14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

12. Stranger Things, säsong 4

TV-serien Matador och böckerna om Harry Potter har det gemensamt att de ett stycke in i kronologin blev så framgångsrika att de inte behövde rätta sig efter normala förhållningsregler om omfång. Något liknande verkar ha hänt i och med den här fjärde säsongen av Stranger Things, som svämmar över alla bräddar och har avsnitt på mellan en timme och en och en halv, i något fall två timmar och tjugo minuter. Det innebär att jag har sett den styckad i korta bitar, för jag har sällan tid att sätta mig så länge i ett sträck. Det kan vara så att upplevelsen inte vinner på detta, men alternativet hade varit att den inte blev sedd alls.

För min del lider den här säsongen också av att huvudpersonerna är så utspridda och i smågrupper har varierande uppgifter att lösa på så skilda platser som Kamtjatka, Kalifornien och Hawkins, Indiana (såväl i sin ordinarie som uppochnervända version). Det påverkar dynamiken när karaktärerna inte har mer än enstaka andra karaktärer att interagera med, även om det förstås finns ett samband mellan de olika spåren, synligt för oss som får vara med på alla ställena.

Nu är det en säsong kvar, och har man hängt med så här länge håller man väl ut till slutet. Men det har blivit en helt annan serie än den var i sin första säsong, och jag är inte säker på att jag uppskattar den här versionen mer.