17. Esters testamente

Den här miniserien - om det nu är en serie när det bara är två avsnitt - kom 1995 och har helt gått under min radar. Den känns märkligt tidlös, inte så att den kunde ha varit gjord i år, men när som helst från sjuttiotal fram till att mobiltelefonerna fanns i allas fickor någon gång runt millennieskiftet.

Upplägget är att tre av svensk TV-dramatiks mest beprövade tanter, Inga Gill, Yvonne Lombard och Meta Velander, bor i samma trappuppgång och träffas ibland runt Esters (Meta Velanders) piano och sjunger gamla schlagerlåtar. Hedvig (Yvonne Lombard) är nämligen före detta sångerska, vilket hon inte försummar att påminna både väninnorna och främlingar om. Klara (Inga Gill) är den minst generösa av de tre - ibland undrar man varför de andra inte ber henne dra åt skogen - men är något otypisk genom att hon röker cigarill och glor på en orientaliskt dansande herre i en lägenhet i huset mittemot. Med kikare. I mörker.

Och så inträffar det att Klara blir bestulen på sin plånbok, så hon och Hedvig måste gå till pantbanken för att få loss lite pengar fram till nästa pension:



Där hamnar de mitt i ett rån och utan att riktigt förstå det själva blir de också indragna i rånarnas (Reine Brynolfssons och Lars Göran Perssons): 

försök att reda ut det som har gått snett. Att Ester hamnar på sjukhus och hennes lägenhet står tom spelar viss roll. Hur det går ska inte avslöjas, men det är en historia av den sort där alla lurar någon och blir lurade av någon. Jag associerar till serierna om studierektor Bertilsson, som väl också får kallas kriminalkomedi och på lite samma sätt handlar om vanliga människor i ovanliga situationer med brottsanknytning.

16. Kommissarie Dalgliesh, säsong 1

I den här första omgången av en ny TV-serie om kommissarie Adam Dalgliesh är det tre böcker av P D James som har fått bidra med material. De är i turordning Döden går ronden, Det svarta tornet och Smak för döden, och varje bok motsvarar två avsnitt. Här blir alltså ett osökt tillfälle för mig att hänvisa till denna bloggs storasyster som handlar om läsning - om nu någon som har hittat hit inte redan också har hittat dit.

Det gick en serie på åttiotalet som jag bara har vaga minnen av, men britterna har ju aldrig dragit sig för att göra nya TV- och filmversioner av sina litterära klassiker, dit väl P D James får räknas vid det här laget. Man har här valt att placera handlingen i sjuttiotalet, och lyckas undvika fällan med ständig rökning. Nåja, visst röks det, men inte så fullständigt ohämmat och oavbrutet som i så många andra produktioner som ska utspela sig då. Alla är också synnerligen modernt klädda för den tid då det utspelar sig, nästan orealistiskt mycket så.

De tre intrigerna är väl förvaltade, tycker jag, utan att minnas böckerna i detalj eller ha kontrollerat hur noga de följs. Som i den här sortens fiktion får man inte vänta sig realistiskt skildrat polisarbete - Dalgliesh verkar ha bara två namngivna medarbetare. Själv är han ute och om inte samlar hårstrån så åtminstone utför konkret polisarbete som jag föreställer mig att någon i hans tjänsteställning inte gör. Men det har sina fördelar, för han är ofta på plats där det hittas något viktigt eller där någon säger något avgörande.

Inte minst Bertie Carvel i titelrollen är högst sevärd, men det görs många fina prestationer av andra också. Som vanligt letar man efter folk som har varit med i Downton Abbey eller The Crown, och i de sista två avsnitten får man verkligen sin belöning. Då kommer nämligen Jane Lapotaire, som var furstinnan Kuragin i den förstnämnda och prins Philips mor i den sistnämnda. Jag har säkert missat någon ytterligare. Det har i dagarna gått en omgång till i seriens hemland, och den lär väl komma hit så småningom.

15. Dödligt kapitel

Någon gång händer det att man får ett tips som leder en till något som visar sig vara mycket bättre än man kunde hoppas på. Så var det med den här brittiska serien, i original Magpie Murders, som inte bara är bra, utan faktiskt originell på ett sätt som man sällan ser.

Förlagsredaktören Susan Ryeland har i sitt stall den otrevlige men framgångsrike deckarförfattaren Alan Conway, som i dagarna ska komma med den åttonde boken om detektiven Atticus Pünd (som av för mig oklar anledning uttalas [pund]). När manuset hamnar på hennes bord saknas sista kapitlet, vilket är otillfredsställande i vilken bok som helst, men särskilt i en whodunnit, där man alltså förväntar sig att få reda på vem mördaren är. Och så går författaren och dör, möjligen för egen hand, men det tror inte Susan på, utan startar en egen utredning.

Interfolierat - eller vad det heter i ett bildmedium - med detta får vi följa intrigen i den bok som Alan Conway har skrivit (och som också heter Magpie Murders). Det utspelar sig på femtiotalet med all den pittoreska bymiljö som engelsk TV är mäktig. Även där har någon dött, fast sättet är mindre mystiskt. Att någon har tagit livet av sir Magnus Pye är det ingen tvekan om, men vem och varför kan Atticus Pünd ägna rätt mycket tid åt att ta reda på.

Alan Conway var som sagt otrevlig, för att inte säga elak. Till det hörde att han skrev in verkliga personer i sina böcker, lätt maskerade men fullt igenkännliga för den som var bekant med dem. Han var inte så diskret som Maria Lang som aldrig lät verkliga personer bli vare sig mordoffer eller misstänkta. Här finns inga hämningar alls i den vägen. TV-seriemakarna tar i sin tur vara på greppet genom att låta samma skådespelare få två roller, en i nutid och en på femtiotalet. Det är också tacksamt eftersom Alan har låtit sin historia utspela sig i ett hus som är mycket likt hans eget och i en by som är mycket lik den som ligger närmast.

Det är faktiskt väldigt roligt gjort, utan att för den delen bli en kriminalkomedi, denna svåra genre. Det här är otvivelaktigt en deckare, dessutom en med en riktigt bra lösning på gåtan, så man behöver inte känna sig lurad av att effekterna bara var utsmyckning.

För den som tänker sig att skriva en egen deckare får man också reda på vilka de fyra universella motiven för mord är: