12. Vad Tyst Det Blev...

David F Sandberg, som har gjort den förra kortfilmen jag såg, har också producerat den här, lite i samma genre. (Däremot hade jag tidigare inte förstått att det också är han som har gjort de uppmärksammade kort- respektive långfilmerna Lights Out.)

Här är det två ungdomar som båda har ett rikt inre liv i form av två samtalande goda respektive onda röster, som agerar uppmuntrande respektive nedslående. De är inte så säkra på sig själva, någon av dem, utan har lätt att falla in i fantasier om hur det hade kunnat vara. Liksom i föregående film är det mycket roligt, om man bara anammar nivån.

11. För Barnen

Detta är nästan en YouTube-klassiker vid det här laget. Jag vet inte när jag såg den första gången, men den har funnits där sedan 2006, och med några års mellanrum kommer jag ihåg den och återkommer.

Det är verkligen inte sofistikerad humor, utan snarare motsatsen, men ibland är det vad man önskar sig. Det handlar om David, som försöker pitcha sina idéer till barnprogram, som visar sig vara allt annat än barnvänliga. Också filmmakaren heter David, för övrigt.

10. Kjell, säsong 3

När jag hittade den här serien på TV4:s playtjänst förstod jag inte att det var en julkalender, fast den är i tjugofyra avsnitt (kortkorta, men ändå), och inte heller att det egentligen är tredje säsongen, fast de två första har sänts på andra kanaler. Nåväl, det gör inte så mycket, för det är inte en handling som kräver särskilt omfattande förförståelse.

Det är Björn Carlberg som ligger bakom det här dockdramat, liksom Operation Klotty, som jag har haft stort nöje av. Den här är tidigare, kom redan 2015, och kanske har inte den totala galenskapen blommat ut här så som i hans senare produktioner. Men när avsnitten beskrivs märker man ändå den surrealism som präglar skeendet: "Kjell dras in i ett rån. Birgitta bestämmer sig för att gå i krig mot Sveriges travhästar." "Peter krockar med skyltar när han tänker. Birgitta klafsar med hästkött hemma i köket." "Kjell vill åka slalom med en brunbjörn. Birgitta försöker kränga schampo på tunnelbanan."

Det är inte lätt att beskriva det geniala, men det framstår till stora delar som improvisation med karaktärer som är odrägligt självupptagna utan att begripa det. I sina bästa stunder är det här det roligaste man kan tänka sig.

9. Kallt krig med 32 pjäser

Den här femminutersdokumentären handlar om något som utan vidare hade kunnat bli en timmes film, om inte mer. Det centrala är VM-matchen i schack i Reykjavík sommaren 1972 mellan amerikanen Bobby Fischer och Boris Spasskij från Sovjetunionen. Men här är också korta intervjuglimtar från Sverige idag med då unga schackspelare, som vittnar om hur matchen skapade ett större intresse för schack och hur symboliskt den uppfattades som en match mellan supermakterna. Att Fischer vann blir närmast en bisak i den här framställningen, men det kan man ju ta reda på mer om på annat håll.

8. Music for one apartment and six drummers

Mellan varven glömmer jag att det finns massor med kortfilm att se på SVT Play, och så blir det inte av att jag ser någon av dem. Nu ska det bli ändring på det, tänker jag mig. Många av dem ligger tillgängliga ganska länge, dessutom.

Den här är så gammal som från 2001, och belönades med Guldbagge, fast den har ändå gått under min radar. Det som visas, i stort sett utan repliker, är att sex personer intar en lägenhet och använder tillgänglig inredning för att skapa musik. I köket finns köksluckor att öppna och stänga rytmiskt, men också sådana ljudalstrande maskiner som elvisp och matberedare. I sovrummet är det mer diskreta ljud, men i vardagsrummet finns en skivspelare som kan bidra med korta glimtar av mer traditionell musik. Badrummet tyckte jag var roligast, för där finns ett precis likadant badrumsskåp som jag själv har:

Det här är en kul idé, där ljud och bild samverkar på ett ovanligt genomtänkt sätt.

7. Historien om Sverige

Det har tagit sin tid för SVT att komma i mål med den här serien, inte bara för att den är på tio avsnitt, utan också för att man tog paus i fem veckor över jul, nyår och trettonhelg, vilket därmed kom att sammanfalla med Gustav Vasas död 1560. Anledningen till det har jag inte riktigt kunnat genomskåda; om man inte vill ha historiska program i tablå-TV på jul- och nyårsafton går det ju att lägga hela serien före eller efter helgerna.

