk. Det handlar om David Bermann, den ende överlevande av sin judiska familj, som före nazitiden hade ett stort textilvaruhus i Frankfurt. Nu finns förstås ingenting av det kvar, mer än själva huset, faktiskt, och David som tillsammans med ett antal judiska vänner planerar att utvandra till USA får börja om från början för att få ihop kapital. Deras metoder för att göra det står för den komiska delen av dramakomedin. Den dramatiska handlar om när den amerikanska ockupationsmakten intresserar sig för David och vad han kan ha haft för sig under kriget som gjort att han har överlevt. Utan att vara en storfilm var det här sevärt, tycker jag.

83. Nosferatu

Den här skräckklassikern är inte så skräckinjagande längre, inte ens när huvudpersonen greve Orlok dyker upp efter en dryg kvart:



Och de fick tydligen inte tag i någon varulv, utan det fick bli en hyena:

Det här är nog en film som det är mer intressant att ha sett än att faktiskt se. Mest intressant för min del var att känna igen Weimar, där jag har varit.

58. Dr. Caligaris kabinett

På SVT Play har det tillgängliggjorts ett antal skräckklassiker, som finns att se hela sommaren. Den här var jag obekant med tidigare, men jag har läst mig till att den verkligen var banbrytande när den kom 1920. Eftersom den har hundra år på nacken är den mer intressant än skrämmande, men på samma sätt som Edgar Allan Poes noveller faktiskt fortfarande kan vara ruskiga här och där, är också den här det ibland. Håller man ut till slutet - och det tar bara en timme och en kvart - infinner sig dessutom filmhistoriens enligt uppgift första twist ending.

Titelns doktor Caligari kommer till en liten stad, Holstenwall, och framträder på en marknad med sin sömngångare Cesare. Denne skickas ut på nätterna och mördar folk, länge oklart varför. Bland andra mördar han en ung man, Alan, vars vän Francis återberättar historien i en ramberättelse. Om inte annat förstår man alltså att han ska överleva.

Doktorn spelas av Werner Krauß, vid tillfället 36 år gammal, så det har krävt en del jobb att maskera honom:

Möjligen är han lite karikatyrisk, men det ska vara avsiktligt och inte bara bero på stumfilmens överspel. Skådespelarnas ryckiga rörelsemönster ska ge en obehagskänsla, och jag får nog säga att det lyckas, möjligen subliminalt, för jag hade svårt under tiden att göra klart för mig vad som var så obehagligt.

(En pikant detalj är att filmen förbjöds av nazistregimen, medan Werner Krauß spelade judekarikatyrer i propagandafilmer. Conrad Veidt som spelar sömngångaren Cesare utvandrade till USA undan nazisterna och var med i Casablanca.)

Den stora del av filmen som utspelar sig i staden Holstenwall har man inte spelat in i en riktig stad, utan bland kulisser som är obehagligt - igen! - förvridna och ljussatta:





Där finns också scener med sneda väggar, trekantiga dörrar och underligt målade interiörer som snarast leder tankarna till teaterkulisser.

Det som har åldrats dåligt är skådespeleriet, men så är det ju nästan alltid med stumfilm. Det gäller att få fram sina känslor på något sätt när man inte kan säga det man vill så vi hör det:

(Till höger är det Francis som just får reda på att Alan är död.)

Och så är det ibland lite ofrivillig komik på hatt- och mustaschfronten:



Idag är inte det här världens mest skrämmande film, men den är onekligen intressant att ha sett.

56. Eurotrip

Ibland behöver man se något riktigt tramsigt för att vädra ur hjärnan, men varför Netflix nu i år föreslog den här filmen från 2004 vet jag inte. Den befinner sig i den stolta traditionen av Porky's och liknande filmer som sällan låter skämten utspela sig ovanför midjan, om det inte handlar om hur man lurar av en tjej hennes BH i poolen. Scott och hans kompis Cooper får anledning att resa till Europa för att söka upp en tysk brevvän, som mot förmodan visat sig inte vara en kille. På vägen stiftar de bekantskap med sådana europeiska fröjder som ett franskt nudistläger och en nederländsk sexklubb, för att bara nämna något. Det är verkligen inte humor på hög nivå, och vill man se något roligt finns det mycket som har mer finess.

80. Hemma över jul

Tre avsnitt, som passar lagom med ett till varje dag under julen, är den här tyska Netflix-serien, som jag inte hade hittat fram till utan tips från bloggen Enligt O. Det hade varit synd att missa den, för den är riktigt rolig, utan att för den delen bestå bara av trams. Dramakomedi kallas det, har jag lärt mig.

