92. Birgitta Dahls heliga vrede

Den här dokumentären är gjord i rättan tid, så att föremålet självt har kunnat medverka, men man får också se hennes samtida politikerkolleger. Medverkar gör statsministrarna Ingvar Carlsson och Göran Persson, Anna-Greta Leijon (som Birgitta Dahl samarbetade med redan i studentpolitikens Uppsala), Lena Hjelm-Wallén (som kom in i riksdagen samtidigt) och Ingela Thalén, men också andra partiers företrädare som Anders Björck (också riksdagsledamot från 1968), Anders Wijkman och Gabriel Romanus, och mindre kända politiska tjänstemän och andra. De allra flesta medverkande har intressanta saker att säga, men Elisabet Höglund hade jag klarat mig utan.

Det ligger väl i farans riktning att det blir så, men det är ändå lite problematiskt att så mycket av hennes gärning skildras i termer av att hon varit kontroversiell och motarbetad. Det är säkert så i någon mening, men den som blir statsråd och talman får ändå anses ha lyckats ganska bra i sin karriär.

Man får vänta i nästan femtio minuter, men sedan kommer det - parodin från Helt Apropå, här en version som jag inte har sett tidigare, där originalet och kopian träffas i något annat TV-sammanhang:

91. Mystery 101

Upplägget för den här filmen, producerad direkt för TV, är lovande och inte så typiskt amerikanskt. Det handlar om Amy Winslow, universitetslärare i engelska, inriktad på deckare. När en av hennes elever försvinner, och dennas pojkvän dör på ett mystiskt sätt känner Amy sig föranlåten att assistera polisen i deras utredning. Hon tas emot utan entusiasm, faktiskt som man kan tänka sig att polisen skulle behandla en utomstående i verkligheten, men det vänder på en femöring. Överhuvudtaget är det ett genomgående drag, som är den här filmens problem. Ingenting får ta tid, allting händer genast. Det är inte heller världens mest ambitiösa film när det kommer till karaktärerna, men både Amy och polisen Travis är normalvettiga, socialt fungerande personer. Nu låter jag mer kritisk än jag är. Det här är en film man kan se utan att lida svårt under tiden. Men jag kanske inte håller ut i hela den serie filmer som nu omfattar sju stycken.

90. The Chair

Upplägget är lovande för den här dramakomediserien. Det ska handla om en nybliven chef - prefekt - för en engelskinstitution vid ett fiktivt amerikanskt universitet. Hon har det för det mesta inte lätt, när hon ska ta ett stagnerande ämne in i framtiden, helst utan att stöta sig med någon, varken de äldre professorerna, dekanen eller den kollega som faktiskt inte sköter sitt jobb. Det är komedi i tre avsnitt, därefter drama i tre avsnitt.

Mest lyckad är den här serien i komedidelen, och den hade gärna fått fortsätta i samma omfattning som den börjar. För mig som har haft en ganska lång del av arbetslivet i akademisk miljö är det stundtals vansinnigt roligt när det görs komedi av något som är lika galet i verkligheten. Seriens skapare sparkar både uppåt och neråt; studenterna beskrivs inte enbart positivt. Mindre lyckad är den dramatiska halvan, och jag blir inte särskilt engagerad i huvudrollens problem på det privata planet. Kanske är problemet att serien vill spänna över för mycket, men det ska inte förta intrycket av att det är oväntat bra och roligt under oväntat stor del av tiden.

89. Dödspolare

Det är nog inte bara jag som tänker på Hitchcocks Repet i anslutning till den här filmen. Gösta Ekmans karaktär Tobbe vaknar, tydligtvis efter en blöt fest, och Sten Ljunggrens karaktär Bertil kommer dit för att hämta sin klocka som han har glömt. På soffan i vardagsrummet ligger en kvinna, som Bertil konstaterar är död. Sedan är det de två rollerna som interagerar i lägenheten, uppskattningsvis tre fjärdedelar av filmens längd, och om inte annat visar det att bra skådespelare kan lyfta något på ytan ganska enkelt. De försöker komma fram till vem hon är, vad de ska göra med liket, vilka följder det får om de gör si eller så. Ibland är det svart komedi, ibland närmast absurd teater. Oväntat bra blir det hur som helst.

88. Det är jag som är ett geni!

Mare Kandre hör till de svenska författare som jag aldrig har vågat mig på att läsa. Utan att vara särskilt påläst har jag haft uppfattningen att hon var djup och svår, men den bilden nyanseras i den här dokumentären. En del av det hon skrev verkar ha varit krävande för läsaren, men det finns tydligen även annat. Helt okänt för mig var att hon också var verksam på andra kulturella områden, till exempel i punkband. Eftersom filmen är från 2009 får man se Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl intervjuade tillsammans, inte överens i varje detalj, men civiliserat interagerande. Dessutom medverkar Mare Kandres bror, en del vänner, en förläggare med flera, och de har ovanligt intressanta saker att säga för att vara i en film i den här genren.

87. Konstnären som försvann

En av mina guilty pleasures är att hänga på Flashbacks avdelning för försvunna personer. Det har vad jag vet aldrig hänt att man faktiskt har hittat någon genom den aktivitet som pågår där, men en del av trådarna är fina exempel på vad man kan komma fram till tack vare den svenska offentlighetsprincipen (och den svenska kvällspressen). Den här TV-dokumentären kan ses som en förlängning av den verksamheten.

Det här försvinnandet blev inte mycket uppmärksammat i medierna när det begav sig, 1969. Konstnären i fråga, Nils Olof Bonnier, försvann på en finlandsbåt, när han var på väg hem från Leningrad efter en skolresa med Valands konstskola i Göteborg. Det framgår att det var bråkigt i gruppen och att han avvek från hytten, men det finns inte någon förklaring på precis vad som har hänt. Det kan vara olyckshändelse, självmord eller rentav mord, även om ingenting konkret pekar på det.

