29. Murder on the Oregon Express

Benny Hill var väl aldrig känd för sofistikerad humor, och i den här ganska långa sketchen, som finns att hitta på YouTube för den som vill, kommer man inte undan den kombination av innuendo och bystiga damer som blev något av hans signum. Men det ska inte förta effekten av att det också är en riktigt bra parodi på sjuttiotalets TV-deckare, den subgenre som nästan alltid handlade om en manlig polisutredare, vars namn nästan alltid också var namnet på TV-serien. Inte minst är Hill själv (och hans maskör(er)) framstående i att hitta ett par drag hos var och en av de parodierade att framhålla och förstärka. Och att han ofta spelar scener mot sig själv på ett trovärdigt sätt är också värt att lägga märke till.

Man får träffa de flesta av decenniets stora namn, som Ironside:

Kojak:

Cannon:

och McCloud (den ende jag aldrig har sett i original, för övrigt):

Tåget som miljö används mest för komisk effekt, men det är förstås ofrånkomligt att Hill också spelar Hercule Poirot:

även om parodin kanske mer är riktad mot Albert Finneys porträtt i Mordet på Orientexpressen än mot Agatha Christies original.

Det blir också en liten glimt av Columbo, men där är det inte Hill som agerar:

Jag tror det här kan vara det mest hållbara från Benny Hill Show, faktiskt.

72. The Ninth Guest

Det går att beskriva den här filmens intrig så att den låter som en Agatha Christie-roman. Åtta gäster och två tillfälligt anställda tjänare samlas i en bostad, där värden som har bjudit in dem underligt nog inte är närvarande. Värden kommunicerar däremot med sina gäster genom en radiogrammofon. Efter hand dör den ena efter den andra, och gästerna börjar misstänka varandra. Att ta sig därifrån, som vore det naturliga, visar sig omöjligt.

Den som inte tänker på Och så var de bara en (som den heter numera) måste ha levt ett instängt liv. Ändå finns här en del skillnader. Filmen utspelar sig i en fashionabel takvåning i New Orleans, inte på en ö utanför engelska sydkusten. De inbjudna känner varandra, möjligen inte alla, men ingen är total främling, vilket betyder att de har en del inbördes relationer sedan tidigare. De relationerna visar sig ibland vara sådana att de kan vara motiv för mord. Och hela handlingen utspelar sig under en kväll och natt, inte under flera dagar. Det betyder att tempot är högt för en film från 1934, särskilt som den är en ovanligt kort långfilm, bara en timme och sju minuter.

Det går att se den här filmen med behållning även utan att vara bekant med Christies roman; möjligen är det rentav en fördel att inte vara det. Christie själv lär ha hävdat att hon inte hade sett filmen, inte pjäsen som hade premiär några år tidigare, och inte heller läst den bok som är förlaga till bådadera. Jag har svårt att tro henne, men hon var ju också en mästare på att luras.

57. The Ainu Bear Ceremony

Ainufolket i norra Japan hade jag tidigare hört talas om apropå deras språk, som inte har några kända släktingar. Här handlar det i stället om deras traditionella björnceremoni. Innan vi kommer in i handlingen har de hämtat en björnunge, som de sedan föder upp i en bur, för att ceremoniellt döda som ett iscensättande av jakten. Det är på en gång intressant och motbjudande.

53. Ur en kos dagbok

Av en händelse hittade jag den här klassiska kortfilmen, som bygger på en bok av Beppe Wolgers. Jag såg den minst en gång när den kom på åttiotalet och kunde ha svurit på att det var Birgitta Ulfsson som läste. Nu visar det sig i eftertexterna att det var Arja Saijonmaa. Man lär så länge man lever. Innehållet ska inte förstöras genom att återberättas, men jag tycker att alla ska titta själva.

12. Vad Tyst Det Blev...

David F Sandberg, som har gjort den förra kortfilmen jag såg, har också producerat den här, lite i samma genre. (Däremot hade jag tidigare inte förstått att det också är han som har gjort de uppmärksammade kort- respektive långfilmerna Lights Out.)

Här är det två ungdomar som båda har ett rikt inre liv i form av två samtalande goda respektive onda röster, som agerar uppmuntrande respektive nedslående. De är inte så säkra på sig själva, någon av dem, utan har lätt att falla in i fantasier om hur det hade kunnat vara. Liksom i föregående film är det mycket roligt, om man bara anammar nivån.

11. För Barnen

Detta är nästan en YouTube-klassiker vid det här laget. Jag vet inte när jag såg den första gången, men den har funnits där sedan 2006, och med några års mellanrum kommer jag ihåg den och återkommer.

