63. Sally, säsong 2

Sally, den trettiofyraåriga bibliotekarien som bor hemma och alltid kommer för sent, är den där sortens karaktär som inte utvecklas det minsta. Det går säkert utmärkt att se enstaka avsnitt i vilken ordning som helst (utom möjligen den här sista säsongens sista, där det faktiskt blir en antydan till avslutning).

Ambassadsnittarna återkommer i ett avsnitt där biblioteket gästas av Jean-Pierre Barda, Lasse Anrell och Ma Oftedal:



Även i övrigt är det helt vansinnigt på ett sätt som inte påminner om mycket annat i svensk TV-komedi.

62. Rebecca

Ursprungligen är Rebecca en roman av Daphne du Maurier, men mest känd är den i filmversion från 1940 av Alfred Hitchcock. Nu har det gjorts en ny film, som utspelar sig i rätt tid, och inte tar sig så stora friheter mot föregångaren, som jag minns den. Däremot når den inte riktigt de höjderna av spänning, men jag kanske skulle bedöma Hitchcocks film annorlunda om jag såge den idag.

Det är verkligen en tacksam historia och tacksamma roller för rätt skådespelare. Bäst är förstås Kristin Scott Thomas i rollen som den ondskefulla mrs Danvers, husföreståndarinna på Manderley. Dit kommer som ung och nygift "den nya mrs de Winter" - hon nämns aldrig med förnamn - spelad av Lily James, kanske mest känd som den pigga lady Rose i Downton Abbey. Och så finns hennes man, den mystiske änklingen efter Rebecca, den första mrs de Winter, som här spelas av Armie Hammer - bra, men inte fullt ut Laurence Olivier-klass, som 1940.

Som halloweenfilm duger den bra, och man får en hel del fina miljöer, bilar, kläder och annat att titta på.

61. Kåldolmar och varma bad

Per Gunnar Evander intervjuar Hasse Alfredson 1983, och det är ett ganska bra program så länge man får höra den intervjuade och inte intervjuaren. Evander är lite för förtjust i sin egen röst, och syns lite för mycket i bild för att det ska bli bra. Men Alfredson får tillfälle att tala om sitt författarskap och sitt övriga skapande, mer reflekterande än det brukade vara. Programmet finns tillgängligt tills vidare, så länge det nu varar.

60. Skuggdjur

Underlig och obehaglig skulle jag beskriva den här kortfilmen som, men jag är alldeles säker på att det är avsikten att den ska uppfattas så. Att den beskriver en vuxenfest i ett barns ögon räcker inte till för att förklara alla underligheterna, och den lämnar många frågor efter sig. Jag tror att den skulle göra sig utmärkt som ett diskussionsunderlag i undervisningssammanhang.

59. Normala människor

Lite efter alla andra, som det brukar vara, har jag nu sett den här irländska ungdomsserien. Det är i alla fall en ungdomsserie i den bemärkelsen att det handlar om ungdomar, men den är förhållandevis vuxen i sin ansats. Jag har tidvis lekt med tanken på hur den hade varit som amerikansk TV-serie, för det har man ju sett en och annan på samma tema - ungdomar som går sista året i skolan och sedan fortsätter på universitetet, allt under det att de har på och av-förhållanden medan det är uppenbart att det finns ett par som är varandras själsfränder. Låt det vara nog sagt att det hade varit en helt annan sorts serie. Inte minst hade det ju dragits ut i det oändliga; här räcker tolv halvtimmar till att skildra ett skeende som sträcker sig över flera år. Det blir då ganska episodiskt, men alls inte sämre.

58. En pizza i Jordbro

I den här delen i filmsviten om barnen från Jordbro har det hunnit gå tjugo år sedan de började skolan. En del av dem har kommit långt i livet om man bedömer det utifrån sådana mått som familj, arbete och hus, medan en del inte har hittat sin plats i tillvaron ännu. Titeln syftar på Slobodan, som man minns redan från den första filmen, när han inte var på plats första skoldagen, eftersom han var kvar i Jugoslavien. Nu driver han pizzeria i Jordbro. Ett antal andra befinner sig på andra ställen. Det är fortfarande ett imponerande projekt, och om man ska dra någon lärdom av det är det att livet bjuder på många chanser. Vid den här tiden gick det att sluta skolan efter nian och hitta ett jobb, och det är inte givet att det är de som gjorde så som sedan aldrig återvänder till studierna.

57. Det var en gång en liten flicka

Den här delen i Jordbro-sviten skiljer sig från de tidigare genom att fokusera på en person. Det varvas klipp från Monas barndom och uppväxt med delar som följer hennes bröllop, graviditet och första tid med barn. Eftersom filmen är från 1992 är även de nyaste delarna ganska gamla, faktiskt äldre än de äldsta inslagen från tidigt sjuttiotal var när filmen producerades. Samtidigt som det känns som om det är en lång tid som omfattas är det tydligt att den i sin helhet skiljer sig från idag. Inte minst är det påfallande hur mycket det röks, hemma och i kontorsmiljöer.

56. Tillbaka till Jordbro

Storheten i Jordbro-filmerna ligger inte i de enskilda verken utan i hela sviten, och det märks för första gången tydligt i den här tredje filmen. Nu är de barn som började skolan 1972 vuxna och tidens gång blir påtaglig. En del har egna barn, ganska många har ett etablerat liv med jobb och bostad. En hel del av dem bor inte längre i Jordbro. Det bästa är när detta kontrasteras mot klipp från de tidigare filmerna, och barnens drömmar sätts i relation till vuxenverkligheten.

55. Sherlock Holmes i fara

Varför den här filmen har fått den intetsägande titeln "Sherlock Holmes i fara" på svenska är för mig oklart. Originaltiteln tar i alla fall fasta på den ovanligt välklädda kvinnliga brottsling som Holmes och Watson jagar samtidigt som både de och hon (och hennes kumpan) jagar tre stycken speldosor. Det är rätt rörigt och tyvärr inte jättespännande.

Ovanligt nog går Holmes och Watson på music hall:

och om vi ska tala om klädsel får vi inte glömma Holmes' hatt:

Nigel Bruces Watson är tyvärr endimensionell och -faldig; hans mest använda uppsyn är denna:



Men Basil Rathbone är fortfarande en av de två bästa Holmes i rörligt bildformat. Den andre är förstås Jeremy Brett, som syntes på SVT i min barn- och ungdom, och som jag gärna skulle återknyta bekantskapen med.

54. Badaren

Den här historien ska bygga på en verklighetsbakgrund. Vare hur som helst med det, upplägget är i alla fall lovande, när två poliser kommer till simhallen och vill att en av badgästerna ska komma upp ur vattnet så de får prata med honom. Det har han inte minsta tanke på att göra, och det hade ju kunnat bli ganska statiskt, men jag tycker att manusförfattare och regissör gör något av den lejonpart av de tolv minuterna som ägnas mest åt väntan.

53. Valla Villekulla

Jimmy Olsson som gjorde mockumentären om Palmegruppen har också gjort den här kortfilmen om hur det kan ha gått för Pippi, Tommy och Annika, som nu är i sextioårsåldern. Det är ytterst välgjort - man får hela tiden påminna sig att det är fiktion, för att inte tala om att premissen är fiktion. Det sätter också ljuset på hur galen originalberättelsen är, med en flicka som bor ensam med en häst och en apa, är vansinnigt stark och har obegränsat med pengar. När detta sätts in i ett förment icke-fiktivt sammanhang blir det både roligt och inte så lite obehagligt. Utan att det sägs rent ut förstår man att de alla tre har haft sina besvärligheter i livet, när de har behövt hantera det som hände i deras barndom. Det här var ännu en pärla ur SVT:s kortfilmsavdelning.

52. Sexdejt: 1-1

Om man har folk på besök är det ingen bra idé att bjuda hem en sexdejt. Men på ett något absurt sätt blir det här ändå lyckat, även om jag eventuellt tror att vissa korta klipp ska ses mer som fantasier än vad som verkligen händer. I sin genre var det här faktiskt ett roligt litet fynd.

51. Flaskhals

Bland kortfilmerna på SVT Play döljer sig denna, tillgänglig några veckor till. Den är bara tre minuter lång, och det ställer förstås sina krav att berätta något vettigt på så kort tid. Om något så visar den i alla fall absurditeten vid ett löpande band-arbete.

50. Palmegruppen tar långlunch

Det är tur att den här kortfilmen bara är tio minuter lång, för annars hade jag blivit sjösjuk av den skakiga handkameraföringen. Jag brukar ändå inte vara påtagligt känslig för det, men här är det kombinerat med snabba klipp som förstärker effekterna.

