136. Skandalen på Huseby

Historien om fröken Florence Stephens på Huseby bruk i Småland är en fascinerande röra av personer och händelser som ofta känns som om de skulle vara påhittade - fröken själv i rävboa, prins Carl Bernadotte som borde ägna sig åt något där pengar inte är inblandade, förvaltaren Berl Gutenberg som svindlar fröken på miljonbelopp på den tiden en miljon var mycket pengar, med flera. Den här dokumentären är lite för fragmentarisk för att fullt ut bringa reda i allting, och hade vunnit på att berättas helt kronologiskt. Det hindrar inte att den är sevärd, inte minst de autentiska inslagen där fröken själv intervjuas i hårnät av Lars Ulvenstam (cigarrrökande och titulerad "doktorn"), serveras ensam i matsalen av sin betjänt (om man inte räknar mopsarna) och har full koll på alla siffror, trots att hon var omkring nittio vid tillfället. Men så blandas det med tysta skådespelare som går runt i Husebys salonger, intervjuer med personer som har skrivit historien i bokform och journalfilmer med lös anknytning till skeendet. Det blir trots allt inte så bra som det kunde ha blivit.

 

Eftersom detta av allt att döma blir årets sista inlägg är det dags att summera konsumtionen av rörlig bild under 2021, inklusive en jämförelse med föregående år:

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scenföreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136

Projektet med en långfilm i veckan har förstås påverkat statistiken väsentligt, men i övrigt har jag hållit ungefär samma takt. Vilka projekt det blir 2022 är fortfarande i den så kallade stöpsleven.

135. Sagan om Dilan och Moa, säsong 1

Sex avsnitt på tjugo minuter vardera är precis lagom för den här förhållandevis galna serien (det har kommit en omgång med sex avsnitt till, men den kanske jag väntar lite med). Jag hoppas att den inte är helt verklighetstrogen i sin skildring av Dilan och Moa, som heter så även i verkligheten och dessutom verkar dela bostad också, liksom de gör i serien. De är i alla fall en rejält skruvad upplaga av hur man kan tänka sig två engagerade kvinnor i tjugofemårsåldern någonstans i närheten av Möllevångstorget i Malmö. De går på feministisk fest, tar in en heltidsaktivist som får hyra ett rum (hallen, i själva verket), nojar över det ena och det andra, och för det mesta är det roligt på ett lite jobbigt sätt.

134. Gruppen

Det som lockade mig till den här filmen var dels att den är fransk - jag tycker att jag ser alldeles för lite film på andra språk än svenska och engelska, varom mera nedan - dels att den utspelar sig inom ramen för en skrivarkurs, en miljö som jag har en viss erfarenhet av. Miljön är ändå inte huvudsaken här, även om den utnyttjas. Kursen är någon sorts projekt för ungdomar som ska sysselsättas på sommaren, så alla de sju deltagarna är inte så frivilliga som man är van vid att kursdeltagare annars är. En av dem, Antoine, är dessutom ganska provokativ i diskussionerna, så att det rätt fort inte längre blir är trevligt. Och med blandat etniskt ursprung i gruppen finns det saker att provocera med och bli provocerad av. Sedan utvecklas det här till en historia som inte har så mycket med kollektivt skrivande att göra, men det blir bra ändå. Det är också mycket franskt, inte minst uppfyller det min fördom att de pratar så oerhört mycket hela tiden.

Eftersom det här av allt att döma blir årets sista långfilm är det dags att summera projektet med en långfilm i veckan under 2021. Det har alltså gått - jag har sett 52 filmer, men påfallande ofta söndag kväll, får jag erkänna. Hur det blir 2022 lovar jag inte ännu.

Den som roas av statistik kan se att de fördelas enligt följande på vilket medium jag använt för att se dem:

SVT Play: 21
Netflix: 14
DVD: 6
Cineasterna: 5
TV4 Play: 4
YouTube: 2

och enligt följande vad gäller språk (två av de svenska är dubbade tecknade filmer):

Engelska: 22
Svenska: 20
Isländska: 5
Tyska: 3
Danska: 1
Franska: 1

133. The Party

I en tid när filmer allt oftare är över två timmar långa och består av datoranimerade effekter är det välgörande att se något helt annat. Fast den här engelska filmen gjordes 2017 är den bara en timme och åtta minuter lång och dessutom svartvit. Allt utspelar sig i ett och samma hem - något lite på en terrass utanför - och det medverkar sju skådespelare, varken mer eller mindre. Och ändå känns det inte som en filmad teaterpjäs, som sådana produktioner annars har en tendens att göra.

Det handlar från början om Janet, som har blivit utnämnd till skugghälsominister, det vill säga oppositionspartiets talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor. För att fira det har hon bjudit hem några vänner till sig och sin man Bill. Det är ett samkönat kvinnligt par med viss åldersskillnad, ett jämnårigt par, där mannen spelas av tyskspråkige schweizaren Bruno Ganz och är någon sorts healer/livscoach, och så ett yngre par, där bara mannen dyker upp - kvinnan ska komma senare. Och sedan kommer det loss med avslöjanden och mörklägganden, gräl och försoningar. Det kunde vara outhärdligt, men är underligt nog snarast en svart komedi, och riktigt sevärt. Till det bidrar inte minst Kristin Scott Thomas och Timothy Spall som Janet och Bill, men alla sju medverkande gör bra ifrån sig.

132. Spisa med Price: Jul som i Matador

Den som har sett den danska serien Matador ska inte missa den här hommagen, gjord av de danska bröderna Price med en vid det här laget lång karriär bakom sig i mat-TV. (Programmet är från 2018 men det gör ingenting, för Matador sändes första gången redan 1978-82.) SVT verkar inte lita på att alla vet vem Laura är, så de har omtitlat programmet, men originalet syftar alltså på familjen Varnæs' kokerska Laura, en av de mest oföränderliga karaktärerna i serien:

Bröderna har fått tillgång till de uppbyggda miljöerna från serien som numera finns på nöjesfältet Bakken, och lagar blodkorv och ål i gelé, förutom en del som kanske oftare görs i hemmakök numera, exempelvis ribbestek. Till sist äts det måltid i autentisk matsal med några av skådespelarna från serien; de börjar bli få som är i livet och pigga nog att medverka så här, men det var trevligt att se och höra dem.

Det här är förstås riktig mys-TV för alla Matador-fans. Man får snyggt inklippta inslag från serien, som bara behöver vara några sekunder långa för att fansen ska förstå precis vad som åsyftas. Bröderna är lagom tjafsiga med varandra, men alldeles tydligt kompetenta på vad de håller på med, oavsett om de friterar klenäter, filéar sill eller stoppar blodkorvssmet i blindtarmar. 

131. En hederlig jul med Knyckertz

Årets julkalender får klart godkänt, även om den inte når upp till förra årets höga nivå. Det är en historia som jag tror tilltalar målgruppen, när den tjuvaktiga familjen Knyckertz planerar att stjäla Rosen från Sinai, någon sorts julstjärna som återbördats till domkyrkan. Biskopen gör vad hon kan för att skydda den. Komplikationer på vägen är dels sonen Ture Knyckertz, som vansläktas genom att vara hederlig, dels polisen i form av grannen Paul Isman (!) och den från rikspolisen inlånade Frank Flink. En annan tråd i intrigen gäller att mormor Knyckertz är lovad att få komma ut ur fängelset lagom till jul, men så får fängelset en ny sträng chef. Vidare finns en något slentrianmässig bihistoria om Ture och biskopens dotter, som både vill och inte vill ha varandra.

Flera vuxenskådespelare gör fina insatser, kanske mest de som har endimensionella biroller att arbeta med. Vanna Rosenberg som biskopen och Claes Malmberg som polisen Paul Isman gör mycket av förhållandevis lite. Bäst är ändå Peter Apelgren som affärsinnehavaren Hobby Barnsley, helt ointresserad av att sälja något, särskilt om det är i originalförpackning. Även de verkliga antagonisterna, Julia Dufvenius som fängelsechef och Filip Berg som rikspolis, är bra gjorda i sin kombination av ondska och klantighet.

Den som vill ha snö och jul i kalendern kan inte heller klaga i år. Familjen Knyckertz hade fullpyntat redan i första avsnittet, och eftersom man har spelat in i Norrbotten är det vintrigt så det förslår. Det här blir nog ingen klassiker i genren, men skäms inte heller för sig.

130. Världarnas krig

Boken som den här miniserien bygger på är en klassiker, men som med så många sådana är den kanske numera mest känd genom adaptioner och referenser, inte genom att faktiskt vara läst. (Jag har inte heller läst den.) Intrigen kan man alltså läsa om på annat håll än här.

Om man ska vara ärlig känns det här mer som en prestation av datoranimatörerna än av skådespelarna. De invaderande marsianska varelserna och farkosterna hade inte kunnat göras så bra särskilt långt tidigare än så här. Ändå lider den här produktionen av att man ibland får se ansikten förvridna i fasa, när personerna antas betrakta det vi inte får se. Tyvärr är första delen bättre än de två senare, och den andra är dessutom bättre än den tredje. Det blir inte någon riktigt bra eftersmak av den kurvan.

129. Skolflickor är vi allihopa

Humorn i den här femtiotalskomedin är inte högbrynt. I en dubbelroll briljerar Alistair Sim, som ju börjar bli stamgäst i den här bloggen. Han spelar en flickskolerektor och hennes (sic) bror, som är bookmaker, pikant nog. Rektorn har originella idéer om hur man ska sköta en skola, vilket gör att lärarna inte får sin lön och eleverna mest består av ligister. En sultan från ett fiktivt land skickar sin dotter dit, och kanske kan det bli räddningen. Efter ett tag är det inte utan att man sympatiserar med den tjänsteman från utbildningsdepartementet som sänds ut för att reda upp röran. Men det är ganska roligt om man bara tar det för vad det är, oförarglig underhållning. Det finns ett antal filmer till om Saint Trinian's, och konceptet har till och med dammats av på 2000-talet.

Tyvärr är filmen på Netflix försedd med en undermålig textning, inte minst vad gäller valet av tilltalspronomen.

128. Belgravia

Ingen verkar skriva något om den här serien utan att påpeka att upphovsmannen Julian Fellowes också ligger bakom Downton Abbey. Det finns absolut likheter, även om det här med sina sex avsnitt - som förresten bygger på en bok av Fellowes själv - är en helt annan sorts serie än den stora episka skildringen av ett lantgods under ett drygt decennium. En av likheterna är musiken, som liksom i Downton Abbey är komponerad av John Lunn.

Upptakten, prologen om man så vill, äger rum i Bryssel inför slaget vid Waterloo. Där ordnades en bal, som verkar vara levande i medvetandet än idag, även om jag aldrig hade hört om den förr. Händelser där gör sig påminda över tjugo år senare, när huvuddelen av handlingen utspelar sig. Där känner man igen konflikten mellan nyrika och gammalrika - som förresten är lika fina även om de har råkat bli fattiga - och mellan herrskap och tjänstefolk. Intrigen drivs av något som inte ska avslöjas här, men det är något visst som en del av karaktärerna känner till och andra inte. Dessutom spelar det roll vem som känner till vilka som känner till det hemliga, och det blir förhållandevis rörigt efter ett tag, när ett antal av de medverkande har olika skäl att förtiga eller avslöja saker.

Det här är alldeles uppenbart tillverkat av någon som vet vad han gör. Jag är förstås inte alls expert på tiden, 1841, men det framstår som helt trovärdigt vad gäller allt det yttre ramverket. Det är skickligt berättat, i synnerhet när ett ganska stort antal roller ska introduceras och knytas samman, och även om man kan gissa hur det ska gå med en del av trådarna i historien är det ändå spännande att se på vilket sätt det ska lösa sig.

