36. Andra sidan

Den här veckan lyckades jag inte så väl med att välja veckans långfilm. Den här svenska skräckfilmen innehåller nog alla de klyschor man brukar anklaga branschen för. Ett par flyttar in i ett parhus (sic) tillsammans med makens lille son, och snart visar det sig vara något underligt med den andra halvan av huset. Mest klyschigt är nog användandet av sonen som stumt stirrande på de hemskheter vi inte får se. Och om man har en lucka till vinden som är förspikad med en tvärslå bör man kolla den innan man köper och/eller flyttar in i ett hus. Det enda som fattas är att någon ska börja duscha.

35. Alice in Wonderland

Den här allra första filmversionen av Alice i Underlandet är från 1903, och med tanke på det är specialeffekterna faktiskt riktigt bra. Hon växer och krymper på ett sätt som inte skulle skämma en film åtskilliga decennier senare. En del av djurkaraktärerna är mycket tydligt spelade av människor, som den vita kaninen:



lakejen:

och marsharen:

men Cheshirekatten spelas av en riktig katt, som faktiskt inte alls ler:

Och den stackars sovmusen som hattmakaren och haren försöker stoppa i tekannan är eventuellt bara rekvisita som fås att sprattla på något sätt:



Det här gör att man kan återanvända skådespelare; enligt uppgift är det samma skådespelare som spelar hattmakaren och lakejen respektive kaninen och drottningen. Man har däremot inte sparat på småväxta statister (barn, för att säga som det är), när spelkorten marscherar förbi, i snygg svitordning, alla fyra färgerna dessutom:



och man kan gissa att publiken drog efter andan när det såg ut att vara en hårsmån från att Alice bleve halshuggen:



Den som vill titta kan göra det här - det tar ungefär nio minuter. Kvaliteten är på några ställen inte så bra, och enligt Wikipedia var filmen ursprungligen några minuter längre. Jag gissar att det är förklaringen till att kålmasken och dronten saknas. Wikipedia berättar vidare att Alice spelas av den då artonåriga May Clark, som några år senare gifte sig med Norman Whitten, som spelar hattmakaren.

34. Miss and Mrs Sweden

Det osannolika med den här filmen är dess personuppsättning - och inte bara framför kameran. Manus är skrivet av Lars Forssell, visserligen inte akademiledamot vid den här tiden (1969), och regissör är Göran Gentele, som visserligen regisserade andra filmer, men annars var operachef. Musiken är komponerad av Leif Segerstam och producent är Kerstin Bernadotte. Jag har inte kollat, men jag tror inte denna kvartett har samarbetat någon annan gång.

Intrigen handlar om en skönhetstävling, arrangerad av tidningen Vecko-Hatten, och hur den kritiseras av vänsterradikala ungdomar. Satiren slår lika hårt - eller löst - åt båda hållen, men det här är verkligen en film som inte kunde ha gjorts något annat år än den faktiskt gjordes. Tidigare hade inte så mycket naket kunnat visas, och senare hade det inte varit intressant att göra film om temat. Den är förstås med dagens ögon inte bra på ett normalt vedertaget sätt, men väldigt rolig som tidsdokument.

Framför kameran syns också en rollbesättning som inte skäms för sig. Som chefredaktör ser man Jarl Kulle, varje dag i ny frisyr och nya glasögon:

 

 

Hans sekreterare spelas av Meg Westergren:

och andra såpoperakändisar i småroller är Gösta Prüzelius:



och Carl Billquist:



En underlig familjekonstellation spelas av Per Oscarsson och Claire Wikholm:



och som en av de radikala ungdomarna syns Bruno Wintzell:



Tävlingsjuryn består av Gaby Stenberg, Stig Grybe och Lennart Swahn:

 

Om inte annat är det sevärt för att man sitter och letar efter folk man känner igen. Utöver de nämnda kan nämnas Gunn Wållgren (som här får ett par scener mot Jarl Kulle som verkligen inte är Fanny och Alexander) och John Harryson.

33. 101 Reykjavík

Den här isländska filmen bygger på en bok av Hallgrímur Helgason, som jag läste för några år sedan. Jag är nästan lika kluven till filmen som till boken, och av samma skäl. Den är ibland ganska rolig, mest i den andra halvan, och ibland snarare sorglig, mest i första halvan. Huvudpersonen Hlynur Björn står för bådadera med sitt liv som mambo. Men man får i alla fall höra en hel del isländska och se både Islands universitet och Hallgrímskirkja.

32. Lupin, säsong 1

Själv har jag inget starkt förhållande till gentlemannatjuven Arsène Lupin, som har sitt ursprung i noveller och romaner av Maurice Leblanc från tidigt 1900-tal. Men man kan se den här serien med god behållning ändå, som en modern variant. Huvudpersonens relation till original-Lupin är desto starkare; han har både läst och inspirerats och agerar på många sätt som sin förebild. En modern gentlemannatjuv har förstås en del moderna talanger, är duktig på sociala medier och teknik, förutom de klassiska dragen av att charmera det motsatta könet och kunna förklä sig. Just det sistnämnda är nästan det mest imponerande, för Omar Sy som spelar huvudrollen är annars inte den som smälter in omärkligt i ett sammanhang.