Upplägget är att en journalist besöker Palmegruppen för att se vad de gör en vanlig dag på jobbet. Det utspelar sig innan årets händelser (men det finns anspelningar på Krister Petersson som förundersökningsledare) och det är tydligt att de inte riktigt har så mycket att göra som för utredningen framåt. Bland de medverkande märks Johan Hedenberg.

49. Apelsinmannen

Den här miniserien - två timslånga avsnitt - från 1990 trodde jag att jag hade sett, men frågan är om jag inte då borde ha kommit ihåg en del ganska spektakulära inslag. Åtminstone för sin tid är det rätt avancerat vad gäller både knark och sex, det senare dessutom med HBTQ-inslag. Det var verkligen inte mainstream-TV för trettio år sedan.

Manuset bygger på en bok av Birgitta Stenberg, klassificerad som roman, men den innehåller både verkliga personer och händelser. Huvudpersonen heter till exempel Birgitta Stenberg och har författardrömmar. Titelkaraktären fick sin benämning när han försökte förgifta Karl-Erik Kejne, en central person i en av femtiotalets rättsröteaffärer, med en apelsin som han injicerat med något, här oklart exakt vad. Det råder i alla fall ingen brist på substanser (eller injektionssprutor).

Det är en parad av kända skådespelare, rätt många av dem tidigt i karriären. I huvudrollen syns Görel Crona, i titelrollen Thomas Hellberg, och som poeten Paul Andersson, god vän till Birgitta Stenberg även i verkligheten, syns Rikard Wolff. De är bra alla tre, men Wolff har fördelen att passa kongenialt för rollen som nervös kulturarbetare med fransk anknytning (det saknas inte ens ett tillfälle att framföra en chanson). Som Kejne, en egentligen liten roll, trots hans betydelse, underagerar Peter Haber på ett sätt som kontrasterar både mot Beck och Sunes pappa, som väl är de två roller han mest förknippas med. Och i ännu mindre roller syns de då relativt unga och okända Ann Petrén och Pia Johansson - i två respektive en scen, om jag räknar rätt.

Hedersomnämnanden går också till smårollsinnehavarna Klas Höök som porträttlik Gustaf V:

och Bo Keskikangas som Vilhelm Moberg:

48. Morden i Midsomer, säsong 21

Morden i Midsomer handlar faktiskt inte alltid om att någon tar livet av någon annan för att få vinna byns tävling om största pumpa. Men det är påfallande hur många det är som dör i detta lantliga sammanhang och vilken fantasi mördarna har vad gäller mordmetoder. Jag har varit borta från serien ett antal år, så det här är första gången jag möter den nye kommissarie Barnaby, kusin till den förre, eftersom serien i många länder heter något med "Barnaby" och alltså inte kunde få en ny huvudrollsinnehavare med helt annat namn. Nu har serien hunnit till avsnitt 123-126, vilket får sägas vara imponerande.

Till genren har den en hel del gemensamt med den gammaldags pusseldeckaren:



och varje avsnitt avslutas som sig bör med en redogörelse av hur allt hänger ihop, låt vara att det inte alltid innebär att samtliga misstänkta samlas i biblioteket.

Det är också ett kreativt användande av olika miljöer. Ett av årets avsnitt utspelar sig bland tävlingsdansare, och har man sett Let's Dance känner man igen sig när domarna sitter med sina spadar:



Ett annat rör sig i biodlarmiljö, vilket jag tyckte var roligt av helt privata skäl, eftersom jag är uppvuxen med bin i familjen:



Svärmen ser möjligen lite konstgjord ut:

men en del annat är verklighetstroget:



Och man kan ju bara tänka sig hur det går att använda bin i en deckare.

Mitt bland liken är det också pittoreska engelska miljöer:

som kunde vara hämtade från Saint Mary Mead. Det förekommer till och med telefonkiosker.

Ett annat särdrag - som Midsomer i och för sig delar med en del andra engelska TV-serier - är att man alltid känner igen någon skådespelare. I biodlingsavsnittet var det en nevö som också medverkade (som nevö!) i Sanditon, i dansavsnittet var det en patriark som jag hade träffat på i Downton Abbey.

I Sverige har det här blivit en sommarserie, och åtminstone årets avsnitt verkar också utspela sig under sommarhalvåret. Men i hemlandet sänds de ofta mitt i vintern, verkar det som.