Det är verkligen inte sofistikerad humor, utan snarare motsatsen, men ibland är det vad man önskar sig. Det handlar om David, som försöker pitcha sina idéer till barnprogram, som visar sig vara allt annat än barnvänliga. Också filmmakaren heter David, för övrigt.

106. Sanningen om Hemsöborna

Att Hemsö i Strindbergs Hemsöborna är verklighetens Kymmendö är ingen hemlighet, men jag var inte helt klar över i hur hög grad gestalterna i romanen också har verkliga förebilder, och hur mycket av handlingen som också är lånad från verkligheten. I den här kortdokumentären från 1994 medverkar ett barnbarnsbarn till "madam Flod", barnbarn till hennes son "Gusten", som hon har många egna minnen av. Nu har det väl hänt ytterligare en del på ön sedan filmen gjordes, men då var den fortfarande i sin helhet i familjens ägo och de gjorde som man gör utanför storstaden, ägnade sig åt diverse sysselsättningar för att få det att gå ihop. Det här hade gärna kunnat få vara dubbelt så långt, vilket ska ses som ett gott betyg.

95. A World in Remembrance

Man kan hitta det mesta på YouTube nuförtiden, till exempel massor av engelska journalfilmer. Det här handlar om sir Winston Churchills begravning 1965, och, som det brukar heta, alla var där. Ingenting överraskar, förutom att man får se president de Gaulle i glasögon:

71. Store Danskere - Jens Otto Krag

Möjligen har jag varit inkonsekvent när jag noterar enstaka avsnitt av den här danska dokumentärserien, för den verkar vara producerad i säsonger, även om det är slumpmässigt vilka avsnitt som finns tillgängliga var, hur och när. Nu får det vara som det är.

Jens Otto Krags hustru, skådespelerskan Helle Virkner, är den enda jag har sett ett helt avsnitt om tidigare. Här spelar hon en mindre roll, för Krag hade redan gjort en snabb karriär som politiker när de träffades, och de levde skilda liv en del av de år de fortsatte vara gifta. Man får intrycket av en man som råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att utses till allt viktigare uppdrag, så småningom statsminister och ordförande för de danska socialdemokraterna. Paradoxen är att han inte söker de uppdragen, även om han fullgör dem med all sin kompetens när han väl har fått dem. Det är också det som gör att han till allas förvåning avgår dagen efter att han uppnått sitt mål, ett ja i folkomröstningen om danskt EU-medlemskap. Sedan slutar det närmast tragiskt med att han dör i sitt sommarhus, ensam och bitter och med ofärdiga manuskript omkring sig - men någon bok lyckades han aldrig få utgiven, trots planer ända från ungdomen.

69. Hundhotellet - En mystisk historia

Per Åhlin är för mig och många andra förknippad med den tecknade versionen av Tage Danielssons saga om Karl-Bertil Jonsson som sänds varje julafton. Men han har gjort mycket mer under ett långt och produktivt liv, bland annat den här långfilmen från 2000. Den är nog avsedd för juniorpubliken, men går absolut att se även som vuxen. Då förstår man också de blinkningar som jag tror går över huvudet på dagens barn.

Det handlar om hunden Sture som ger sig iväg mot Paris, men hamnar fel och får ta in på ett hotell där det händer diverse mystiska saker. Som tur är kan han slå sig ihop med miss Mops och reda ut det mesta. Sture är ingen karaktär med utpräglad personlighet, det är det andra som står för. Men hans röst, som också är berättarröst, är förstås lätt igenkännlig:

Vid sidan av Hans Alfredson och Margreth Weivers, som får sägas vara huvudroller, medverkar kända röster som Johan Ulveson, Peter Harryson, Johan Rabaeus, Rolf Skoglund och Stig Grybe. (Ja, det är ganska mansdominerat, men i en roll, som visserligen mest fnittrar, återfinns Pernilla Wahlgren.)

Miss Mops har i sin tweeddräkt drag av miss Marple och skriver "detektivromaner" som Agatha Christie. Men till utseendet tycker jag hon påminner om miss Froy, hon som försvinner i Hitchcock-filmen En dam försvinner:

Jag kan inte tro att det är en slump.

