Det är något speciellt med en TV-serie där man egentligen vet vad som kommer att hända, men som man ändå ser, för man vill veta hur det presenteras och vilka detaljer som väljs ut. När det handlar om brittiska kungahuset under (i huvudsak) åttiotalet behöver man inte vara särskilt insatt för att gissa att äktenskapet mellan Charles och Diana är ett av huvudinslagen. Har man sett tidigare säsonger och därmed de flesta tidigare premiärministrar, från Churchill till Heath och Wilson, förstår man också att Margaret Thatcher kommer att figurera. Det är också de två huvudteman som den här fjärde säsongen vänder och vrider på, kanske för mycket på bekostnad av annat som nu utelämnas. Drottningens övriga barn är med på varsitt hörn, men mycket mer blir det inte. Övriga politiker lyser i stort sett med sin frånvaro, men det är mer begripligt med tanke på Thatchers dominans under decenniet.
The Crown har inte gjort sig känd för att vara subtiliteternas serie, och så icke heller i skildringen av Charles och Diana. Det har skrivits om att Charles utmålas som skurken i dramat, men jag kan inte hålla med om det fullt ut. Inte är han den kärleksfulle och förstående make Diana hade behövt, men det framgår att det finns anledningar till det. Diana är inte ens en av anledningarna, i varje fall inte till en början, utan bilden som ges här är att han har hamnat i ett arrangerat äktenskap som han inte själv önskade sig. Möjligen är det sant, men ett visst ansvar hade han väl själv, tänker jag mig. Å andra sidan kommer förstås privilegierna med åtföljande förväntningar som kan vara svårhanterade.
Om Thatcher har det skrivits mycket på temat Gillian Andersons rolltolkning - är den på pricken eller en karikatyr eller parodi? Efter viss inledande tvekan har jag kommit att omfamna den, inte för att den är på pricken när man jämför med originalet på YouTube, utan för att Gillian Anderson spelar den bild vi har av Thatcher. Premiärministern var ju i sig en karaktär, synnerligen medveten om sin image vad gäller röst, frisyr och klädsel, och det kommer fram här. Efter ett tag glömmer man att hon är för snygg och för smal, när hårhjälmen och det lutade huvudet finns där.
Seriens sätt att berätta, med relativt fristående avsnitt, innebär att det görs ett urval som kommer med, och ibland är det ett annat än man själv hade önskat sig. Jag hade gärna sett mer av familjen Spencer, men kan inte på rak arm säga vad som skulle tas bort. Det tyder på att urvalet ändå inte är helt uppåt väggarna.
Som vanligt är The Crown en fest vad gäller miljöer, kläder, bilar och allt annat som man kan hinna titta på i det för dagens TV låga tempot. Skådespelarna är inte sämre. Förutom den nämnda Anderson är Emma Corrin ny för säsongen, och lyckas fint som Diana. Nu ska det bli ombyte i rollerna inför nästa säsong, eftersom de flesta varit med i två säsonger. Det hör ju till pjäsen, men kommer nog att ta något avsnitt att vänja sig vid. Inte minst Olivia Colman som drottningen och Helena Bonham-Carter som prinsessan Margaret kommer jag att sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar