54. En väldig vänskap

Originaltiteln kändes kanske för intetsägande för den svenska publiken, men Fúsi är namnet på huvudrollen, en överviktig 40+ som bor hemma hos mamma. Han har det inte alltför roligt, för han är mobbad på sitt enahanda jobb, och mamman och hennes pojkvän är mer intresserade av varandra och ser Fúsi mest som ett problem att hantera. Så träffar han en kvinna - genom en kurs i linedance som mamman och pojkvännen i missriktad välvilja har gett honom - och det skulle kunna vara början på något nytt och trevligare. Det har dock sina komplikationer, visar det sig, för hon har någon form av psykisk problematik.

Utan att vara spektakulär är det här en film som man absolut kan ägna en och en halv timme åt utan att tiden behöver kännas bortslösad. Gunnar Jónsson i huvudrollen är mycket bra, och på isländskt sätt har han förstås varit med i något annat jag har sett på sistone, nämligen The Valhalla Murders.

53. Riverbed

Den här norska kortfilmen beskriver på ett fint och faktiskt inte alltför tungt sätt hur två systrar uppfyller sin mammas sista önskan, när de vuxna familjemedlemmarna har fokus på att hon ska överlämnas till begravningsbyrån. Mitt i sorgen finns det plats för pizza och annat som hör till ett vanligt vardagsliv.

52. Nattåget

Den här novellfilmen har hunnit bli ganska uppmärksammad, bland annat vid Venedigs filmfestival 2020, mitt i pandemin. Den är faktiskt ett litet fynd som förtjänar alla visningar den kan få (just nu ligger den på SVT Play till i september). Själv känner jag att jag har åkt nattåg med endast sittplats vad jag ska i mitt liv, men jag känner väl igen miljön från den tid i livet när det kunde vara enda alternativet av ekonomiska skäl. Här är det Oskar som ska hem till Älvsbyn och får ögonkontakt med Ahmad. I det på alla sätt lilla formatet - en kvart lång, två järnvägsvagnar som scen, två skådespelare som gör nästan hela insatsen - är det faktiskt enastående sevärt. Jag kom på mig själv med att fångas på ett sätt som nästan aldrig händer.

51. Sömnincidenter

Det bästa med den här animerade kortfilmen är att Rikard Wolff är rösten till den enda som säger något, den sömnexpert som försöker hjälpa stackars Hans att somna. Det går sådär. Innehållet i filmen är av den sorten som känns som om jag missar något, och inte ens förstår vad.

50. Valfrid & Leonard

Det är ingen slump att den här dokumentären har samma ledmotiv som Änglagård-filmerna. Tvillingarna Valfrid och Leonard påminner inte så lite om bröderna Gottfrid och Ivar där. De verkar dock inte bo i sitt gamla föräldrahem, men det är ändå ett ställe där tiden verkar ha stannat och det moderna inskränker sig till TV och symaskin(!). Ingen av dem har körkort, utan inköpen görs per flakmoped, fast allting har blivit så dyrt, och ingen politiker är som Gunnar Hedlund. Ja, det är ganska förutsägbart, men oförargligt.

49. Jackie

Natalie Portman spelar Jackie Kennedy, och det är tur att hon gör det bra, med tanke på att allt annat och alla andra är rekvisita runt henne. Det utspelar sig - med undantag för några återblickar - vid och strax efter mordet på John F Kennedy, och det är inte underligt att den nyblivna änkan är chockad och irrationell. Men hon är också mitt i allt detta medveten om fasaden, och framstår inte som någon särskilt sympatisk person, trots situationen. Som film är det här väldigt tunt, men det räddas som sagt åtminstone delvis av Portman.

48. Skön-Hets-Byrån

Det här visade sig vara en både rolig och elak skildring av hur det kan gå till på en skönhetssalong, och det är ingen slump att "hets" är framhävt i titeln. Att sedan huvudpersonen gick in där bara för att fråga om bussen som går från hållplatsen utanför hindrar inte personalen att ta sin uppgift på största allvar.

47. Filippa

Det hinner bli ganska kusligt i den här minirysaren om en försvunnen dotter, som ändå inte verkar vara helt försvunnen när pappan kommer hem till det havsnära huset. Den bygger rätt mycket på effekter, som en del kan tycka är billiga knep, men de fungerar ändå, och det är väl därför de används - här och i andra sammanhang.

46. Jag följer dig

Dagens verklighet med sociala medier innebär, om man bara tänker efter, att en hel del människor kan känna till en hel del om andra människor, utan att känna dem i den gammaldags betydelsen att ha träffats och pratat med varandra. Det visar sig tydligt i den här femminutersfilmen om ett möte i morgonpendlingen. Det är faktiskt en liten pärla av replikkonst och vändningar, som förtjänar sin publik.

45. Sjuk-Huset

Mellan varven glömmer jag att SVT Play har en avdelning för kortfilmer, där det kan rymmas både det ena och det andra, ibland i det riktigt korta formatet. Den här animerade filmen är bara knappt två minuter lång, men skulle kunna visas som instruktionsfilm i vårdutbildningar för att lära ut hur man inte ska bemöta patienter (eller kunder eller vårdtagare eller vad termen för året är). Det säger sig självt att det inte kan bli så djupa karaktärsstudier på den tiden, men den är definitivt värd att se fram till slutpoängen.

44. Eurovision Song Contest 2021

Årets upplaga av Eurovision Song Contest måste betraktas som en framgång i och med att den blev av. Det finns så mycket annat på nätet om det här evenemanget, inte minst i andra sociala medier, så jag nöjer mig med att tycka att det kändes som det i år tog ett steg tillbaka mot att vara en musiktävling och inte ett tillfälle att visa upp galna framträdanden. Det fanns ett par sådana också, och jag kan uppskatta även det, men det gör sig inte när alltför många länder väljer den vägen.

43. Spårviddshinder

Det krävs kanske att en så kallad bilfälla, för vilket den korrekta termen tydligen är spårviddshinder, placeras vid Slussen i Stockholm för att det ska bli dokumentärfilmat. Här är fokus på de stackare som råkar hamna i fällan och får punktering eller något ännu värre. Man kan känna mer eller mindre med dem, mer med den tyska familj som håller på att missa färjan och ett födelsedagsfirande, mindre med den farbror som verkar fokusera mer på att hålla fyr i pipan än på att läsa skyltar - eller få bort sin bil som hindrar busstrafiken.

42. Irma och Gerd

Den här komediserien från 1997 tyckte jag att jag hade ett klart minne av, men det visade sig vara ganska selektivt. Jag kom ihåg att det var Jonas Gardell som hade skrivit den, men inte att det var Tomas Alfredson som regisserade. I huvudrollerna syns Christina Schollin och Claire Wikholm,  förklädda till närmast oigenkännlighet:

 

Irma är - som kanske syns ovan - en närmast parodisk överklasshagga som mesta tiden kör med sitt mjäkiga hembiträde Gerd, som dock har sidor som inte omedelbart kommer fram. Jag tror att båda huvudrollsinnehavarna har haft väldigt roligt med det här materialet, inte minst som de spelar typer som de inte annars mest har förknippats med. Efter hand blir komedin svartare, när det framgår vilken misär de i själva verket lever i, och hur de genom decennierna har blivit beroende av varandra, trots att de inte tycker om varandra det minsta - vad det märks, i alla fall.

Jag kom inte heller ihåg att Pia Johansson dyker upp som Gerds dotter, eller att det finns en del andra kända skådespelare i småroller, till exempel Hans Lindgren, Göran Ragnerstam och Maria Lundqvist. Däremot hade jag ett mycket tydligt hörselminne av den surrealistiska trudelutt som återkommer i nästan varje avsnitt, i helt olika sammanhang:

Just här är det i ett TV-program med den tidstypiska titeln Stora kramen, som idag framstår som något av det elakaste man kan tänka sig i parodiväg. Annars märks det förvånansvärt lite hur tiden har gått, eftersom damerna bebor en stor våning där inte mycket har ändrats sedan "salig överstens tid", varmed avses Irmas far. Det är väl när Gerd får en dator att skriva sina deckare på; det här är hennes andra efter debuten Blodig massaker:

och när de läser böcker av "Jean Guillou".

41. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 4

Efter att de gamla mästarna vann en tredje gång i förra omgången får de inte vara med längre, så den här säsongen har det varit nya och nygamla lag. Om det beror på det eller på något annat vet jag inte, men det har känts mer alert än senast. Flera matcher har varit jämna och riktigt spännande, och mer än en gång har det valts 10 poäng i det avslutande momentet "kulturhyllan", vilket ju blir bra TV oavsett om laget svarar rätt eller inte.

40. En vit, vit dag

Långa stunder pratas det inte alls i den här isländska filmen, så om man vill se något för att få lyssna på språket finns det bättre val. Men man kan passa på att titta på islandshästar och -tröjor, för det finns det gott om här.

Det handlar om Ingimundur som har förlorat sin hustru i en olycka och nu lever mest för sin dotterdotter. När han packar upp en låda med hustruns tillhörigheter hittar han saker som får honom att gräva vidare i hennes liv, och det han då kommer fram till gör att han får ompröva en del utgångspunkter. Det är inte direkt lättsamt, men inte heller så tungt som man hade kunnat frukta. Skådespelarna i huvudrollerna, Ingvar Sigurðsson som Ingimundur och Ída Mekkin Hlýndsdóttir som hans dotterdotter, är verkligen mycket bra. Och ingen isländsk film verkar vara komplett utan Sigurður Sigurjónsson - han är med här också.

Som bonus får man se det som brukar fascinera icke-islänningar, nämligen att telefonkatalogen är sorterad på förnamn:

39. The Valhalla Murders

Det produceras oväntat mycket bra kultur på Island med tanke på att de bara är drygt 350 000 invånare. Den här polisserien står sig väl i jämförelse med liknande från andra länder.

