41. The Crown, säsong 6

Den här sista säsongen av The Crown är ojämn. Ett och annat avsnitt är riktigt bra, ett och annat - lite för många - är inte alls bra. Nu blir det spoilers om vad som händer, och inte bara av den sorten man kan förutse om man vet något om verkligheten för det brittiska kungahuset 1997-2005.

Säsongen släpptes i två omgångar, först fyra avsnitt och sedan sex. De fyra första handlar i stort sett om Diana under sommaren 1997, hennes relation med Dodi Al-Fayed och de händelser som leder fram till hennes död i Paris. Det materialet räcker inte till för att fylla tiden på ett meningsfullt sätt, och särskilt spännande blir det inte, när vi vet vad som ska hända, och det dessutom har visats i en inledande framåtblick i första avsnittet.

I de följande avsnitten finns några exempel på det som serien med viss framgång har gjort under tidigare säsonger, nämligen hela eller delar av avsnitt som koncentrerar sig på andra än drottningen. Ett handlar mest om prins Williams återgång till skolan efter Dianas förolyckande, ett annat om hur han och Kate Middleton blir ett par. Bäst är nog ett som fokuserar på drottningens syster prinsessan Margaret och som utspelar sig under de sista åren av hennes liv med flera strokes och annat elände.

Seriens avslutning utspelar sig i anslutning till drottningens åttioårsdag, som åtföljs av att hon och hovet planerar för hennes begravning. Det borde väl i själva verket ha funnits planer för den långt tidigare, men det är förstås ett tacksamt sätt för seriemakarna att blicka framåt till (nästan) nutid utan att behöva skildra verkliga händelser i närtid.

Mycket har skrivits om de friheter serien tar sig i förhållande till verkligheten. Jag har inte störts så mycket av det, men här finns några inslag som jag inte tycker är alldeles lyckade, helt enkelt eftersom de inte fungerar i den fiktion som serien trots allt är. Det ges en genomgående bild av att det är Kate Middletons mamma som vill ha ihop henne med prinsen och som ligger bakom mycket av det som gör att det lyckas. Än mindre troliga är de spekulationer som förekommer om att drottningen skulle ha varit inne på att abdikera i anslutning till åttioårsdagen, vilken som av en händelse ungefär sammanföll med Charles och Camillas bröllop.

Och i anslutning till den här säsongen har det skrivits om hur det förekommer döda karaktärer som de levande kan föra samtal med. Diana sitter och pratar med Charles, och Dodi gör detsamma med sin far. Inget av det är bra alls. Det förekommer också att de två tidigare skådespelare som kreerat rollen som drottningen - Claire Foy och Olivia Colman - återkommer och säger visdomar till Imelda Staunton som spelar henne i seriens nutid. Det är om möjligt ännu mindre begripligt.

Därmed ska det kanske sägas något om skådespelarna. De flesta är bra och gör fina insatser även när de har svagt material att arbeta med. Imelda Staunton är förstås utmärkt, men av någon anledning allra bäst när hon får glasögon på sig. Jonathan Pryce är egentligen inte så lik prins Philip som man hade önskat, men han klarar det också bra. Bland de yngre är Ed McVey som prins William (i den äldre versionen) ett verkligt fynd, som lyckas vara både olycklig, kär och vördnadsfull i olika sammanhang. En riktig prestation gör också Lesley Manville som prinsessan Margaret, tjusig och glamorös i början av avsnittet som handlar om henne, men slagrörd och uppgiven mot slutet. Bertie Carvell, som jag såg tidigare i år som Adam Dalgleish, gör en utmärkt Tony Blair.

Lite synd är det att serien inte fick gå i mål som det flaggskepp den började som. Men ser man till helheten, alla sex säsongerna, kan man inte annat än imponeras av spektaklet.

Eftersom det här blir årets sista inlägg är det dags för den sedvanliga kvantitativa summeringen av årets konsumtion av rörlig bild, inklusive en jämförelse med tidigare år. Det här är inte ett särskilt framstående år, men det innebär att 2024 med minimal ansträngning kan bli bättre.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41

Målsättningen för nästa år är att i varje kategori överträffa årets resultat. Det borde ligga inom det möjligas gräns.

79. The Crown, säsong 5

The Crown, Netflix storproduktion om det engelska kungahuset från fyrtiotal till - ja, hur länge de nu ska hålla på, den tuffar på genom decennierna. Den här femte säsongen omfattar 1991 till 1997. Något av seriens storhet är att kunna göra sig intressant även när den handlar om sådant vi redan vet hur det kommer att gå med. Även om det har debatterats en del om hur manus gör avsteg från verkligheten är det ingen överraskning att Windsor Castle brinner, att John Major är premiärminister, att Charles och Dianas äktenskap slutligen bryter samman etc. Med tanke på de förutsättningarna får man säga att upphovsmakarna lyckas väl.

