13. Söngvakeppnin 2024

Sedan jag såg isländska motsvarigheten till Melodifestivalen senast, för två år sedan, har priset för att telefonrösta gått upp till 184 kronor. Visserligen handlar det om isländska kronor, men det är ändå ungefär 15 svenska.

Annars fortsätter de att hålla sig nära den svenska festivalen i form och innehåll. Det finns en motsvarighet till "nu kör vi" i inledningen, och i år har man också börjat välja in i Hall of Fame. Eftersom allt är lite mindre på Island har man nöjt sig med två i år. Först blev det Sigríður Beinteinsdóttir, känd som Sigga, som har tävlat i Eurovision Song Contest tre gånger solo eller i olika konstellationer, och dessutom körat i olika varianter. Sedan valde man Björgvin Halldórsson, som har medverkat som kompositör 11 gånger i Söngvakeppnin och också framfört en del bidrag.

Själva tävlingen består av fem låtar i var och en av de två semifinalerna. Från varje semifinal går två vidare efter telefon- och appröstning, och sedan är det en jury som väljer ytterligare en. I finalen framförs låtarna först en gång, och så har man en röstningsomgång som tar fram två stycken till en duell, och då får man rösta igen. Resultatet meddelas av en av programledarna utan antydan till redovisning av olika åldersgrupper, antal röster, poäng eller liknande. Men snabbgenomgångar har de så det räcker och blir över, fyra i semifinalerna, kanske fler i finalen (jag tappade lite lusten att räkna).

Alla låtar framförs på isländska i semifinalerna, men man får byta språk till finalen. Där sjöng fyra av fem på engelska i år, bland annat palestiniern Bashar Murad, som kom tvåa, men verkade ha arenapublikens sympati när han blev intervjuad. Vann gjorde Hera Björk med en låt som på engelska fick titeln Scared of Heights. Hon har varit med förr och representerade Island 2010. Då kom hon på nittonde plats i den europeiska finalen, men jag tror det kan gå bättre i år.

25. Söngvakeppnin 2022

Att se Islands motsvarighet till Melodifestivalen är som en tidsresa till den svenska festivalen på nittiotalet. Visserligen består deras tävling av två semifinaler och en final, men det är inte alls det enorma arenaevenemang som vi har sedan tjugo år nu. I varje semifinal tävlar fem låtar, varav två går vidare till final. För att få ihop fem låtar i finalen går också bästa trean vidare; jag förutsätter att det är den som har fått flest röster, men de två har ju inte tävlat mot varandra, så lite underligt är det. I finalen går två låtar till en avslutande duell, så de får sjunga en gång till.

Det krävs tre programledare för att hålla ordning på detta. Tempot är lågt, och snabbgenomgångarna (för) många. Finalen drar ut till två och en halv timme med långa intervjuer med deltagarna, både förinspelade och i green room, och ett par mellanaktsframträdanden. Det är dels förra årets isländska tävlande, Daði og Gagnamagnið, dels Tusse med sin svenska vinnarlåt Voices. Han fick nöjet att skrika "nu kör vi" tillsammans med en av programledarna. Ett par av de tävlande bidragen har haft svensk medverkan, så det har funnits tillfälle för programledarna att säga "jättebra" och "Melodifestivalen" - ibland bra, ibland med något överdriven accent.

Det syns islandströjor i publiken, det kostar 155 kronor att rösta (isländska kronor som är värda åtta öre, men ändå) och stämningen är mycket pro-ukrainsk. Vinnare blev en systratrio, Sigga, Beta og Elín, med en folkmusikinspirerad låt på isländska, Með hækkandi sól (Med den stigande solen). Den hörde till de bättre och är inget som Island behöver skämmas för när den tävlar i Turin i maj.