Det här jätteprojektet har förstås uppmärksammats i andra medier, och det har sagts så mycket ‒ till stor del innan serien hade kommit särskilt långt och kunde bedömas i sin helhet ‒ att jag inte känner att jag har så mycket att tillföra. Mitt intryck är att man har gjort det bra utifrån de förutsättningarna man har haft. En serie på tjugo avsnitt hade förstås kunnat gå mer i detalj och fördjupat sådant som nu har kritiserats för att vara ytligt eller förbisett. En serie med en eller några få genomgående experter hade låtit var och en säga mer, men om man nu har valt att låta många experter tala om sina respektive områden ligger det i sakens natur att de inte får så många meningar var. Och har man en berättare som syns i bild (och dessutom är skådespelare) är det kanske inte så konstigt att tonen stundom kan bli dramatisk.

Min egen mest kritiska punkt handlar just om det valet, inte för att det är något fel på Simon J Berger som är speaker och ciceron, utan för att han vandrar ut och in i scenerierna under i stort sett alla århundraden. Frågan är om det är väl använd budget att låta honom göra några minuters TV från den svenska kortvariga kolonin på Guldkusten eller att avsluta på Kebnekaises topp.

Själv är jag inte alls kapabel att bedöma hur bra det här är historievetenskapligt. Som TV-produkt är serien bäst i början, och lider mot slutet av pressen att obönhörligt närma sig nutiden med de svåra avvägningar det medför. Jag tycker ändå att balansen mellan folkets historia och statens historia, liksom mellan enstaka händelser och långa utvecklingslinjer är helt godkänd. Det märks en ambition att låta tidigare marginaliserade grupper synas mer än man varit van vid när Sveriges historia har skildrats tidigare. Det är en bra målsättning, men ibland känns det som om man mer vill be om ursäkt för förtryck och diskriminering än säga något om hur gruppen har sin plats i landets historia.

Men sammanfattningsvis är det alltså så bra man kan begära att det ska bli. Nu funderar jag på att ta mig an Danmarks Radios Historien om Danmark. Som av en händelse är den tio avsnitt och leds av en känd skådespelare, vilket var en av de faktorer som diskuterades i anslutning till den här seriens inledning i höstas.

6. I vår herres hage, säsong 4

Den animerade vinjetten till den här serien är oerhört snygg, tycker jag. Den både fångar miljöerna i den yorkshireska småstaden Darrowby och anknyter till tiden, som i den här säsongen har hunnit bli 1940 med allt vad det innebär för England. Mer om det nedan, men den som önskar vandra omkring i Grassington i verklighetens Yorkshire, där inspelningarna har ägt rum, kan förstås göra det med Google maps:

Även utanför tätorten är det löjligt pittoreskt och mycket välbevarat, så att man har sluppit klippa bort alltför många motorvägar eller andra moderniteter:

Kriget gör förstås att det blir en något allvarligare underton i den här säsongen. Tristan, den yngre brodern till chefsveterinären Siegfried Farnon, är inkallad och därmed frånvarande. James Herriot, den yngre delägaren, som vi har fått följa ända från hans ankomst till Darrowby, sliter med frågan om att han ska göra sin plikt för landet eller om han kan anses göra det genom sin verksamhet som veterinär. Det är ett yrke som är klassat så att han inte behöver lämna det.

För att i någon mån ersätta Tristan kommer den unge praktikanten Richard Carmody till kliniken, och dynamiken i personuppsättningen förändras genast. Han intar på sätt och vis den roll som James hade för några år sedan, när han var nykomling, och det finns väl inget bättre sätt att beskriva den än att man blir Siegfrieds hackkyckling. Sedan är Richard och James ganska olika i sitt förhållningssätt till veterinäryrket, så riktigt samma sak blir det inte.

Vidare medverkar förstås husföreståndarinnan mrs Hall, ett antal djurägare och inte minst mrs Pumphrey med sin knähund som kräver ständiga utryckningar. Samtidigt som allt är annorlunda genom krigets närvaro ändras ingenting på djupet i den här bygden. Det är förstås också det som gör den här serien till så enastående comfort television, inte bara att man får se vackra landskap och söta djur.