Det är verkligen inte varje år jag ser SVT:s julkalender, så jag kan inte jämföra årets med de senaste årens. Och att jämföra den med gamla tiders succéer är inte heller rättvist, mot någondera. Det brukar ju vara så att varje generation har en julkalender som i minnet framstår som den ikoniska - för folk i min ålder är det Trolltider från 1979, även om jag själv inte minns den som markant bättre än flera andra som jag också minns. Senare tiders barn brukar framhålla Mysteriet på Greveholm från 1996, men den har jag faktiskt inte sett. Jag tror ändå att den här har goda förutsättningar att bli ihågkommen av målgruppen.
Upplägget är faktiskt ett genidrag. I huvudrollerna ses Mira, föräldralös elvaåring 2020, och Rakel, dotter i kärnfamilj 1920. Genom ett maskhål på rymmen byter de plats med varandra, men inte fysiskt utan bara vad gäller deras medvetande. Det ger möjlighet till både pedagogiska och roliga jämförelser mellan tiderna, men också en hyfsat avancerad historia på temat tidsresor och hur man förhåller sig till att ändra i historien. Ett tag är det en av de vuxna huvudrollerna 2020 som inte existerar eftersom hennes farfars föräldrar genom en åtgärd 1920 aldrig får tillfälle att träffas, och det måste förstås ändras tillbaka. Det hinner bli riktigt spännande innan det ordnar sig på slutet. Allra roligast är när Rakel från 1920 försöker handla i en elektronikaffär 2020 och förväntar sig att kunna få hjälp och service av personalen.
I vuxna roller 2020 syns Johan Glans (i två versioner av samma person, beroende på hur historien har ändrats eller inte), Annika Andersson och Babben Larsson, allihop utmärkta. Dessutom förekommer Joel Adolphson som objekt att störa sig på, och det gör han bra, fast bäst är han när hans medvetande har bytt plats med 1920-talshunden Lady. Föräldrarna 1920 spelas av Maja Rung och Andreas Rothlin Svensson, som jag inte tror att jag har sett i något tidigare, men som säkert lyckas förmedla bilden av stränga föräldrar från förr till dagens unga tittare.
Med reservation för att tidsresor på det här sättet inte är möjliga och att det inte ska bedömas som en dokumentär, tycker jag att upphovspersonerna kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det är verkligen inte mindre trovärdigt än en del annan tidsresefiktion i olika medier, och det knyts ihop på julafton på ett oerhört snyggt sätt. Enda plumpen för min del är att språkbruk och tilltal av år 1920 inte alltid är som det borde, men det fungerar nog som en (över)tydlig karaktärisering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar