21. Enola Holmes

Enola är den betydligt yngre systern till Sherlock och Mycroft, okänd i Arthur Conan Doyles berättelser om den store detektiven. Hon är uppfunnen för en serie böcker av Nancy Springer, och den här filmen bygger på den första av dem. Det kan därmed inte uteslutas att det kommer flera.

Enola har vuxit upp med syskonens lätt excentriska mor och fått hela sin utbildning hemma. På den tiden var det väl inte unikt, men hon har inte heller haft guvernant, utan modern har själv lärt ut allt som behövs för att klara sig i livet. Det är inte broderi och andra typiskt kvinnliga talanger, utan snarare kamp- och tankesporter. Enola står inte efter sina bröder vad gäller sådant. Nu händer det sig att modern en dag - Enolas sextonårsdag, för övrigt - är försvunnen. Bröderna dyker upp för att placera sin syster i en flickpension så det blir lite ordning på henne, men det vill Enola inte alls. På sin flykt träffar hon en mycket ung markis, som har sina egna skäl att vara på rymmen, och så blir det diverse äventyr för dem, ibland tillsammans, ibland var för sig, mest i London men också lite på markisens gods.

Det är inte särskilt djupsinnigt, men duger gott som förströelse, eftersom det är gjort med stor kärlek till originaluniversumet och man får sitt vad gäller tidens miljöer (ånglok) och kläder (korsetter). En förutsättning är att man klarar av att huvudrollen ganska ofta bryter den fjärde väggen och kommenterar handlingen. Som vanligt med brittisk film sitter man och letar skådespelare från Harry Potter-filmerna, och här finns minst tre, Helena Bonham Carter ("Bellatrix Lestrange") som den mestadels försvunna modern, Fiona Shaw ("Petunia Dursley") som rektor för flickpensionen, och Frances de la Tour ("Madame Maxime") som änkemarkisinna. Underligt nog hittar jag ingen från Downton Abbey, men i huvudrollen känner man igen Millie Bobby Brown från Stranger Things, och Henry Cavill som spelar Sherlock har jag sett åtminstone i The Tudors.

20. Kungahusen och nazismen

Den här tvådelade dokumentären är franskproducerad, så man får finna sig i att utbudet av historiker är franskdominerat och att de flesta medverkande kungligheter talar franska, även i de fall de är av annan nationalitet. Det är lite blandat vad gäller vilka de har fått tag i och vad de har att bidra med, och ofta känns det som om de mest centrala är de som har minst att säga. Intervjuerna med Albert av Monaco och Henri av Luxemburg präglas av den furstliga konsten att säga ingenting på ett trevligt sätt, medan prins Michael av Grekland känns som ett bättre val vad gäller innehållet.

De nordiska kungahusen förbigås ganska fort. Mest uppmärksamhet får Belgien och Italien, men så var det också de som lyckades sämst i sina relationer till Hitler och nazismen genom att varken ta tillräckligt avstånd (och få respekt för det) eller att upprätthålla en god relation (och vinna fördelar för sitt land). En som jag inte visste mycket om alls var Boris III av Bulgarien, som skulle vara värd en egen dokumentär.

19. Kenny Starfighter

Möjligen trodde jag att den här gamla serien var mer på allvar än den visade sig vara. Med viss kärlek till genren driver den med stereotyperna i science fiction, men allra roligast är ändå de helgalna lärare som finns i ungdomarnas skola, Lakke Magnusson som biologiläraren Slem-Sven:



Benny Haag som tysklärare:



Thomas Di Leva som musiklärare, här tillfälligt i polisförvar:



Sten Ljunggren som rektor:

och Camilla Henemark som skolsköterska:



I det sällskapet kommer nästan Johan Rheborgs galaxhjälte på undantag, fast de har jobbat hårt med Runar-peruk och löständer:

 

Att försöka följa med eller hitta någon logik i handlingen är det inte att tänka på, utan man får hänga med bäst man kan och njuta av miljöerna, som känns som hämtade från en handbok i urban exploration, när de inte är sjuttiotalskolorerade nittiotalshem.

18. Selmas saga

Månadens julkalender blev för min del Selmas saga från 2016. Det är verkligen en riktig saga, och jag tror att de som brukar klaga på julkalendern hade det svårt det året, för det finns både snö och julstämning. Selma bor med sin fattiga familj i ett hus som de hyr men riskerar att bli vräkta från. (Något oklart är det om familjen heter Traskvist för att de är fattiga eller tvärtom.) Så råkar hon på den något excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt (detsamma gäller honom och hans namn, men han har alltså tre hattar på sig samtidigt), som vill göra en expedition till "tomtens rike". Selma kommer med, delvis av en slump. En konkurrerande expedition finansieras av en leksaksfabrikör och leds av Margarethe Nordenstierne. Man behöver ju inte tvivla på att det kommer att lösa sig, för en julkalender slutar knappast med något annat än ett lyckligt slut, men det är tidvis riktigt spännande på vägen dit.

Johan Ulveson som von Trippelhatt är ju nästan stamgäst i julkalendern; om jag räknar rätt är detta hans sjunde. Han är förstås bra, och det är Ester Vuori som Selma också. Men bäst bland de vuxna är ändå Sofia Bach som Margarethe Nordenstierne, en härlig skurkroll som tillåts ta ut svängarna i den ångpunktid det utspelar sig. Det är inte bara de konkurrerande expeditionerna som för tankarna till kända polarfarare, utan också von Trippelhatts återkommande kraftuttryck "vid Nansens mustascher", och faktiskt påminner han lite om Andrée i sina bristande förberedelser. För målgruppen bör det här vara en julkalender att minnas.

17. Långt från Jordbro

Den här sjunde filmen i Jordbrosviten av Rainer Hartleb anges vara den sista, men projektet var ju inte på långa vägar tänkt att bli så här omfattande, så man får kanske nöja sig med att konstatera att den kom 2014 och just nu är den senaste. Barnen som började skolan 1972 i den första filmen, och alltså föddes 1965, har hunnit bli nästan 50, och i huvudsak handlar det nu om deras barn. De finns på många håll i världen och i flera av livets skeden - några av dem med egna småbarn. Storheten i de här filmerna finns inte i någon enskild film, och den här skulle vara skäligen ointressant om man inte hade sett de sex tidigare. Nu blir det en bild av Sveriges utveckling under närmare ett halvsekel, både allmänmänskligt och mycket individuellt. Det är en imponerande helhet, som lyckas vara intressant trots sitt låga tempo och relativa händelselöshet. Och Hartleb måste vara en av Sveriges bästa intervjuare, som låter det vara tyst när det passar.

16. På spåret, säsong 31

På spåret började jag faktiskt inte se förrän för några år sedan, rätt långt efter att Kristian Luuk och Fredrik Lindström tagit över. Därmed ser jag något mer avslappnat på företeelsen än vissa habituéer som tycker att det började urarta redan när vissa resor inte gick med tåg. Det betyder också att jag inte har något långt perspektiv att jämföra med, men årets omgång går nog inte till historien som en av de bästa. Utan att nedvärdera de lag som varit med och som har gått långt tycker jag att det känns som om ett antal av de bästa och roligaste lagen från de senaste åren har saknats i år.

15. Helan & Halvan

Stan Laurel och Oliver Hardy hade ju en lång karriär som Halvan respektive Helan, men den här filmen utspelar sig till största delen när den karriären har haft sin peak för ganska länge sedan. Paret är på turné i England i början av femtiotalet, och det går väl sådär, får man säga. Publiken sviker och det filmprojekt som de hoppas kunna entusiasmera en finansiär för - en komisk version av Robin Hood - verkar inte heller gå deras väg. Det frestar på deras relation, som redan innan är ansträngd.

Man har lyckats bra med castingen och sminkningen, tycker jag. John C. Reilly och Steve Coogan är porträttlika i titelrollerna:





och det blir en film av den där sorten där skådespelarna bär det hela på sina axlar, eftersom intrigen inte är så bärande. Det sparas inte på effekterna, och man får som publik mycket sällan själv välja hur man ska reagera på det som händer - det är närmast övertydligt. I de flesta andra fall hade det varit svåruthärdligt, men tack vare skådespelarna fungerar det.

14. Möte i natten

Det har ofta sagts att Hasse Ekman inte uppskattades efter förtjänst, och att han ständigt jämfördes med Ingmar Bergman - till nackdel för Ekman - men frågan är om han inte har uppvärderats på senare år. När den här filmen kom 1946 hade han varit verksam som regissör i sex år, och det är hans fjortonde(!) film. Till de allra flesta hade han också, som här, skrivit manus, förutom att han spelade huvudrollen. Kanske är en anledning till hans rykte att han var lite för produktiv och att allt inte blev lika bra. Jag tycker nog inte att det här är hans bästa film; mest lyckade i mina ögon är hans komedier från slutet av femtiotalet med Sickan Carlsson, främst Fröken Chic. Men som fyrtiotalsdeckare står den sig bra.

I rollistan syns förstås regissören själv, men också ett antal av tidens stora namn:

Några av dem hade inte ens hunnit bli så stora som de sedan blev. Ulf Palme gör en av sina tidigaste filmroller:



men av skäl som snart ska nämnas har han under en stor del av filmen inte så mycket att göra.

Sigge Fürst, som så småningom skulle bli konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna, spelar för en gångs skull bov (till vänster):

och Artur Rolén, som fortfarande inte hade debuterat som Klabbarparn i Åsa-Nisse-filmerna, spelar fångvaktare på Långholmen, där Hasse Ekman får lära sig bokbinderi:

Själva intrigen då - jo, den går ut på att Hasse Ekmans karaktär, en ung och lovande journalist, ska iscensätta ett mord för att kunna hamna i fängelse och skriva om hur det är där. Hans vän - det är Ulf Palmes karaktär - ska under tiden smygas undan på journalistens sommarställe och passa på att skriva färdigt en bok. Erkännandet för polisen och i rätten går ut på att liket ramlat i vattnet och flutit bort. Nu hampar det sig så att vännen faktiskt blir mördad, och när liket dyker upp är det ju lite svårt för Hasse Ekmans journalist att förklara att han faktiskt inte alls har mördat sin vän, trots att han erkänt och att de fabricerat ett motiv.

Man får inte ha så höga krav på realism här, men jag tycker att det fungerar som kriminalkomedi. Ett par gånger blir det också spännande på allvar. Till den bristande realismen hör också att den unge journalisten har ett oerhört pampigt sommarställe:

Sedan vore det ju inte Hasse Ekman om han inte också fick gå runt och vara tjusig i snygga kläder: