8. Gaspoletten

Psykologiskt drama kallas den här filmen, men jag är nästan beredd att kalla den thriller. Den svenska titeln är inte särskilt lyckad; i original heter den The Man Upstairs. Därmed förhåller det sig så att en man i ett hyreshus - den sorten där man hyr sitt rum och delar telefon med mera i hallen - är sömnlös och väcker sina medhyresgäster med olika förevändningar. En av dem ringer efter polisen, och förutom dem kommer en socialarbetare dit. De har olika åsikter om hur man ska hantera mannen, som uppenbarligen behöver hjälp, men möjligen också kan vara farlig.

Det är en skäligen enkel intrig, men den hanteras väl av kompetenta skådespelare. I titelrollen syns en relativt ung Richard Attenborough, som även om han är huvudsaken inte är med i bild så mycket. Hans nervositet är däremot inte att ta fel på. Som polisbefäl ser man Bernard Lee, mest känd som M i ett antal Bondfilmer. De övriga tror jag mig inte ha sett förr, men de gör också vad de ska. Kanske är det min okunnighet som spökar igen, men jag hade inte en aning om den här filmen tidigare, trots att den visade sig vara årets bästa hittills.

7. Katla

Verklighetens Vík í Mýrdal ligger i närheten av vulkanen Katla, som befinner sig under en glaciär. I den här fiktionen har Katla fått ett utbrott och samhället har dränkts i aska och skred från glaciären, så att de flesta invånarna har måst flytta. Kvar finns några som vaktar hus, mäter temperaturer, bevakar vulkanen och gör andra för samhället vitala sysslor.

Så börjar det dyka upp människor som är täckta med aska, och som efter vederbörlig avtvättning visar sig vara mer eller mindre oförklarliga existenser. Det rör sig om någon som man varit säker på var död, någon som man har saknat och på goda grunder antagit vara död och någon som inte alls är död, men nu är betydligt äldre än den variant som har dykt upp. Det blir ganska rörligt när dessa nykomlingar möter sina släktingar och ibland sig själva i en annan version. Jag vill inte säga att jag är helt säker på hur detta förklaras på slutet.

Det är kanske inte världens bästa serie på temat tidsresor, alternativa personligheter och liknande - det är ju en sorts berättelse som inte är okänd tidigare. Men miljön har något alldeles särskilt, som nästan alltid i isländska filmer och TV-serier, och bara den lyfter det hela till sevärt. För min del är det också ett välkommet tillfälle att lyssna på talad isländska som övning, vilket den duger utmärkt för.

6. Dieselråttor och sjömansmöss

Eftersom den här julkalendern nu har nästan tjugo år på nacken - den kom julen 2002 - är det en del av vuxenskådespelarna som har lämnat oss. I större eller mindre roller syns Brasse Brännström, Lasse Brandeby, Sven Wollter och Per Oscarsson. Ett par andra har blivit mer kända än de var då, till exempel Eric Ericson. De gör ett bra jobb allihop, och även de två barnskådespelarna i huvudrollerna kommer ifrån uppgiften med den äran.

Det handlar om Ofelia och Philemon som är på väg från USA till Sverige med båt i en obestämd dåtid. Deras mamma är död och deras pappa fördriver tiden vid spelborden. Själva lyckas de bli förtrollade till musstorlek och förda ner i maskinrummet, där det förutom dieselråttor och sjömansmöss finns dammråttor och kloakråttor, en kyrkråtta och några pladdermöss [sic]. Sven Wollter spelar sin dieselråtta på Raskens-småländska, oklart varför, och de två dammråttorna agerar på skånska. Diverse äventyr följer, där de flesta har egna agendor som ibland sammanfaller, ibland går på tvärs mot varandra. Det är nog en historia som kan fånga tittare i rätt ålder, och även jag har ju sett den till slut. Däremot är det inte så väldigt mycket julstämning under resans gång, mer än att julfirandet hos mormor hägrar för barnen.

Nämnas måste också den jazzigt svängiga vinjettmusiken av Thomas Lindahl.

5. Spring Uje spring

Det här är inte en dokumentär utan en självbiografisk film; skillnaden lämnar jag här, men den syns för den som ser på. Uje, hans familj och bandet Doktor Kosmos spelar sig själva, men andra roller fylls av skådespelare. Huvudsaken är att Uje får diagnosen Parkinsons sjukdom, vilket skulle kunna bädda för en sorglig film, och visst förekommer det sorg. Men det är också här och var en riktigt rolig film, och om det inte vore så klyschigt skulle man kunna kalla den varm.

4. Cockpit

Utan särskilt höga förväntningar tog jag mig an den här komedin med Jonas Karlsson i huvudrollen, men den visade sig vara riktigt rolig. Man får inte ta handlingen för allvarligt - det handlar om Valle som är nyskild och uppsagd från sitt jobb som pilot, men söker och får ett nytt jobb på ett annat flygbolag där de vill öka andelen kvinnliga piloter. För flygsäkerhetens skull hoppas jag att de har bättre koll på vem som har flygcertifikat och i vilket namn. Under namnet Maria flyger han sedan ett tag och så inträffar en olycka där han/hon blir hjälte/-inna med följande uppmärksamhet i medierna.

Det är påfallande rapp och rolig dialog, inte bara från Jonas Karlsson utan flera av dem han interagerar med mest. Särskilt roligt tyckte jag det var att se Gudrun Schyman, Birger Schlaug och Måns Zelmerlöw i små cameoroller som sig själva. Det eventuella budskapet som kopplas till kvotering, kompetens och kön kan man låta skölja förbi, om man vill.

3. Death to 2021

I början av 2021 gjorde Netflix en motsvarande mockumentär om 2020, och en del av elementen därifrån känns igen i denna. Inte minst återkommer Hugh Grants mycket brittiske historieprofessor med sina vansinniga analyser av allt och alla från James Bond till prins Philip. Tracey Ullman utnyttjas däremot inte efter förtjänst den här gången, tyvärr.

Inte heller 2021 har ju varit ett normalt år - vad man nu än lägger i det begreppet - och det är inte lätt att vara satirisk över sådant som stormningen av Capitolium, pandemin och antivaccinationsaktivisterna, skogsbränder och översvämningar med mera elände. Verkligheten är tillräckligt galen utan att man behöver göra den värre, och flera gånger kommer jag på mig med att undra om det är autentiska inslag eller något som är producerat för det här sammanhanget. Men det är väl på sätt och vis ett gott betyg.

Som synes av taggningen fortsätter jag även i år med projektet att se en långfilm i veckan.

2. Svetsaren i Rosenbad

Den här dokumentären är från 2018 och är alltså inte tillkommen i anslutning till Stefan Löfvens avgång, som jag möjligen trodde när den dök upp på SVT Play. Det innebär att det är en del som inte är med, och även i övrigt är hans tid som statsminister egentligen en liten del av det hela. Mest handlar det om hans uppväxt och fackliga karriär, och det är intressant det också, men det känns ändå som en viss snedfördelning. De som intervjuas är i huvudsak barndomsvänner, familjemedlemmar, gamla svetsarkompisar och liknande, inte ett enda statsråd. Men det kommer kanske något mer samlat om partiledar- och statsministertiden nu när den är slut.

1. Sagan om Dilan och Moa, säsong 2

Liksom i första säsongen driver den här serien med hela den tillvaro som man kan fördomsfullt kan tänka sig att två yngre kvinnor har i ett kollektivboende vid Möllan i Malmö. De gör vad de kan - vilket faktiskt inte är så mycket - för att vara som man ska, men allra ängsligast är deras inneboende Filip, som dessutom är man, med allt vad det kommer med av skuldkänslor. Den här säsongen finns det en antydan till övergripande handling, där Dilan får för sig att hon ska resa till Kolahalvön och Moa får för sig det ena och det andra med bäring på hennes "förhållande" till universitetslektorn Carl. Det är fortfarande mycket roligt, men också lite jobbigt minst ett par gånger per avsnitt.