Det är inte alls säkert att jag har sett alla avsnitt av den här absurda komediserien, som gick första gången 1999, men det är heller ingen serie som kräver att man följer den. Varje avsnitt är fristående och har samma uppbyggnad: Sally vaknar, äter frukost (som kan bestå av Pommac och Mariekex) och får ett par skor att gå in under dagen. Därmed förhåller sig så att hennes pappa Roffe, spelad av Sven Wollter, är skotekniker (och har jobbet hemma, där de båda bor). Så stapplar hon iväg i lårhöga stövlar eller trätofflor med dalahästar på, för en inre monolog med sig själv och avbryter den för att säga något högt till en förbipasserande. Försenad kommer hon till sitt arbete på biblioteket och kommer under samtal med sin kollega Eva fram till att slå vad om något. (Jag undrar förresten om det är ett riktigt jobb hon har eller någon sorts verksamhet för sådana som inte kan ha ett vanligt jobb.) Genomförandet av det hon slagit vad om innefattar ofta att någon ska bjudas hem på middag under någon förevändning.
Det är en blandning av igenkänningshumor och total oförutsägbarhet vad gäller Sallys yttranden och handlingar, inklusive kroppsspråk. Jag kan faktiskt inte påminna mig något liknande i svensk TV, och gissar att Maria Lundqvist har haft julafton på jobbet varje inspelningsdag. Absurditeten är återkommande, men kan ta sig uttryck så här:
när hon på sitt mytomana sätt refererar Mikael Wiehe och Björn Afzelius.
Någon gång märks det att serien inte är alldeles färsk. Hon genomför till exempel en enkät bland besökarna på biblioteket och frågar varför de är där, och en kvinna svarar att det självklart är för att låna böcker - "vilken dum fråga". Men idag är det så mycket som görs på biblioteken att man undrar om boklånarna är i minoritet. Och ibland är Sally riktigt framsynt:
