50. Pettersson & Bendel

Det var något av en överraskning att den här filmen finns tillgänglig, för den har inte bästa rykte numera. Historien om svensken Pettersson och juden Bendel som slår sig ihop och gör affärer innehåller de flesta av tidens antisemitiska stereotyper, och de har inte åldrats väl. I kontrast till den nya versionen som jag såg för ett par månader sedan är den här dessutom mindre komisk och mer av moralitet.

Till det man trots allt kan njuta av hör tidsbilderna av Stockholm för nära nittio år sedan, och så medverkar Isa Quensel:

 

som idag torde vara ihågkommen i första hand för medverkan i TV-sketchen där hon tillsammans med Monica Nielsen och Jan Malmsjö i blommig badrock äter tårta på en tvättinrättning.

46. From Iceland to EDEN

Veckans film handlar om två ungdomar i Reykjavík, som blir narkotikahandlare utan att det var meningen, och nästan utan att de själva förstår hur det går till. Det är ingen uppbygglig miljö, och historien är aningen experimentellt berättad, men jag ser ju det här för att öva på isländskan. Det får man göra, men man kan också konstatera att det moderna talspråket inte är så totalt utan lånord som man kan tro. 

89. Dödspolare

Det är nog inte bara jag som tänker på Hitchcocks Repet i anslutning till den här filmen. Gösta Ekmans karaktär Tobbe vaknar, tydligtvis efter en blöt fest, och Sten Ljunggrens karaktär Bertil kommer dit för att hämta sin klocka som han har glömt. På soffan i vardagsrummet ligger en kvinna, som Bertil konstaterar är död. Sedan är det de två rollerna som interagerar i lägenheten, uppskattningsvis tre fjärdedelar av filmens längd, och om inte annat visar det att bra skådespelare kan lyfta något på ytan ganska enkelt. De försöker komma fram till vem hon är, vad de ska göra med liket, vilka följder det får om de gör si eller så. Ibland är det svart komedi, ibland närmast absurd teater. Oväntat bra blir det hur som helst.

40. En vit, vit dag

Långa stunder pratas det inte alls i den här isländska filmen, så om man vill se något för att få lyssna på språket finns det bättre val. Men man kan passa på att titta på islandshästar och -tröjor, för det finns det gott om här.

Det handlar om Ingimundur som har förlorat sin hustru i en olycka och nu lever mest för sin dotterdotter. När han packar upp en låda med hustruns tillhörigheter hittar han saker som får honom att gräva vidare i hennes liv, och det han då kommer fram till gör att han får ompröva en del utgångspunkter. Det är inte direkt lättsamt, men inte heller så tungt som man hade kunnat frukta. Skådespelarna i huvudrollerna, Ingvar Sigurðsson som Ingimundur och Ída Mekkin Hlýndsdóttir som hans dotterdotter, är verkligen mycket bra. Och ingen isländsk film verkar vara komplett utan Sigurður Sigurjónsson - han är med här också.

Som bonus får man se det som brukar fascinera icke-islänningar, nämligen att telefonkatalogen är sorterad på förnamn:

38. Undir trénu

Det är inte helt uppenbart för mig varför den här isländska filmen har fått en engelsk titel både på textremsan - den är i övrigt svensktextad - och när den presenteras hos annars utmärkta Cineasterna (folkbibliotekens tjänst för att se strömmande film, vilken rekommenderas). Det ställer till det lite för mig som rubricerar inläggen med den svenska titeln, eller originaltitel, om det inte finns en svensk. Nu kan man ju i dessa dagar inte utesluta att "Under the Tree" ska ses som den "svenska" titeln, men det verkar inte som om filmen i övrigt har visats i Sverige, så därför blir rubriken det isländska originalet. Det är för övrigt isländska just för "under trädet".

Till själva filmen då: Den kan beskrivas som en svart komedi, och den blir svartare ju längre den pågår. Huvudpersonen Atli, en av de där huvudpersonerna som inte är mest intressant eller utpräglad i sin egen livshistoria, blir utkastad av sin fru, och får flytta hem till sina föräldrar. Där pågår en grannfejd som kanske har sitt ursprung i att föräldrarna har ett träd som skuggar grannarnas altan, men på sådana fejders vanliga sätt glöms nästan den ursprungliga orsaken bort när det börjar handla om husdjur, trädgårdstomtar och allt annat man kan reta sig på hos grannar. Atli försöker så gott han kan att fokusera på sin egen fejd, men det går sådär, får man säga.

Det här är inte en film som man ser för intrigens skull. Sammanhanget är ganska löst med en del scener som i och för sig är roliga på egen hand, men inte riktigt passar in med det övriga som händer. Och mot slutet verkar det som om det har varit svårt att hitta på hur det ska gå, så då blir det eventuellt lite för galet. Men för en och en halv timmes underhållning duger den - särskilt om man som jag har anledning att öva på att höra talad isländska.

37. Mjölkkriget

Den här filmen valde jag i första hand för att få höra lite isländska, och det ändamålet uppfyllde den gott och väl, fast titelskylten är på engelska. Det är en långsam och tydlig dialog med skådespelare som artikulerar ordentligt, så den kan absolut rekommenderas för den som har samma anledning.

Tempot är inte så högt i handlingen heller, så man får öva sitt eventuella tålamod med att se på bilder av det isländska landskapet eller diverse kor. Det handlar nämligen om Ingibjörg som driver en mjölkgård och kommer på kant med det kooperativ som dominerar bygdens näringsliv genom att köpa allt som produceras och sälja allt som behövs. Den som inte vill handla med dem får problem. Det är väl inte precis en originell handling, och det är inte för den som man eventuellt minns den här filmen, utan för annat, inte minst en mjölkningsrobot.

17. Långt från Jordbro

Den här sjunde filmen i Jordbrosviten av Rainer Hartleb anges vara den sista, men projektet var ju inte på långa vägar tänkt att bli så här omfattande, så man får kanske nöja sig med att konstatera att den kom 2014 och just nu är den senaste. Barnen som började skolan 1972 i den första filmen, och alltså föddes 1965, har hunnit bli nästan 50, och i huvudsak handlar det nu om deras barn. De finns på många håll i världen och i flera av livets skeden - några av dem med egna småbarn. Storheten i de här filmerna finns inte i någon enskild film, och den här skulle vara skäligen ointressant om man inte hade sett de sex tidigare. Nu blir det en bild av Sveriges utveckling under närmare ett halvsekel, både allmänmänskligt och mycket individuellt. Det är en imponerande helhet, som lyckas vara intressant trots sitt låga tempo och relativa händelselöshet. Och Hartleb måste vara en av Sveriges bästa intervjuare, som låter det vara tyst när det passar.