30. Operation Klotty

Den här helgalna dockserien har jag sett en gång förr, för ett par år sedan, som den minnesgode läsaren torde erinra sig. Men den håller för en omtittning, troligen flera, men man ska heller inte trötta ut sig. Nu ligger den i alla fall ute på SVT Play ett tag igen, och rekommenderas alla.

Den trotsar egentligen all beskrivning, men skulle kunna kallas en korsning av klassisk såpopera, satir mot överklassen och action med alldeles för mycket skottlossning. Fantasin hos manusförfattarna är det i alla fall inget fel på:

Bland det bästa med serien, ser jag nu andra gången, är att dockorna till största delen uppträder i vanliga miljöer, där också människor skulle kunna förekomma (och ibland gör det i bakgrunden). De kör bil, om än med blandat resultat, och det löses för det mesta väldigt snyggt när deras underkroppar inte får synas:

(Här är det den nyrika Renata, gift med bilhandlaren Klotty, som har gjort inbrott hos väninnan Margareta och stulit hennes möbler för att kunna sälja dem och få pengar för att sätta firman på fötter - tror jag. Det är inte lätt att följa med i alla svängar i intrigen. Till höger är det Geert (uttalas "stjärt") från Holland, som förväntades gifta sig med dottern Paula och medföra en rejäl hemgift, men visade sig vara utfattig.)

Läget verkar ganska förtvivlat med några minuter kvar:

men det blir någon sorts lösning på det, samt en cliffhanger. Jag väntar med spänning på en andra säsong.

29. P & B

Det går utmärkt att se den här komedin från 1983 nästan ända till slut bara för dess komik, för den är verkligen riktigt rolig på många ställen. Det handlar om Pettersson (Stellan Skarsgård) och Bendel (Allan Edwall) som träffas under en presenning där de har sökt tillfälligt nattlogi. Sedan slår de sig ihop och gör affärer, från början små, men senare allt vidlyftigare. De lurar andra, men håller sig nog på rätt sida om lagen. Så småningom lurar de varandra och där någonstans kantrar det så att budskapet "man blir inte lycklig för att man blir rik" ställer sig i vägen för det komiska.

Båda huvudrollsinnehavarna är lysande i sina utmejslade kontraster, inte minst Stellan Skarsgård som den slirige kvinnokarlen Pettersson, ofta presenterad med något annat namn. Men runt omkring dem finns tidens främsta skådespelare, ibland i bara en enstaka scen. Lena Nyman spelar fästmö till Pettersson, men också en annan dam som han intresserar sig för, och kontrasten mellan de båda rollerna visar vilken fantastisk skådespelare hon var. Bland de övriga finns Lill Lindfors, Jan Blomberg, Brasse Brännström och många andra.

Om inte annat kan man se det här för den tidsbild man får av åttiotalet. Det är möjligen en efterhandskonstruktion att koppla det till yuppie-eran, men nog passar det ihop.

28. Poirot, säsong 6

Av oklar anledning är de här fyra Poirot-avsnitten sammanförda till en säsong, fast de sändes två och två, i början av 1995 respektive 1996. Men den korta säsongen gör att man kan kommentera avsnitten snarare än helheten:

I bearbetningen av Hercule Poirots jul syns ett klassiskt country house murder med många klassiska ingredienser. Här finns den äldre, rike (och otrevlige) mannen med släktingar som bara väntar på att få ärva. Julen är förstås en tacksam inramning för en historia som bygger på att familjen (åter)förenas och förväntas ha det trevligt tillsammans. Intrigen har också en variant på det slutna rummet, som faktiskt är ganska bra, och inte så långsökt som de ofta blir. I rollen som herrgård syns Chilham Castle, som har gjort samma roll i andra sammanhang, däribland ett avsnitt av den senaste miss Marple-televiseringen.

Hickory Dickory Dock är inte en av Christies starkaste böcker, och den utspelar sig egentligen långt senare än man har valt att placera den här serien. Omplanteringen från sextiotal till trettiotal kräver vissa offer i form av karaktärer som stryks och element i intrigen som anpassas. Behållningen är att få se en mycket ung Damian Lewis som en av studenterna på studenthemmet, där miss Lemons (Poirots sekreterare) syster är husmor. Och så fick jag lära mig vad scrag end är.

Murder on the Links tror jag inte att jag har läst, och i varje fall inte sett i den här bearbetningen. Intrigen är helt godtagbar och utspelar sig intressant nog i Frankrike. Alla talar ändå engelska, även Poirot, fast han gör det förstås med sin franska brytning och sina inskjutna meningar på franska. (Men när det görs högtalarutrop på järnvägsstationen är de på franska!) Roligast är rivaliteten mellan Poirot och kommissarie Geraud från Sûreté, som är lika självgod, men betydligt mindre kompetent.

Och till sist kom Dumb Witness, där titeln syftar på en hund, som har fått en betydligt större roll här än han har i boken, förstår jag. Bob heter han och är en foxterrier. Poirot kallar honom "monsieur Bob" och benämner honom "fox terror", men de blir faktiskt vänner ändå på ett något otippat sätt. Två halvfnoskiga systrar håller seanser, och även i övrigt är det inte en av de tajtaste intriger man har sett.

På det hela taget, som Ture Sventon hade sagt, är det en bra säsong, särskilt med tanke på att den genomsnittliga nivån på böckerna som ligger till grund för avsnitten är relativt medelmåttig. Det märks att serien fick en annan budget när det började göras långfilmslånga avsnitt byggda på romaner i stället för de novelllånga som dominerat tidigare. Nu blir det bara sådana framöver.

27. En vinterdag med Emma och Vigert

Genren dokumentärfilm om äldre personer på landet som lever utan moderna bekvämligheter, den har SVT tydligen producerat sig i sedan länge. Den här filmen kom 1973 och det är inte bara det svartvita fotot som ger en känsla av en försvunnen värld. Det går långsamt, både med bild och ljud, och det som visas är ett liv som redan då var på utdöende. Men till genren hör också att de medverkande ska vara förnöjsamma och inte vilja ha det annorlunda. Vigert talar om att det vore otänkbart för dem att flytta in till samhället och dela farstu med andra, när man är van att leva i frihet. Mina tankar går till den visserligen fiktiva Vem älskar Yngve Frej, som utspelar sig något tidigare, men skildrar ett levnadssätt som inte skiljer sig så mycket från det här. Varje gång Vigert är i bild tänker jag också på Åsa-Nisse:

även om Emma mer påminner om Klabbarparns fru Kristin:

när hon står och gör ost i det omoderna köket. Något måste man ju göra med mjölken när mjölkbilen har slutat hämta den. På sommarhalvåret kommer det en "köttbil" där de kan handla vad som behövs, och det tyckte jag var roligt, för en sådan körde min morfar fram till bara några år innan den här filmen kom till, om än i en helt annan del av landet. Köksinredningen:

skiljer sig förresten inte så mycket från hur min mormor och morfar hade det. Emma och Vigert har telefon och radio, men annars inga moderniteter, och de är som sagt alldeles nöjda med det.

Släktforskaren i mig kunde inte motstå att undersöka var de bodde och hur det gick för dem, och med ett förnamn som Vigert behöver man inte mycket mer att söka på för att hitta Vigert Napoleon Törngren, född 1898. Det verkar som om de bodde här:

utanför Kisa i södra Östergötland. Men de var inte så immobila som många medverkande i liknande filmer, utan hade bott på olika ställen i trakten tidigare, och i 1975 års befolkningsregister bor de i ett mindre ensligt beläget hus i samma församling. Där avlider Vigert 1978. Emma Gustava Törngren lever ända till 1993, då hon avlider någon månad före sin nittioårsdag, folkbokförd på ett äldreboende i Rimforsa.

26. Lamm

Någon enstaka gång får man inse att det är för svårt att skriva om ett konstnärligt verk utan att avslöja handlingen. Den som vill se filmen utan förhandsinformation - v m k ospoilrad - bör alltså sluta läsa.

Det handlar om ett par, María och Ingvar, som bor avsides på Island och föder upp får. En dag föds det en hybrid, ett människobarn med huvud och högerarm som ett får (eller snarare ett lamm, förstås). De tar hand om det som vore det deras eget barn. Efter ett tag kommer mannens bror dit och har en realistisk syn på saken, men så småningom accepterar han också barnet, som får namnet Ada. Det visar sig också att paret tidigare har förlorat en dotter med det namnet.

Det är högst obehagligt och mycket underligt, när det svävar mellan verklighet och fantasi. Jag är inte säker på att man måste tolka handlingen så att detta hybridbarn finns på riktigt, men det skulle vara intressant att diskutera med någon. På ett imponerande sätt blir det ändå en bra film. Tempot är långsamt och replikerna få - inte heller det drag som brukar göra att jag uppskattar en film. Det förekommer egentligen bara tre skådespelare (och så Ada, hur de nu har lyckats med henne). De gör ett utmärkt jobb alla tre, men kanske mest Noomi Rapace som María.

25. Söngvakeppnin 2022

Att se Islands motsvarighet till Melodifestivalen är som en tidsresa till den svenska festivalen på nittiotalet. Visserligen består deras tävling av två semifinaler och en final, men det är inte alls det enorma arenaevenemang som vi har sedan tjugo år nu. I varje semifinal tävlar fem låtar, varav två går vidare till final. För att få ihop fem låtar i finalen går också bästa trean vidare; jag förutsätter att det är den som har fått flest röster, men de två har ju inte tävlat mot varandra, så lite underligt är det. I finalen går två låtar till en avslutande duell, så de får sjunga en gång till.

Det krävs tre programledare för att hålla ordning på detta. Tempot är lågt, och snabbgenomgångarna (för) många. Finalen drar ut till två och en halv timme med långa intervjuer med deltagarna, både förinspelade och i green room, och ett par mellanaktsframträdanden. Det är dels förra årets isländska tävlande, Daði og Gagnamagnið, dels Tusse med sin svenska vinnarlåt Voices. Han fick nöjet att skrika "nu kör vi" tillsammans med en av programledarna. Ett par av de tävlande bidragen har haft svensk medverkan, så det har funnits tillfälle för programledarna att säga "jättebra" och "Melodifestivalen" - ibland bra, ibland med något överdriven accent.

Det syns islandströjor i publiken, det kostar 155 kronor att rösta (isländska kronor som är värda åtta öre, men ändå) och stämningen är mycket pro-ukrainsk. Vinnare blev en systratrio, Sigga, Beta og Elín, med en folkmusikinspirerad låt på isländska, Með hækkandi sól (Med den stigande solen). Den hörde till de bättre och är inget som Island behöver skämmas för när den tävlar i Turin i maj.

24. Trent's Last Case

Min enda ingång till detektiven Philip Trent var att hans namn inspirerade Stieg Trenter till dennes namnbyte. Det byggde på boken som ligger till grund för den här filmen, för den kom redan 1913. När filmen kom 1952 hette Trenter så sedan ganska många år.

Boken är en klassiker, och såvitt jag kan läsa mig till är det en ganska trogen filmatisering. Bokens parodielement är nertonat här; det är snarare en klassisk pusseldeckare med en synnerligen konstruerad intrig, som ändå framstår som den enda möjliga lösningen när den presenteras. Någon av ledtrådarna dinglas det med lite för uppenbart, men det är svårt att göra det lagom förvillande på film.

Jag hade höga förhoppningar eftersom man skulle få se Orson Welles, och han dyker också upp så småningom. Han spelar mordoffret som ligger död redan när det börjar, men sista tredjedelen av filmen är en återblick på hur mordet har gått till, och där är han med och dominerar varje scen. Det är ändå en lite för stor del av filmen som går åt till att rekonstruera det vi - och Trent - är rätt säkra på har hänt, och det tappar en del i tempo. Men som en tidstypisk kriminalhistoria är den helt habil.

23. Melodifestivalen 2022

Det här TV-evenemanget skrivs det så mycket om i så många sammanhang att det är omöjligt att säga något originellt här. Men varje år brukar ju ha något som man kommer ihåg det för, och i år är det väl att tävlingen kom tillbaka till arenorna efter förra årets publiklösa tävling, även om den planerade turnén fick ställas in. Bäst i år har annars varit programledaren Oscar Zia, som är både professionell och rolig, och hans sidekick Farah Abadi, som visar vad mångårig vana av direktsändning betyder. De borde leda detta varje år.

