8. På spåret, säsong 30

De eventuella läsarna av denna blogg torde ha märkt att det inte ses mycket tablå-TV chez moi. I stort sett det enda underhållningsprogram som jag ser (nästan) när det sänds är På spåret. Däremot tillhör jag inte dem som var med på Oldsbergs tid. Eftersom detta inte är platsen för näthat utvecklar jag inte det spåret (höhö) vidare.

De flesta gångerna konstaterar jag att jag inte kan någon musik, men under säsongen kunde jag i alla fall både Towa Carson (med Laxå), Östen Warnerbring (med Femton minuter från Eslöv) och Lill Lindfors (med Du är den ende), och i finalen dessutom lite Eurovision-relaterat. Finalen får sägas vara även den moraliska finalen, det vill säga mellan de två finalvärdiga lagen, och med deltagare som kunde klara av att både vinna och förlora, vilket är ovanligare än man tror. Till genren hör förstås att det också har funnits deltagare som man älskar att hata. Eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att namnge dem, men de fyller en lika viktig funktion som favoriterna.

7. Roliga herrar med familj

I denna den tredje filmen med Alf Henrikson från filmarkivet.se får man se honom själv på bild. Han introducerar tre på sin tid kända kåsörer, signaturerna Herr Fredrik, Red Top och Eld, som uppträder i relativt pinsamma scener tillsammans med hustru och barn (som jag förstår var herrarnas huvudsakliga ämne för kåserandet). Man ska sedan gissa vem som är vem - troligen inte så svårt för den som läste deras alster, men de börjar väl dö ut nu. Och på slutet framgår att det är sponsrat av Gevalia, vilket faktiskt har sin förklaring i att filmen var tänkt som ett inslag i kommersiell TV, om vi hade fått sådan på femtiotalet.

6. Staden växer

Den här kortfilmen smakar lite skolfilm, trots den rimmade speakertexten av Alf Henrikson (om anledning till att jag ser filmer med honom, se föregående inlägg). Det handlar om Stockholms nya stadsdelar; mest känd är väl Vällingby. Det utspelar sig alltså decenniet före miljonprogrammets stora bostadsbyggande, när ännu mer avlägsna naturområden knöts till centrum med tunnelbana och matarbussar. Troligen är detta mer intressant för den som bor i Stockholm, eller gjorde det på den tiden. En del som är normalt idag framstår som exotiskt och tvärtom. Kan man tänka sig att de nya husen inte har någon portvakt, utan de boende får själva städa trapporna.

Efter en del miljöbilder:

visar det sig att filmen är producerad av Henriksons egen tidning DN, som tar tillfället i akt att meddela hur många läsare de har i de nya stadsdelarna.

5. Kärlek och statistik

Senaste numret av Alf Henrikson-sällskapets tidning tipsade om att han inte bara skrev dagsverser, encyklopedi, historiska verk och dramatik utan även filmmanus. Ett av dem är denna reklamfilm från 1957:



där ett ungt par träffas, gifter sig, får barn och börjar gräla om ekonomin. Allt detta övervakas av en byråchef från Kungliga Folktrivselregistret:



som inhyses i ett hus med många andra myndigheter



och det är väl ungefär så roligt det blir, tycker jag. (Man undrar förresten hur de olika avdelningarna har bildats en gång i tiden.)

Tyvärr har jag inte hittat någon uppgift om vem som spelar det unga paret, byråchefen eller hans sekreterare, men de är inte sämre än skådespelare brukar vara i valfri lättsam femtiotalsfilm. Byråchefen utmanar åtminstone min bild av hur en statstjänsteman på den tiden uppträdde:



och där har han ändå inte börjat smyga runt utklädd till sotare idkande fönstertittning, medan han fyller i sina blanketter om parets sämja:



Bland replikerna som markerar att det har gått ett tag sedan dess finns sekreterarens "Med matematikmaskinen ska det vara klart på några minuter." och den unge mannens "Jag vet inte vad cellstoff kostar."

Största behållningen här var nästan att hitta fram till https://www.filmarkivet.se/ i Svenska Filminstitutets och Kungliga bibliotekets regi, där man säkert kan tillbringa en del tid.

4. Shetland, säsong 5

Shetland är från början en televisering av Ann Cleeves böcker, men sedan har det - som så ofta - skrivits nya historier om karaktärerna direkt för TV. Jag har inte läst böckerna, men TV-serien är i sin genre helt habil. Inte minst finns det många tillfällen till storslagna scenerier:

Till de fina bilderna hör fin vinjettmusik av John Lunn. Kongenialt, hade man kunnat säga om man vore lite mer pretentiös. I skarp kontrast till de ödsliga och rogivande miljöerna finns i den här säsongen en ovanligt blodig historia om människosmuggling, som börjar med att det hittas kroppsdelar på en strand.

Till det typiska med Shetland hör att det är mer eller mindre omöjligt att veta vilken årstid det är; vädret är lika gråmulet och småregnigt året om. Det gör att man får sitt lystmäte vad gäller oljerockar, inte minst på kommissarie Jimmy Perez:

spelad av Douglas Henshall. Han är en sympatisk och kompetent polis utan de problem med mat och dryck som är alltför vanliga hos fiktiva mordutredare. I den här säsongen får hans privatliv lite ytterligare utrymme när dottern har flyttat till Glasgow för att studera. (Det är förresten inte hans dotter, utan hans döda frus med en annan man, som dock är mindre stabil som fadersgestalt.)

Även om mycket av filmningen tydligen görs i själva Skottland kan man känna igen en del av Shetlands huvudstad Lerwick, som här, där Perez bostad också finns med om man har ögonen med sig:

Annars kan man anlita Google Maps.

Möjligen har den här säsongen inte samma täthet som tidigare, eller om det beror på att man börjar bli van vid miljö och medverkande. Jag kommer på mig själv med att tänka att historien hade vunnit på att komprimeras till fyra avsnitt i stället för sex. Men det är ändå högst sevärt.