Liksom i första säsongen driver den här serien med hela den tillvaro som man kan fördomsfullt kan tänka sig att två yngre kvinnor har i ett kollektivboende vid Möllan i Malmö. De gör vad de kan - vilket faktiskt inte är så mycket - för att vara som man ska, men allra ängsligast är deras inneboende Filip, som dessutom är man, med allt vad det kommer med av skuldkänslor. Den här säsongen finns det en antydan till övergripande handling, där Dilan får för sig att hon ska resa till Kolahalvön och Moa får för sig det ena och det andra med bäring på hennes "förhållande" till universitetslektorn Carl. Det är fortfarande mycket roligt, men också lite jobbigt minst ett par gånger per avsnitt.