Eftersom det börjar med en juvelkupp på Louvren - det känns som om det hade kunnat hända hos Ture Sventon eller Agaton Sax - får man rejält med parisisk atmosfär, och även i övrigt är det något otvetydigt franskt över serien. Det är trevligt som omväxling till allt det anglosaxiska som dominerar både det allmänna utbudet och mitt tittande. Så småningom får man genom tillbakablickar reda på varför "Lupin" gör som han gör, och även om en del av den bakgrunden är ganska sjaskig och sorglig finns det en varm ton i det hela, som gör det närmast trivsamt att följa med honom.

Den här första omgången består av fem avsnitt, men det ska komma fem till senare i år.

31. Death to 2020

När man gör mockumentär om året 2020 blir det förstås mycket om pandemin och det amerikanska presidentvalet. Långa stunder påminns jag mer om vilket galet år det var i verkligheten än om hur det går att parodiera. Det gör att det inte riktigt lyfter för min del, trots goda ansatser och flera bra skådespelare. Bäst är Tracey Ullman som drottning Elizabeth, även om hon är med ganska lite. Hugh Grant spelar en historieprofessor precis i närheten av vad man har kunnat se massor av gånger i riktiga dokumentärer. Lisa Kudrow är en kvinnlig amerikansk motsvarighet till Bagdad Bob, som är rolig men något endimensionell. Och så får man förstås se Trump, Biden, Boris Johnson etc, på tal om hur galet det var i verkligheten.

30. Poirot, säsong 4

Det är ibland lite underligt med säsongerna av den här serien, men detta är tre långfilmslånga avsnitt, som ursprungligen sändes tre veckor i följd, så det är inte så problematiskt. Formatet tycker jag innebär ett lyft från femtiominutersavsnitten som bygger på noveller. Det kan bero på att det finns bättre tid att berätta en historia och dessutom ge lite utrymme till någon scen som inte fyller så stor funktion utöver mysfaktorn. Dit kan räknas att Poirot för första gången besöker kommissarie Japp hemma hos denne. Men lyftet kan också bero på att de här avsnitten bygger på romaner, och att Christie kom bättre till sin rätt i det längre formatet. De här tre hör dessutom till hennes bättre, om än kanske inte hennes topp tre.

Med bara tre avsnitt kan man dessutom kosta på sig att säga något om av vart och ett av dem:

Först ut är ABC-morden, och det är en prestation att bearbeta den boken för TV med tanke på hur den är konstruerad, med insprängda avsnitt om den misstänkte mördaren ur hans perspektiv. Den finessen försvinner något, men annars är det en bra återgivning av en djävulskt uttänkt mordserie. I rolllistan finns Nicholas Farrell, som man såg redan i den danska serien Matador, men på senare år som Airey Neave i Järnladyn och som Michael Shea i ett avsnitt i fjärde säsongen av The Crown. Och så var han med i den inte så kända men fantastiska Lipstick on Your Collar.

Sedan är det den lite förbisedda men atmosfäriska Den flygande döden, där ett mord begås i ett flygplan över Engelska kanalen. Den ansluter till Döden på Nilen och Mordet på Orientexpressen genom att renodla konceptet av en sluten miljö, där bara de närvarande kan vara skyldiga, och dessutom förlägga mordet till ett transportmedel, där man kan anta att passagerarna inte har någon relation till varandra. Det är inte minst intressant att se tidsbilden av en flygtur på trettiotalet, där det serveras mat av purser och flygvärdinnor i vita rockar, och där första klass betydde något. (En av de resande i första klass har sin kammarjungfru med på resan, och hon får förstås sitta i andra klass.) Poirot är ju flygsjuk, så han sover större delen av resan och missar vad som händer - men annars hade det förstås blivit en kort bok. Intrigen kan förresten tidfästas exakt till 1935 genom att franska öppna tennismästerskapen förekommer i några inledande scener, och man får reda på vem som spelar semifinal och final.

Sista avsnittet bygger på boken Skospännet, som den heter eftersom vi inte har den barnramsa som originaltiteln One, Two, Buckle My Shoe är hämtad från. Det är inte en bok som brukar framhållas som hörande till Christies bästa, men jag tycker det är orättvist. Det var länge sedan jag läste den, så jag kom inte ihåg mycket av intrigen, men den är en av dem hon har ansträngt sig mycket med. Där finns gott om spår och villospår, men när allt avslöjas på slutet tycker vi ändå att det är den enda rimliga lösningen - fast den förstås är alldeles orimlig egentligen. Men det är en av de intriger där hon luras genom att låta oss tro att vi har fått reda på mer än vad vi egentligen har. Det låter sig lika väl göras i bild, kanske bättre.

En fördel med den här säsongen är också att kapten Hastings bara är med i ett avsnitt. Jag tycker han är ganska tråkig, och framför allt tar han fram Poirots sämre egenskaper när han medverkar. För övrigt kan man återigen konstatera hur bra David Suchet är i titelrollen.