22. I vår herres hage, säsong 2

Andra säsongen av den här snälla veterinärserien bjuder på precis det man vill ha. Det är fina yorkshireska landskap med får, kor och hästar, en by, möjligen småstad, med pub (och veterinärmottagning) och en herrgård med rik änka och pekineser. Historien om den unge veterinären James och hans romans med Helen utvecklar sig, men ingen hade väl trott annat. Historien om hans arbetsgivare Siegfried Farnon och dennes yngre bror Tristan utvecklar sig också, kanske något mindre förutsägbart, men inte totalt överraskande. Och ändå är det riktigt sevärt. Ibland behöver man något som inte utmanar och inte utger sig för att ha något dagsaktuellt budskap utan bara vill ge avkoppling.

Av oklar anledning av SVT bara visat de sex ordinarie avsnitten och inte julavsnittet. Av första säsongen visades alla sju avsnitten i följd.

21. Agatha och midnattsmorden

I Agathas gåta och Agathas gåta - Ishtars förbannelse - båda sedda av denna blogg - används och återanvänds konceptet att placera in den högst verkliga Agatha Christie i en fiktiv intrig där hon förutsätts lösa en mordgåta. Det här är ännu en variant på temat, och i huvudrollen ses ännu en skådespelare, den här gången Helen Baxendale, som jag mest känner igen som Pandora från en av serierna om Adrian Mole. Som av en händelse dyker också Elizabeth Tan upp, som jag nyss träffade på i The Singapore Grip, men dessförinnan inte alls kände till.

Här är intrigen placerad i andra världskrigets London, och verklighetsförankrad såtillvida att Agatha Christie har skrivit ett manus till en bok där hon tar livet av Hercule Poirot. Sedan drar det iväg, när hon tillsammans med en inhyrd chaufför/livvakt hamnar på ett skumt hotell där hon ska träffa någon som ska köpa detta manus. Mitt i allt blir det flyglarm, så alla måste ta sig till källaren, och där börjar folk att dö mer eller mindre mystiskt.

Det är rätt tramsigt, och jag tycker att det här är den svagaste av de tre filmer jag nu har sett av den här sorten. En och annan av skådespelarna gör vad de kan för att rädda en rörig intrig, men det räcker inte.

20. The Singapore Grip

Den här serien verkar ha gått under radarn för många, vilket är synd, tycker jag. Den är som brittiska historiska serier brukar, välgjord och gedigen med bra skådespelare och snygga miljöer. För min del är det också en fördel att den bygger på en bok, så det blir av allt att döma inte fler säsonger än den här enda, som omfattar sex avsnitt.

Scenen är Singapore under andra världskriget, där britterna lever i kolonial välmåga, inte minst på grund av de stora gummiplantager som finns på Malackahalvön. En firma i branschen drivs av den äldre delägaren Webb - spelad av Charles Dance med sedvanlig pondus - och den yngre Blackett (David Morrissey). När Webb blir indisponerad i första avsnittet skickar man efter hans son, som dittills har varit verksam inom internationellt fredsarbete, och verkligen inte är vare sig kolonial eller affärsmannamässig. Det blir förstås konflikter av olika slag, både vad gäller firmans skötsel, förhållandet till icke-britter (sonen Webb har den dåliga smaken att fästa sig vid en kvinna av kinesiskt ursprung) och synen på kriget, som kommer allt närmare. Jag var ganska obekant med Singapores roll i andra världskriget, men fick tillfälle att läsa på.

Serien är inte den mest svårtolkade man kan tänka sig. Men den är brittisk - hade den varit amerikansk är jag säker på att några saker hade fått en annan utgång, för här kan man inte lita på att något går bra, ens för dem man hejar på. Och även de man inte hejar på kan man ibland sympatisera med. Mycket brittisk är också den lätt absurda humor som emellanåt får utrymme mitt i den egentligen högst seriösa intrigen.