47. Exit, säsong 1

Det här är inget för känsliga, men med det förbehållet en riktigt bra serie, som höll på att gå under min radar. En av huvudrollsinnehavarna, Simon J Berger, talade lite om den i sitt Sommar tidigare i år, men den verkar inte ha sänts i tablå-TV utan bara ligga på SVT Play. I övrigt är den norsk, både vad gäller övriga skådespelare (utom Rolf Lassgård i en liten och ovan roll), och miljö (utom ett litet tag i Saint-Tropez).

Förutom svenske Adam är det tre norska män i yngre medelåldern som det handlar om, och de fyra är verksamma i Oslos finansvärld på något sätt som hålls lagom vagt. Vansinnigt mycket pengar har de i alla fall, som de lägger på bilar, hus och båtar, men också knark och horor, för de är ovanpå allt ganska livströtta och i varierande grad psykopatiska. Var och en av dem har sitt eget privata dilemma, och det blir möjligen aningen övertydligt ibland. På något konstigt sätt vill man ändå se hur det går, fast man avskyr dem.

Det ska komma en andra säsong, och det kan det säkert finns material för. Men jag hoppas att de har vett att sluta medan det fortfarande är bra.

46. Älska mig, säsong 1

Den här serien hade jag missat fram tills jag fick tips om den för ett litet tag sedan, och det fick jag för att den nu är tillgänglig hos SVT. Tidigare har den funnits hos någon av alla strömningstjänster som jag inte har.

Dramakomedi kallas den, och det är verkligen både drama och komedi, eller om man så vill, komedi med viss svärta. Johan Ulveson i en av huvudrollerna som Sten är gift med sin fru sedan fyrtio år, men hon är sedan ett par år invalidiserad efter en olycka, tills hon avlider i första avsnittet. Deras två barn Clara, spelad av Josephine Bornebusch (som också har både skrivit och regisserat), och Aron, spelad av Gustaf Lindh, har var och en sina problem med att älska och älskas, liksom Sten får. Mest normal är nog Peter (Sverrir Guðnason) i rollen som Claras love interest. En del av det som händer är djupt tragiskt, men det är - något paradoxalt - också hejdlöst roligt minst ett par gånger per avsnitt.

Det ska komma mer, erfar jag, och det kan jag absolut tänka mig att se. Ovanligt nog är den här säsongen bara sex avsnitt, så konceptet känns inte det minsta uttjatat.

45. En stor svensk: Harry Viktor

Det var ett tag sedan jag såg den här fiktiva dokumentären på SVT, men den ligger på YouTube för den som vill (uppdelad i två). Den liknar ingenting annat jag har sett på svenska, och är väl värd sin halvtimme.

Fredrik Lindström, fortfarande ung och ironisk, är programledare och speaker, och huvudpersonen Harry Viktor spelas av Pontus Djanaieff, som rörde sig i samma kretsar då runt millennieskiftet. Det växlar mellan mycket trovärdiga dokumentärinslag, som intervjuer med Sickan Carlsson och Uno "Myggan" Ericson - som förresten måste ha gjort en av sina sista insatser här - och absurda speakertexter till journalfilmer, och så de inslag som föreställs porträttera Harry Viktor.

Det är både sådant som föreställer privata smalfilmer från sommarnöjet, stillbilder där han klippts ihop med Thor Modéen och sångnummer. De sistnämnda är en sak för sig, galna men trovärdiga. Man får för sig att man någon gång faktiskt har hört "Jag flyttar in hos Gåsmor" - kanske i Skivor från Vetlanda? Men så är det inte, för Harry Viktor är alltså fiktiv, även om han har lånat vissa drag i sitt tumultartade liv från Johnny Bode.