35. Alice in Wonderland

Den här allra första filmversionen av Alice i Underlandet är från 1903, och med tanke på det är specialeffekterna faktiskt riktigt bra. Hon växer och krymper på ett sätt som inte skulle skämma en film åtskilliga decennier senare. En del av djurkaraktärerna är mycket tydligt spelade av människor, som den vita kaninen:



lakejen:

och marsharen:

men Cheshirekatten spelas av en riktig katt, som faktiskt inte alls ler:

Och den stackars sovmusen som hattmakaren och haren försöker stoppa i tekannan är eventuellt bara rekvisita som fås att sprattla på något sätt:



Det här gör att man kan återanvända skådespelare; enligt uppgift är det samma skådespelare som spelar hattmakaren och lakejen respektive kaninen och drottningen. Man har däremot inte sparat på småväxta statister (barn, för att säga som det är), när spelkorten marscherar förbi, i snygg svitordning, alla fyra färgerna dessutom:



och man kan gissa att publiken drog efter andan när det såg ut att vara en hårsmån från att Alice bleve halshuggen:



Den som vill titta kan göra det här - det tar ungefär nio minuter. Kvaliteten är på några ställen inte så bra, och enligt Wikipedia var filmen ursprungligen några minuter längre. Jag gissar att det är förklaringen till att kålmasken och dronten saknas. Wikipedia berättar vidare att Alice spelas av den då artonåriga May Clark, som några år senare gifte sig med Norman Whitten, som spelar hattmakaren.

33. 101 Reykjavík

Den här isländska filmen bygger på en bok av Hallgrímur Helgason, som jag läste för några år sedan. Jag är nästan lika kluven till filmen som till boken, och av samma skäl. Den är ibland ganska rolig, mest i den andra halvan, och ibland snarare sorglig, mest i första halvan. Huvudpersonen Hlynur Björn står för bådadera med sitt liv som mambo. Men man får i alla fall höra en hel del isländska och se både Islands universitet och Hallgrímskirkja.

45. En stor svensk: Harry Viktor

Det var ett tag sedan jag såg den här fiktiva dokumentären på SVT, men den ligger på YouTube för den som vill (uppdelad i två). Den liknar ingenting annat jag har sett på svenska, och är väl värd sin halvtimme.

Fredrik Lindström, fortfarande ung och ironisk, är programledare och speaker, och huvudpersonen Harry Viktor spelas av Pontus Djanaieff, som rörde sig i samma kretsar då runt millennieskiftet. Det växlar mellan mycket trovärdiga dokumentärinslag, som intervjuer med Sickan Carlsson och Uno "Myggan" Ericson - som förresten måste ha gjort en av sina sista insatser här - och absurda speakertexter till journalfilmer, och så de inslag som föreställs porträttera Harry Viktor.

Det är både sådant som föreställer privata smalfilmer från sommarnöjet, stillbilder där han klippts ihop med Thor Modéen och sångnummer. De sistnämnda är en sak för sig, galna men trovärdiga. Man får för sig att man någon gång faktiskt har hört "Jag flyttar in hos Gåsmor" - kanske i Skivor från Vetlanda? Men så är det inte, för Harry Viktor är alltså fiktiv, även om han har lånat vissa drag i sitt tumultartade liv från Johnny Bode.

35. Pälsen

Hjalmar Söderbergs klassiska novell "Pälsen" är filmad två gånger, 1966 med Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg i huvudrollerna, och så den här versionen från 2008. Här är det Björn Kjellman som spelar doktor Gustav Henck, som får låna pälsen av sin vän John Richardt, spelad av Fares Fares. Det är en version som väl fångar novellens melankoliska stämning, men möjligen i lite för hög grad använder speakerröst för de avsnitt som i texten är doktorns tankar. Den är ändå väl värd den kvart den tar.

32. Store Danskere - Helle Virkner

Om man inte tycker att det räcker med public service-företagens playtjänster och de streamingtjänster man eventuellt prenumererar på så finns också ju YouTube, där man kan tillbringa all sin vakna tid, om man vill. Där finns ibland sådant som man inte hittar på annat håll, som den här kortdokumentären om en av Danmarks största skådespelare. För svensk publik är hon nog mest känd som Elisabeth Friis i Matador, men hon hade karriärer både före och efter den insatsen. Förutom skådespeleriet var hon också statsministerfru till socialdemokraten Jens Otto Krag, ett äktenskap som nog inte var alldeles lätt. De gifte sig mindre än två månader efter att de hade träffats, vilket var en nyhet för mig, och skildes på grund av hans alltför täta umgänge med andra kvinnor och alkohol, vilket knappast är en nyhet för någon numera. Snarare är man förvånad att hon inte lämnade honom tidigare. Att vara hustru till sin man var helt tydligt inte en livsuppgift för Helle Virkner; hon fortsatte arbeta som skådespelare hela tiden, och spelade bland annat till världspressens skräckblandade förtjusning Nyhamnshora på revyscenen. (Det visste jag, men inte att hon gjorde det tillsammans med Malene Schwartz, som senare var hennes syster Maude i Matador.) Och så hade hon en egen politisk karriär som lokalpolitiker på Frederiksberg, en enklavkommun i Storköpenhamn. De fyrtio minuterna är väl använda, men det är frågan om inte materialet hade räckt till åtminstone några avsnitt till.