121. Vår lilla hemlighet

Den här skotska serien i fyra avsnitt handlar, som originaltiteln antyder, om skuld. Den börjar i rappt tempo med att två bröder är på hemväg i bil från ett bröllop och råkar köra ihjäl en man på en mörk gata. Ingen av dem är nykter, så de borde inte ha kört alls, och för att komma undan bär de in den döde i närmaste hus, som står öppet och visar sig vara där han bodde. Detta - som händer redan före förtexterna - och en del kommande förvecklingar står för en del av seriens atmosfär i form av svart humor, men den rymmer också en del svärta utan vidhängande humor.

Som så ofta när en bok, film eller TV-serie börjar med något sådant går det inte som karaktärerna har tänkt sig. Bröderna kommer förstås inte alls undan, utan blir bara mer och mer inblandade, och handlingen drar faktiskt iväg så att den inledande händelsen med olyckan blir något av en bisak så småningom. De är inte de enda som bär på skuld, och mot slutet får man koncentrera sig för att hålla ordning på vem som har gjort vad och vem som känner till vad om vem. 

Det hela kompliceras också av att bröderna inte alls står varandra särskilt nära, vilket det också finns anledningar till. Max som är advokat är den som har mest att förlora på att bli inblandad i en smitningsolycka eller rattfylla. Jake har en affär för begagnade vinylskivor och har till synes inte alls samma fallhöjd, men det ändrar sig efter hand som historien tråcklar sig vidare. Händelsen gör också att de behöver ha mer med varandra att göra än de vill eller är vana vid, och bara det väcker förstås omgivningens misstankar.

Utöver de här fyra avsnitten från 2019 har det kommit fyra till nu i år. Utan att ha sett dem går det inte att säga om det är ett bra val att fortsätta serien, men låt mig uttrycka det som att jag är något förvånad över att man gör det.

120. Bulldog Drummond at Bay

Bulldog Drummond var huvudperson i ett antal böcker och filmer, någon sorts gentlemannadetektiv i den hårdkokta skolan, vad det verkar. Dialogen är ständigt snärtig och ska nog vara rolig, men efter ganska kort tid känns den som ett påfrestande manér. Filmstudion har nog gjort sitt bästa, men det märks att det inte har kostats på så många utomhusscener. Bäst är tidsfärgen hos intrigen, en spionhistoria om en uppfinning, vars ritningar ska komma i rätta händer. Det låter som när Fem-gänget ska avvärja en attack mot farbror Quentin och hans hemliga handlingar, men det här är trots allt en vuxen historia om vuxna människor.

119. Herbert & Robert

I början av den här månaden försökte jag mig på att se julkalendern från 1982 med skrothandlarparet Albert och Herbert, en av de kalendrar jag minns som allra bäst. Den höll inte, kan man säga som sammanfattning. Men så dök den här upp, en uppföljare till hela konceptet Albert och Herbert, gjord i fem avsnitt efter att Sten-Åke Cederhök hade avlidit, och den känns oväntat pigg. Tiden har gått, den är från 1995, men fullt sebar än idag. Stor del i det har Carl-Einar Häckner i rollen som Robert, Alberts okände son, som dyker upp hemma hos halvbrodern Herbert i samband med Alberts begravning, och verkar bygga ganska mycket på Häckners scenpersonlighet som bortkommen och fumlig, men godhjärtad. Bröderna finner varandra efter en del inledande misstro, och när det blir julavsnitt på slutet är det genuint mysigt.

I andra roller gästspelar de man brukar se i Göteborgs-TV:s produktioner. Där finns till exempel Christina Stenius som Herberts love interest, Weiron Holmberg som fordringsägare på begravning, Dan Sjögren, Lars Väringer och Henric Holmberg som begravningspräst med mobiltelefon (redan 1995, så den har både antenn och lucka):



Till det charmerande med denna återpublicering hör att SVT Play talar om vilken sida på text-TV som gäller:



och att fyra avsnitt också påannonseras av programpresentatör (de tre sista avsnitten sändes som synes i advent):

 

 

118. Ulv i fårakläder

Hur man har tänkt vad gäller den svenska titeln som översättning förstår jag inte riktigt, men originaltiteln syftar på ett hotell vid engelska kusten där en del av handlingen utspelar sig. Ulven ska väl vara huvudrollsinnehavaren, urmakaren och yrkesmördaren Harry Hawkins, spelad av Alastair Sim, som jag såg som poliskommissarien i Det är från polisen tidigare i höstas. Han har ett sätt att kombinera farbroderlig vänlighet med ondska som blir både komiskt och sataniskt, närmast perfekt för en svart komedi som detta måste kallas.

Handlingen är möjligen i tunnaste laget, men går ut på att Hawkins har åtagit sig att medelst en bomb ta livet av en sir Gregory, vars egentliga position jag inte blir helt klar över, men han finns i ett sammanhang där en stab skrivmaskinsflickor knattrar på, av vilka en ska följa med honom inkognito till The Green Man. Hinder på vägen är ett lik - som vaknar till - och ett förlovat par som blir störda av en dammsugarförsäljare. På hotellet blir det spring i dörrar som på den bästa friluftsteater. För att vara en sextiofem år gammal film är det oväntat högt tempo och oväntat rolig humor. Att de medverkande lämnar ett antal lösa trådar efter sig får man försöka överse med.

117. Den osannolika mördaren

Den här Netflix-produktionen har uppmärksammats så mycket att det mesta känns avhandlat redan. En hel del av det som har sagts och skrivits är dessutom snarare synpunkter på den teori som ligger till grund för serien (och den bok av Thomas Pettersson som kom för några år sedan). Det gäller som bekant att Olof Palme mördades av Stig Engström, som blivit känd som Skandiamannen. Trovärdigheten i det undandrar sig min bedömning - åtminstone är jag inte bättre skickad än någon annan att bedöma den. Här försöker jag säga något om TV-serien utifrån dess eget syfte.

Det är mycket påkostat och välspelat på de flesta håll, och en imponerande uppsättning skådespelare. Robert Gustafsson i huvudrollen har fångat Engström väl, även om han förstås får mycket hjälp av den mask han bär. Engström blir här en sorglig figur, som peakar tidigt i livet, både privat och yrkesmässigt, för att sedan bli omsprungen av yngre förmågor på Skandia, utsparkad ur lokalpolitiken i Täby och själv i vredesmod avtågad ur det privata umgänget. Han lever upp genom att hamna i strålkastarljuset som inblandad i Palmemordet, och ger intervjuer med viss förtjusning - så länge intresset för honom varar. Polisen är aldrig särskilt intresserad av honom, till hans förvåning och så småningom förbittring.

Ett tag leds utredningen av länspolismästare Hans Holmér, som här är närmast narcissist, och inte i första hand drivs av att klara upp mordet, åtminstone inte om det betyder att hitta vad som har kallats för "en ensam galning". Mikael Persbrandt har inte så mycket mask till hjälp som Robert Gustafsson, däremot en peruk som det är svårt att bortse från. Frågan är ändå om inte överkamningen, denna frisyrernas motsvarighet till nedtystande, bidrar till karaktäriseringen av honom. Överkamningarnas överkamning står dock Torkel Petersson för i rollen som Tommy Lindström.

De andra poliser som förekommer är mer av klassiska film- och TV-snutar som man kan se på söndagskvällarna i valfri reklamkanal. Här är de hjältarna som mot sin överordnade försöker driva en utredning som åtminstone i någon mån gör det som borde göras i förhållande till Engström. Peter Andersson spelar Arne Irvell och syns mest, fast Irvell går i pension redan 1987, men bäst är ändå Joel Spira som ständigt tugggummituggande Lennart Granström.

I gillestugorna i Täby umgås man över bridgebordet, och röker inte mindre än i polishuset. Där förekommer den bekant till Engström som blivit bekant som "vapensamlaren", och som anses ha ägt det vapen som Engström ska ha kommit över. Hans roll är egentligen inte särskilt dominerande, men i Magnus Kreppers gestalt blir han ändå en av dem man minns bäst, för så obehagligt överlägsen har man knappast sett någon vara sedan mobbarna i En komikers uppväxt.

Det är förstås en dramatisering av ett tänkt skeende, och i det ligger att vi är med i sammanhang som vi inte kan veta hur de i verkligheten var. Vi kan heller inte veta om det karaktärsmord som begås på Lisbeth Palme är korrekt, och serien visar för lite av henne för att man ska förstå varför hon gör som hon gör. Här har man tagit fasta på de underligheter som uppstod i utredningen i anslutning till hennes krav på hur förhör och konfrontationer skulle genomföras, och det är inte smickrande för hennes del, men verkligen inte heller för polis och åklagare.

Som vanligt i svenska TV-serier som skildrar sjuttio- och åttiotalen är det mesta väldigt brunt, inte bara gillestugorna i Täby utan också Skandias kontor och polishusets förhörsrum. Sedan blir det omotiverat ljust när det klipps till scener som handlar om Thomas Pettersson och hans arbete inför publiceringen av hans undersökningar i Filter 2018. För min del känns det nästan omotiverat att ha med de delarna överhuvudtaget. Även om han också spelas av en skådespelare känns det som om det bryter fiktionen och närmar sig dokumentären.

Annars är det som sagt sevärt, välgjort och påkostat. Men det är närmast obegripligt hur en produktion med denna budget kan låta bli att korrekturläsa eftertexterna. Det är inkonsekvent med stora och små bokstäver, särskrivningar och minst en roll som får fel efternamn.

116. Mänskligt villebråd

Efter ett skeppsbrott kommer en ung upptäcktsresande till en underlig ö, där en rysk greve har installerat sig i ett gammalt slott, och verkar kusligt van vid att ta emot folk som har hamnat där av denna anledning. Det visar sig att han har sina egna anledningar att vara gästfri, och de är inte trevliga alls. Kanske har tiden gått ifrån den här sortens film, men just denna går att se som kuriosum. Filmen bygger förresten på en novell, som ingick i en antologi som jag läste för några år sedan.

115. Arthurs Gesetz

Denna tyska serie är bland de svartare komedier jag har sett, men också bland det roligaste jag har råkat på under senare år. Arthur firar i första avsnittet sin femtioårsdag med att bli förnedrad såväl på arbetsförmedlingen som hemma, där hans shopoholic-hustru inte är nöjd, fast han har sågat av sig högra handen för hennes skull. Då kan man nämligen få ut försäkringspengar, om man inte blir avslöjad som bedragare, vilket han förstås har blivit. Resten är inte mindre svart eller absurt, utan snarare snurrar karusellen vidare allt vildare. Till det bästa hör att Arthurs hustru har en tvillingsyster som är polis, och att dessa roller spelas av samma skådespelare med stor inlevelse, inte minst när hon spelar mot sig själv i scener som filmas från två håll.

114. Babylon Berlin, säsong 2

De här åtta avsnitten fortsätter sömlöst från de föregående med att kommissarie Gereon Rath från Köln, utlånad till polisen i Berlin, fortsätter sin utredning om, ja, vad det nu är som händer. Det är förhållandevis rörigt, även om jag tror att det knyts ihop. Berlin 1929 är en intressant miljö - dekadent, förstås, men också politiskt orolig. Allt det påverkar den brottslighet som Rath och hans kolleger kommer i kontakt med.

Om något har förändrats i den här säsongen är det att Helga Rath, förmodad änka efter den äldre brodern Rath, som saknas efter händelser i slutet av första världskriget, kommer till Berlin tillsammans med sin son. Det gör att kommissarien får ett privatliv på ett annat sätt än han har haft tidigare, och om man uppskattar det är en smaksak.

Efter den mycket starka början tappar nog serien lite här. Den vill famna över mycket och vara både en deckarserie och en bred episk skildring av händelser i slutet av Weimarrepublikens dagar, och det kanske är för mycket. Men det vore också synd om en deckarserie som utspelar sig då inte skulle ta vara på möjligheterna att skildra samhället. Hur som helst är det fortfarande synnerligen påkostat vad gäller miljöer, rekvisita och annat sådant. Någon gång syns det lite för tydligt att det är datoranimerat, men det är verkligen en randanmärkning.

113. Death at Broadcasting House

En filmdeckare från 1934 skulle kunna vara onjutbar idag. Den här är för långsam med dagens mått mätt, men om man kan överse med det och se till fördelarna är den faktiskt njutbar. Det handlar om ett mord som begås på BBC under pågående direktsändning. En stor del av behållningen är därför att få se hur det gjordes radio på den tiden. Det som hela intrigen bygger på är att radioteatern sänder direkt, med aktörerna närvarande i studion - eller rättare sagt i olika studior beroende på vilken insats de ska göra och när. Föreställningen tas upp på den alldeles nya uppfinningen stålband, för att kunna radieras i efterhand till Imperiet. (I en särskild studio står det ett par tekniker och förser föreställningen med ljudeffekter, såsom skriande måsar och plaskande vatten.) Det hela är charmigt, inte minst dialogen som är rappare än jag hade förväntat mig, och som omgående och effektivt etablerar konfliktlinjerna. Någon karaktär är för mycket comic relief, men var säkert rolig när det begav sig. Utredningen och upplösningen är som i vilken pusseldeckare som helst från tiden, det vill säga helt orealistisk, men ändå fullt logisk inom genrens ramar.