Det handlar om Kata - eller Katrín - som är en erfaren och duglig men kanske inte briljant polis i Reykjavík. Redan i första avsnittet blir hon dubbelt förbigången, när en chefstjänst tillsätts med en annan kvinna och en utredning tilldelas en manlig inlånad kollega från Oslo. Han, Arnar, är islänning men har haft sina skäl att vistas utomlands. Utredningen handlar om brutala överfallsmord - två redan i första avsnittet - som verkar ha något gemensamt i utförandet, men det vill polisledningen inte gärna gå ut med till allmänheten. Till att börja med gäller det att hitta den gemensamma nämnaren för offren för att därifrån kunna fastställa ett möjligt motiv, och kanske rentav hitta en mördare.

Det isländska samhällets litenhet visar sig inte minst i att det är nära till makthavarna. I en svensk eller brittisk serie skulle inte vanliga poliser ha så mycket kontakt med chefer på nationell nivå. I princip är det något sympatiskt i detta, men den här serien visar också att det inte bara är fördelar med att många känner varandra och har haft kontakter i decennier under sina respektive karriärer.

Förutom utredningen får man förstås lite av polisernas privatliv, som det brukas numera i deckare, både i bok- och TV-form. Här stör det inte så mycket som det kan göra annars, men jag vet inte om det egentligen tillför så mycket. En del av det är ändå exotiska inslag för oss icke-islänningar, till exempel att Kata simmar i utomhusbassäng trots att det är vinter.

Jag ser för närvarande en del isländsk film och TV för att få lyssna på talad isländska, och det får man förstås här. Det är ett modernt talspråk, som ibland är ganska svårt att följa med i, men man inser att islänningarna inte alltid är så puristiska som man får lära sig. Visst säger de sími (=tråd) för telefon och farsími för mobiltelefon - en telefon som man kan fara/gå med - men det förekommer också vardagligt talspråk med engelska inslag, som "sorry" och "fucked up". Synd tycker jag däremot att det är att serien har fått en engelsk titel utanför Island. Den kunde fått heta Valhallsmorden på svenska.

Nu börjar jag dessutom känna igen en del skådespelare, för det är klart att ett litet land måste gå runt på ett litet antal medverkande i film och TV. Här syns till exempel Sigurður Sigurjónsson som riksåklagare, och han var Atlis pappa i grannfejdsfilmen häromdagen, och var dessutom med i Mjölkkriget, som jag såg för en dryg vecka sedan. Han ska dessutom ha varit med i Flatömysteriet, som jag såg förra året, men därifrån minns jag honom faktiskt inte. Många har kanske också sett honom som den ene brodern i Bland män och får, som jag såg före den här bloggens tillkomst.

38. Undir trénu

Det är inte helt uppenbart för mig varför den här isländska filmen har fått en engelsk titel både på textremsan - den är i övrigt svensktextad - och när den presenteras hos annars utmärkta Cineasterna (folkbibliotekens tjänst för att se strömmande film, vilken rekommenderas). Det ställer till det lite för mig som rubricerar inläggen med den svenska titeln, eller originaltitel, om det inte finns en svensk. Nu kan man ju i dessa dagar inte utesluta att "Under the Tree" ska ses som den "svenska" titeln, men det verkar inte som om filmen i övrigt har visats i Sverige, så därför blir rubriken det isländska originalet. Det är för övrigt isländska just för "under trädet".

Till själva filmen då: Den kan beskrivas som en svart komedi, och den blir svartare ju längre den pågår. Huvudpersonen Atli, en av de där huvudpersonerna som inte är mest intressant eller utpräglad i sin egen livshistoria, blir utkastad av sin fru, och får flytta hem till sina föräldrar. Där pågår en grannfejd som kanske har sitt ursprung i att föräldrarna har ett träd som skuggar grannarnas altan, men på sådana fejders vanliga sätt glöms nästan den ursprungliga orsaken bort när det börjar handla om husdjur, trädgårdstomtar och allt annat man kan reta sig på hos grannar. Atli försöker så gott han kan att fokusera på sin egen fejd, men det går sådär, får man säga.

Det här är inte en film som man ser för intrigens skull. Sammanhanget är ganska löst med en del scener som i och för sig är roliga på egen hand, men inte riktigt passar in med det övriga som händer. Och mot slutet verkar det som om det har varit svårt att hitta på hur det ska gå, så då blir det eventuellt lite för galet. Men för en och en halv timmes underhållning duger den - särskilt om man som jag har anledning att öva på att höra talad isländska.

37. Mjölkkriget

Den här filmen valde jag i första hand för att få höra lite isländska, och det ändamålet uppfyllde den gott och väl, fast titelskylten är på engelska. Det är en långsam och tydlig dialog med skådespelare som artikulerar ordentligt, så den kan absolut rekommenderas för den som har samma anledning.

Tempot är inte så högt i handlingen heller, så man får öva sitt eventuella tålamod med att se på bilder av det isländska landskapet eller diverse kor. Det handlar nämligen om Ingibjörg som driver en mjölkgård och kommer på kant med det kooperativ som dominerar bygdens näringsliv genom att köpa allt som produceras och sälja allt som behövs. Den som inte vill handla med dem får problem. Det är väl inte precis en originell handling, och det är inte för den som man eventuellt minns den här filmen, utan för annat, inte minst en mjölkningsrobot.