Sedan vore det ju inte en engelsk TV-serie om man inte också lärde sig något. Jag vet nu vad hogget är.

127. Nästan inget

Anders "Ankan" Johansson spelar här en version av sig själv, kanske inte särskilt verklighetstrogen, om jag får gissa. Varje avsnitt börjar med att han av sin agent - eller vad hon nu är - får något uppdrag med kort varsel, och det är inget problem, för han har nästan inget inbokat. Sedan blir det kaos och fars, förhållandevis roligt, tycker jag. De sex avsnitten är bara en kvart långa, och det är precis lagom för vad det här upplägget klarar.

126. Bonusfamiljen, säsong 4

Efter två års uppehåll kom den här serien tillbaka, trots att det sades att tredje säsongen skulle vara den sista. Barnen har förstås vuxit, och särskilt bonusbröderna Eddie och William befinner sig i en helt ny tillvaro med gymnasieval och annat som kändes avlägset när vi lämnade dem sist. För vuxengenerationen har det inte avancerat i samma grad, men det är naturligtvis inte så stor skillnad mellan att vara 40 och 42 (eller däromkring) som mellan att vara 14 och 16. De två mest avgörande förutsättningarna är att Patrik och Lisa har fått sitt andra gemensamma barn, som förutsades ha Downs syndrom, och att Katja och Henrik är stadiga sambos och har hunden Sickan, ett utmärkt sätt att avleda uppmärksamhet i pinsamma scener.

En bärande intrig den här säsongen handlar om Katjas mamma Louise, som inte har nämnts tidigare, och som uppenbarligen är förknippad med något inte helt harmoniskt för Katja. Annars rullar det på med saker som ibland känns upprepande, ibland påklistrade, tyvärr sällan riktigt inspirerade. Det är bara åtta avsnitt, mot tio i de tidigare säsongerna, men ändå känns materialet för tunt för den tid som ska fyllas. Det är inte generellt dåligt, bara inte lika bra som tidigare, och då är frågan varför man har fortsatt. Möjligen är ett svar att man vill skapa intresse inför den film som ska komma, men måtte den nu bli slutet på det här konceptet, för längre tror jag inte det håller.

125. Lyrro - ut & invandrarna

Om man har sett TV-serien Lorry och dess uppföljarfilm Yrrol lär man känna igen sig också i den här filmen. Den har samma upplägg som Yrrol i att vara mycket löst sammansatt av ett antal sketcher med delvis återkommande personer. Det är också gott om blinkningar till de nu klassiska karaktärerna i serien och filmen. Särskilt Yrrol är ju numera ett ymnighetshorn av citat att ösa ur, och det gör man här. Originalskådespelarna Peter Dalle, Johan Ulveson, Claes Månsson och Suzanne Reuter har kompletterats med bland andra Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El Refai, som alla gör fullgoda insatser i sina flerfaldiga roller. Riktigt så roligt som i Yrrol blir det inte, men det duger utmärkt som en stunds opretentiös underhållning.

124. Partiledare av Guds nåde

Objektet för den här tvådelade dokumentären är Kristdemokraternas partiledare under 31 år, Alf Svensson. Han medverkar själv med reflektioner, men är inte påfallande öppenhjärtig. Även om han under halva tiden var partiledare för ett litet parti utanför riksdagen gjorde det så mycket avtryck i medierna att det finns rörliga bilder att visa även från sjuttio- och åttiotalen. Det är välgjort och intressant och kan absolut ses även om man har en annan politisk uppfattning än partiet i fråga.

Själv hade jag stort nöje av att Alf Svenssons tid som student i Lund illustrerades av slumpmässigt valda bilder, bland annat dessa som måste vara tagna i ett korridorkök på studentområdet Vildanden (först syns den karaktäristiska runda väggen som bildas av trapphuset utanför):

Ingen av personerna här har något att göra med ämnet för den här dokumentären, såvitt jag förstår.

123. Nissar

Är den här serien genial eller kalkon, eller kanske bådadera, om något sådant som en genial kalkon kan tänkas? Fortfarande efter att ha sett alla sex delarna är jag inte säker, men frågan infann sig redan tidigt.

Det handlar om en familj på fyra som kommer till den ensliga (och fiktiva) ön Årmandsø för att fira jul i ett hus som de har hyrt. De behöver tydligen - utan att anledningarna särskilt specificeras - tid tillsammans. De är ganska stereotypa - en pappa som pappaskämtar, en mamma som styr upp saker, en storebror som retas och en lillasyster som är klok och förståndig. Öns få bofasta är tydliga med att de helst inte vill ha besökare, men när de nu har kommit så ska de i alla fall hålla sig till kustvägen och inte ge sig in i skogarna på det inre av ön. Lite efter hand upptäcker familjen att där rör sig någon sorts väsen, som vi i publiken inte får se så mycket av som karaktärerna får. Onda och blodtörstiga är de i alla fall, och de hålls på plats av lokalbefolkningen på olika sätt, som nu blir störda.

Stundtals är det mycket förutsägbart, men serien har också något som gör att man fortsätter, men som jag faktiskt inte riktigt kan förklara vad det är. Skådespelarna gör vad de ska men inte så mycket mer, miljön är slaskig dansk december och nissarna får man alltså bara se lite grann av. Det borde inte bli tillräckligt bra, men det blir det uppenbarligen.

122. Brott i sol

Med den här filmen förhåller det sig så att den bygger på en pjäs, som också kom ut som bok. De båda är skrivna av Staffan Tjerneld, men han verkar i övrigt inte ha varit inblandad i filmens manus, där dock två gamla bekanta dyker upp:



Loulou Forsell skrev tre deckare som jag har både läst och uppskattat, och Göran Gentele regisserade den helgalna Miss and Mrs Sweden, förutom att han var mycket seriös operachef och annat.

I rollerna syns i huvudsak ett antal då unga stjärnor, eftersom det handlar om ett sällskap relativt unga människor, förutom tjänstefolket då, som spelas av Elsa Ebbesen (annars var det ju oftare hennes syster Dagmar som spelade hembiträden) och Wiktor "Kulörten" Andersson, som här gör en mycket större roll än han brukar, även om den är ganska liten.

 

Flera av de unga gjorde fina karriärer på scen, film och TV. Känner man igen Birger Malmsten är det kanske från Goda grannar, där han spelade hyreshusets ägare Bror Öster. Gunnel Broström gjorde sig väl inte i första hand känd som komedienn, men här är hon mycket rolig som femme fatale. Jan Molander förväntas vara lika rolig, men blir aningen tillkämpad som arketypisk fjant. Annars är det inte en komedi, vilket märks om inte annat på att varken Thor Modéen eller Julia Cæsar är med.

Det här är en film som på både gott och ont är en filmad pjäs. Det allra mesta utspelar sig hemma hos Harry Werner, dels i en återblick på händelser sex år tidigare, dels i nutid. Han tituleras "kandidaten", men riktigt vad han gör framgår inte, och inte heller hur han har råd att hålla sig med stor villa i skärgården, där det verkar som om tjänstefolket har hållit ställningarna medan han har varit på "dårhus" - hans eget uttryck. Händelserna som ledde till den vistelsen innefattar ett mystiskt dödsfall, som nu aktualiseras på nytt, och därmed inte blir mindre mystiskt. Det har alla kännetecken för en pusseldeckare med en begränsad grupp misstänkta där alla har motiv och tillfälle. Det enda kruxet är väl att vi inte får reda på det vi skulle behöva för att lösa mysteriet förrän mycket sent i intrigen. Men man ser nog inte den här filmen idag för dess briljanta intrig utan för den superba tidsfärgen.