I huvudrollen ses Bastian, som bor i Berlin och gäller för att vara musiker. Egentligen jobbar han i en telefonsupport och spelar på gatan ibland, men det vet inte hans familj, som han nu besöker över julen. Hans föräldrar bor kvar där de alltid har bott, och hans gamla pojkrum står kvar med affischerna på väggarna. Det här är första året på länge som han inte följs av sin flickvän Fine, för de har gjort slut. Men det betyder inte att hon inte dyker upp, för det visar sig att Bastians bror Niklas numera är ihop med henne, förutom att han är läkare. Allt det här bäddar förstås för förvecklingar och komplex, och ovanpå det kommer att föräldrarna verkar ha sina egna problem. Den enda som är avslappnad är brödernas mormor, som fungerar som comic relief, men det beror nog delvis på att hon är lite dement - dock inte mer än att hon kan sätta fingret på de ömma punkterna när det behövs.

På hemvändares vis träffar Bastian också gamla vänner och bekanta på puben och på stan, och det är i efterhand imponerande vad som hinns med på bara tre avsnitt, sammanlagt knappt två och en halv timme. Om man ska invända något är det nog just att det går för fort med intrigutvecklingen ibland, men det gäller ju att passa på när alla är på plats över jul. Då får det inte ta för lång tid att konstatera att man har missat att beställa gås hos slaktaren eller för den delen att låta en relation utveckla sig.

Det är trevligt att se något tyskt ibland, tycker jag. Dels är det nyttigt att öva språket; här är det inte alltid lätt att följa med i den moderna och snabba dialogen. Dels är det skönt med omväxling till det svenska och anglosaxiska, så man inte alltid ser samma skådespelare. Flera av de medverkande här är stora namn i Tyskland, kan man sluta sig till, inte minst Luke Mockridge som spelar Bastian, även om han oftast är stå upp-komiker. Dels är det trivsamma miljöer, här småstaden Monschau nära belgiska gränsen, som är närmast löjligt pittoresk med sina smala gator och korsvirkeshus. (Netflix verkar i sin presentation ha fått för sig att Eifel, området där Monschau ligger, är en stad, och det missförståndet har fortplantat sig till en del andra ställen.)

73. Weissensee, säsong 4

Fjärde och sista säsongen av tyska Weissensee utspelar sig våren och sommaren 1990, mellan murens fall hösten 1989 (som var huvudsaken i tredje säsongen) och återföreningen av Tyskland hösten 1990. Det är alltså en spännande tid när inget - nåja, nästan inget - man har varit van vid och trott på i DDR längre gäller. Det är möjligen lite krystat att den relativt lilla ensemblen lyckas ha beröring med så många av de centrala företeelserna i samhället, men så är ju ofta fiktionens villkor.

De som har varit involverade i Stasis verksamhet, Hans Kupfer, hans fru Marlene och äldste sonen Falk, drar lite olika slutsatser av det som händer. Hans vill att arkiven ska öppnas, medan Falk har all anledning att inte vilja det med tanke på hans verksamhet i tidigare säsonger. Marlene ägnar sig åt det ekonomiska som behöver lösas när partiets tillgångar ska "räddas" inför återföreningen. Falks före detta hustru Vera arbetar på privatiseringsmyndigheten Treuhand, som blir allt viktigare när återföreningen närmar sig. Den yngre sonen Kupfer, Martin, som haft en mer slingrig väg genom livet sedan sin kärlekshistoria med den oppositionella Julia i första och andra säsongerna, är chef på ett kooperativt företag som nu ska utsättas för marknadsekonomins krafter - och får anledning att ha kontakt med Vera om det. Och så är det lite nynazism, lite västberlinsk dekadens, lite nykapitalism och inte så lite såpopera.

Även om Tysklands historia fortsätter känns det naturligt att den här serien går i mål nu. Det har onekligen hänt en hel del sedan den började med en säsong som utspelade sig 1980, när ingen kunde tro att muren skulle falla inom tio år. Mest hopplöst var det nog i andra säsongen, 1986, när vi som tittade visste att de bara behövde hålla ut några år till, men rollfigurerna inte kunde se minsta ljusning.

Serien hyllades allmänt när den kom, och kanske var den bäst i början. Men, som det kan vara med serier man har varit med i från början, har man lärt känna karaktärerna och bryr sig om hur det går för dem, till och med den gamle Stasiofficeren generallöjtnant Gaucke, som sitter på sin veranda med sjöutsikt, faktiskt med badstege direkt ner i sjön. Och, som det kan vara med bra TV, är karaktärerna inte endimensionella, utan de onda visar mänskliga drag, och de goda gör emellanåt saker som inte är de bästa livsval man kan tänka sig. Den här sista säsongen bjuder mer på sådant än de tidigare, och dragen av såpopera har blivit fler. På sätt och vis är det en annan sorts serie än den började som, men den kommer undan med det, tycker jag.

Hela serien, tjugofyra avsnitt, finns tillgänglig på SVT Play i nästan två år till.