Med det sagt är ändå den här säsongen inte riktigt på samma höga nivå som de tidigare. Jag har funderat över vad det beror på. En sak som är den här seriens signum är att huvudrollsinnehavarna byts ut varannan säsong - för att få skådespelare i passande ålder, kan man tänka sig. Det skulle kunna bli problematiskt, men jag tycker inte att det är där skon klämmer. Imelda Staunton som drottningen är bra som alltid - man tänker inte en enda gång på Dolores Umbridge - och Jonathan Pryce som prins Philip är också bra, särskilt med tanke på att rollen har mer att göra här än jag minns från de senaste säsongerna. Den jag inte är alldeles tillfreds med är Elizabeth Debicki som Diana, som gör alldeles för mycket karikatyr och imitation av tittandet under lugg och den slokande kroppshållningen.

Möjligen är det problematiska helt enkelt manusförfattarnas benägenhet att inte alltid berätta huvudintrigen, kungahusets göranden och låtanden, utan i stället visa någon aspekt av det brittiska samhället som i någon mån påverkar de kungliga och/eller omvänt. Det känns för min del inte alls motiverat med ett helt avsnitt som ger en back story till familjen Al-Fayed, hur mycket de än så småningom blir involverade. Likaså finns det en tendens till att familjemedlemmarna förklarar saker för varandra som de rimligen känner till. Paradexemplet den här säsongen är när prins Philips släktskap med tsarfamiljen gör att han får lämna DNA för jämförelse med de kvarlevor som hittats i Sverdlovsk/Jekaterinburg.

Men även med de här invändningarna är det här förstås en serie som överträffar det mesta andra som finns att se. Det går inte att vara riktigt kritisk mot en produktion som låter Timothy Dalton vara med i ett (1) avsnitt (som prinsessan Margarets gamla kärlek group captain Peter Townsend) för att sedan försvinna igen.

75. The Crown, säsong 4

Det är något speciellt med en TV-serie där man egentligen vet vad som kommer att hända, men som man ändå ser, för man vill veta hur det presenteras och vilka detaljer som väljs ut. När det handlar om brittiska kungahuset under (i huvudsak) åttiotalet behöver man inte vara särskilt insatt för att gissa att äktenskapet mellan Charles och Diana är ett av huvudinslagen. Har man sett tidigare säsonger och därmed de flesta tidigare premiärministrar, från Churchill till Heath och Wilson, förstår man också att Margaret Thatcher kommer att figurera. Det är också de två huvudteman som den här fjärde säsongen vänder och vrider på, kanske för mycket på bekostnad av annat som nu utelämnas. Drottningens övriga barn är med på varsitt hörn, men mycket mer blir det inte. Övriga politiker lyser i stort sett med sin frånvaro, men det är mer begripligt med tanke på Thatchers dominans under decenniet.

The Crown har inte gjort sig känd för att vara subtiliteternas serie, och så icke heller i skildringen av Charles och Diana. Det har skrivits om att Charles utmålas som skurken i dramat, men jag kan inte hålla med om det fullt ut. Inte är han den kärleksfulle och förstående make Diana hade behövt, men det framgår att det finns anledningar till det. Diana är inte ens en av anledningarna, i varje fall inte till en början, utan bilden som ges här är att han har hamnat i ett arrangerat äktenskap som han inte själv önskade sig. Möjligen är det sant, men ett visst ansvar hade han väl själv, tänker jag mig. Å andra sidan kommer förstås privilegierna med åtföljande förväntningar som kan vara svårhanterade.

Om Thatcher har det skrivits mycket på temat Gillian Andersons rolltolkning - är den på pricken eller en karikatyr eller parodi? Efter viss inledande tvekan har jag kommit att omfamna den, inte för att den är på pricken när man jämför med originalet på YouTube, utan för att Gillian Anderson spelar den bild vi har av Thatcher. Premiärministern var ju i sig en karaktär, synnerligen medveten om sin image vad gäller röst, frisyr och klädsel, och det kommer fram här. Efter ett tag glömmer man att hon är för snygg och för smal, när hårhjälmen och det lutade huvudet finns där.

Seriens sätt att berätta, med relativt fristående avsnitt, innebär att det görs ett urval som kommer med, och ibland är det ett annat än man själv hade önskat sig. Jag hade gärna sett mer av familjen Spencer, men kan inte på rak arm säga vad som skulle tas bort. Det tyder på att urvalet ändå inte är helt uppåt väggarna.

Som vanligt är The Crown en fest vad gäller miljöer, kläder, bilar och allt annat som man kan hinna titta på i det för dagens TV låga tempot. Skådespelarna är inte sämre. Förutom den nämnda Anderson är Emma Corrin ny för säsongen, och lyckas fint som Diana. Nu ska det bli ombyte i rollerna inför nästa säsong, eftersom de flesta varit med i två säsonger. Det hör ju till pjäsen, men kommer nog att ta något avsnitt att vänja sig vid. Inte minst Olivia Colman som drottningen och Helena Bonham-Carter som prinsessan Margaret kommer jag att sakna.