Styrkan i den här dokumentären är samtalen med de andra som var med ombord, och det är tydligt att händelsen har satt djupa spår hos många av dem. De var ju också genom utbildningen en sammansvetsad grupp, även om det fanns starka åsiktsskillnader mellan dem, och Bonnier inte hörde till den tidens politiskt rätttrogna. Vad som hände kommer av allt att döma aldrig att bli klarlagt, men det är förstås också därför det går att väva en berättelse omkring försvinnandet.

86. Poirot, säsong 5

Den här Poirot-säsongen består av åtta femtiominutersavsnitt, som bygger på noveller ur Agatha Christies tidigaste produktion. Det är alltså ett steg tillbaka till seriens originalidé, men för sista gången, för nu finns det inte fler noveller att bearbeta. Hädanefter blir det alltså långfilmslånga avsnitt utifrån romaner, och det är där den här serien är som bäst. Jag tror det beror mest på att Christie kom mest till sin rätt i det längre formatet, inte så mycket på den här produktionen i sig.

En av novellerna handlar om ett av Poirots tidigare fall, när han var polis i Belgien, och därför får man se honom i uniform, med hår och utan den konstgjorda embonpoint han annars har:

Det hör också till att man ska se någon skådespelare som är känd från annat sammanhang, gärna i en tidig roll när vederbörande inte var så känd. Här är det Anna Chancellor som syntes i Fyra bröllop och en begravning och på senare år i Downton Abbey.

Förresten har jag hittat en annan blogg som har sett alla avsnitten i den här serien, och skriver initierat om det. Den finns här. 

85. Älska mig, säsong 2

Redan i anslutning till första säsongen var jag förtjust i den här dramakomedin, både skriven och regisserad av Josephine Bornebusch, som dessutom spelar en huvudroll som Clara. Det har gått något år sedan sist, och hon och hennes pojkvän Peter är alltså nu ett etablerat par, liksom hennes pappa Sten och hans fru Anita, som han träffade efter förra hustrun Kerstis död. Kersti är fortfarande med minst en gång per avsnitt och pratar från andra sidan med sonen Anton, som inte har det så lätt i sina relationer med dels nuvarande sambon, dels mamman till hans barn. Och så rör det sig en del bifigurer runt den här halvt upplösta kärnfamiljen, några gamla och några nya. Ovanligt nog är man engagerad i de allra flesta, man vill veta hur det går och för det mesta vill man att det ska gå bra. Det är inte heller ofta som man stöter på något som är både drama och komedi i de här proportionerna, även om jag tycker att det komiska är något nertonat i den här omgången.

84. Ingenjör Andrées luftfärd

Andréeexpeditionen har fått ny aktualitet på senare år genom Bea Uusmas bok Expeditionen, men den här filmen från 1982 bygger mycket på Per Olof Sundmans bok med samma titel som filmen. Den gamla bilden av expeditionsmedlemmarna, inte minst Andrée själv, som hjältar, är inte den som ges här. Snarare är de svaga personer som inte vågar hoppa av, ställa in eller skjuta upp, när beräkningarna inte håller. Den som är modigast är Nils Ekholm, som var med på Svalbard året innan, när det inte blev någon ballongfärd, men sedan drog sig ur. Det är en ganska liten roll, men Jan-Olof Strandberg gör vad han kan av den. De tre expeditionsmedlemmarna i Max von Sydows, Sverre Anker Ousdals och Göran Stangertz' tolkningar är överlag mer karikerade. Men varför filmen blev Oscarsnominerad kan jag inte riktigt begripa.

83. Nosferatu

Den här skräckklassikern är inte så skräckinjagande längre, inte ens när huvudpersonen greve Orlok dyker upp efter en dryg kvart:



Och de fick tydligen inte tag i någon varulv, utan det fick bli en hyena:

Det här är nog en film som det är mer intressant att ha sett än att faktiskt se. Mest intressant för min del var att känna igen Weimar, där jag har varit.

82. Sommartåg

I anslutning till Jan Troells nittioårsdag har SVT Play ett antal av hans filmer tillgängliga, bland annat den här kortfilmen från 1961. Den skildrar en tågresa mellan Malmö och Simrishamn, och det är verkligen en annan tid på nästan alla sätt. En pojke i sjuårsåldern skulle inte skickas ut ensam på en tvåtimmarsresa (fast Peter Troell i filmen har sin farbror filmskaparen med sig, förstås). För att inte tala om att det inte finns plattformar att gå ut på medan tåget går:

Stinsen som vinkar av ser ut som om han när som helst kunde glida in på en officersmäss:

Idag får man ha med sig sitt eget vatten (eller köpa i bistrovagnen), men då fanns det vattenkaraff:

och biljetterna var små styva pappbitar:

För tågnostalgikern är det här säkert en högtidsstund, och det finns förstås en diskussionstråd som försöker reda ut precis var allting är filmat. Jag nöjer mig med att konstatera att man ser något man känner igen i landskapet:

Damerna hade hatt:

 

eller möjligen hårnät:

och herrarna hade kavaj och slips:



Långt före den tid när man alltid hade tidsfördriv med sig i mobilen fick man ta med sig vad man behövde av det:





Helt utan saknad ser jag att det var rökning tillåten (även om det väl fanns avdelningar för icke-rökare):

Och tågen bestod av vagnar för både passagerare och gods och drogs fortfarande av ånglok:



Förutom det här förekommer det ganska mycket djur, både vilda och tama, i landskapet som tåget passerar, men där känner man mer igen sig från nutida naturfilm. Men det här var faktiskt en liten pärla.