På förhand var jag inte helt såld på idén om en scenföreställning, baserad på den tecknade filmen om Karl-Bertil Jonsson, som vi ju alla kan mer eller mindre utantill. Men Henrik Dorsin har lyckats med sin bearbetning, där originaltexten är bevarad, men interfolierad med en del blinkningar till nutid - PostNord! - och ett antal lysande sångtexter. Kupletter kan han ju skriva, det hade jag vetat om jag tänkte efter, och hade kollat på förhand att det här kallas för en "jazzmusikal".
Man känner också igen de medverkande, så att de ibland känns som vore de tecknade av Per Åhlin. Karl-Bertil spelas av Anton Lundqvist, som både ser ut som och låter som sin förlaga:
Som hans ömma moder ses Vanna Rosenberg:
och som hans stränge fader Tyko Jonsson Peter Dalle:
som levererar inte bara denna ikoniska replik, utan också de andra med samma diktion som Toivo Pawlo i dubbningen. Jag ska inte förstöra nöjet med att visa hur de har löst det med den medellöse Harald Ljungström, han som får sex japanska servettringar i päronträ, men han finns också med. Som berättare syns och hörs Henrik Dorsin i någon sorts mellanläge mellan de agerande och publiken.
På nyårsafton brukar jag vara bortbjuden, men så blev det förstås inte i år av kända skäl. Det här var en helt acceptabel ersättning - briljant, faktiskt. Den här föreställningen har förutsättningar att bli en klassiker.
Eftersom det är årets sista inlägg har jag gjort ett försök att summera årets konsumtion av rörlig bild, som jag gör på den här bloggens lite äldre kusin. Det är kanske inte så mycket att skryta med, och framför allt är det svårare att kategorisera än läsandet, men så här ser det ut:
|
Långfilm |
Kortfilm |
TV-serie-säsonger |
Scenföreställning |
TV-program |
Summa |
|
|
2020 |
17 |
15 |
35 |
2 |
13 |
82 |
Det finns alla förutsättningar att förbättra statistiken nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar