Efter två års uppehåll kom den här serien tillbaka, trots att det sades att tredje säsongen skulle vara den sista. Barnen har förstås vuxit, och särskilt bonusbröderna Eddie och William befinner sig i en helt ny tillvaro med gymnasieval och annat som kändes avlägset när vi lämnade dem sist. För vuxengenerationen har det inte avancerat i samma grad, men det är naturligtvis inte så stor skillnad mellan att vara 40 och 42 (eller däromkring) som mellan att vara 14 och 16. De två mest avgörande förutsättningarna är att Patrik och Lisa har fått sitt andra gemensamma barn, som förutsades ha Downs syndrom, och att Katja och Henrik är stadiga sambos och har hunden Sickan, ett utmärkt sätt att avleda uppmärksamhet i pinsamma scener.
En bärande intrig den här säsongen handlar om Katjas mamma Louise, som inte har nämnts tidigare, och som uppenbarligen är förknippad med något inte helt harmoniskt för Katja. Annars rullar det på med saker som ibland känns upprepande, ibland påklistrade, tyvärr sällan riktigt inspirerade. Det är bara åtta avsnitt, mot tio i de tidigare säsongerna, men ändå känns materialet för tunt för den tid som ska fyllas. Det är inte generellt dåligt, bara inte lika bra som tidigare, och då är frågan varför man har fortsatt. Möjligen är ett svar att man vill skapa intresse inför den film som ska komma, men måtte den nu bli slutet på det här konceptet, för längre tror jag inte det håller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar