81. Vår tid är nu - 1951

Den som har sett alla de tre tidigare säsongerna av Vår tid är nu är troligen benägen att se även de här fyra avsnitten. Men lite underligt tycker jag att det är att de går tillbaka och gör en specialsäsong som utspelar sig mellan första och andra säsongen. Tydligen är det - enligt förhandsinformationen - många som har hört av sig och undrat vad som hände där, och hur det gick till att Nina och Calle blev ett par igen, fast de var gifta på varsitt håll när första säsongen slutade. Man kan sammanfatta det man får reda på här med att de hittade tillbaka till varandra och lämnade sina tidigare respektive, och det borde den normalintelligente tittaren kunna räkna ut själv. Tidigare har jag snarast tyckt att en av seriens styrkor är att den inte förklarar allting, utan lämnar något åt tittaren att själv räkna ut, men så är det inte här - varken med Nina och Calle eller med något annat, nästan.

Ramen här är att familjen Löwander, som annars driver restaurangen Djurgårdskällaren, under sommaren 1951 arrenderar ett värdshus i Stockholms skärgård och driver sommarrestaurang där. Sammanhanget gör att det är en del som naturligt kan lämnas därhän, och det gör man också. Det är i stort sett den ordinarie personalen som följer med ut dit, men en del av dem har inte mycket att tillföra i intrigen. Kallskänkan Ethel verkar man ha kommit på i efterhand att man måste ge något att göra, för hennes del av intrigen har inte med något annat att göra överhuvudtaget. Hovmästare Roos är med för att skrattas åt, både av tittarna och resten av ensemblen, men i den funktionen briljerar han (dock utan större konkurrens).

En sak är i alla fall bättre här än i den svaga tredje säsongen, och det är att Suzanne Reuter och Peter Dalle är tillbaka. Inte bara är det välgörande att se dem stjäla alla scener de är med i, utan också att deras rollfigurer finns med gör något åt intrigen. Matriarken Helga Löwander har varit den som alla i familjen och de flesta på restaurangen har behövt anpassa sig till, och så är det förstås även på sommaren. Men hon blir något mänskligare i de mindre strikta omgivningarna och därmed mindre karikatyr. (Karikatyren står Jessica Zandén för som skånsk grevinna och svärmor till Nina. Men en bra karikatyr.) Peter Dalles grinige köksmästare är på samma sätt den som alla i köket måste hantera, men även han ges mer än vanligt att göra, och jag tror att han har kockkläder mindre än halva tiden. Och samspelet mellan de gamla Lorrykollegerna är det bästa med hela den här mellansäsongen.

Sammanfattningsvis ser jag alltså inte riktigt vitsen med att de här fyra avsnitten kom till överhuvudtaget, men när de nu gjorde det är de fullt sebara. Det har tydligtvis lagts en hel del resurser på att hyra bilar, kläder, slott och skärgårdshus, så skådespelarna har något att arbeta med när intrigen är aningen tunn. Men det är en gåta för mig att en serie med dessa resurser inte kan korrekturläsa sina eftertexter.