10. Svenska revyn

Henrik Dorsin verkar ha samlat sin favoritensemble från Scalarevyn omkring sig på nytt i den här föreställningen; det är i alla fall Johan Ulveson och Vanna Rosenberg som assisterar honom tillsammans med ett antal ytterligare medverkande. Man får det man väntar sig i sammanhanget, nämligen kupletter och sketcher, lite imitationer och lite monologer. Frågan är om det görs revy av den här sorten någon annanstans, och görs det är det knappast av den här klassen. Det mesta är roligt, en del är roligare än så. Gissningsvis kommer den på TV om ett tag för alla som inte haft tillfälle att se den på scen, eller som jag nu gjorde, på biograf (textad repris, men ändå).

82. När vi var samer

Det är en utmaning att göra scenföreställning av Mats Jonssons serieroman När vi var samer (som man kan läsa vad jag tyckte om på den här bloggens kusin), inte minst med tanke på dess slagsida åt att redovisa historiska fakta. På något sätt lyckas det, men en del sådana fakta går nog förlorade i den här framställningsformen. En annan utmaning är att berätta en lång historia, som i princip börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, även om det handlar mest om senare tider, när det finns källmaterial att bygga på. Fem skådespelare får därmed spela mängder med roller, både män och kvinnor i blandade åldrar, oavsett skådespelarens egna egenskaper, och det fungerar oväntat väl. En minimalistisk scenografi förvandlas till allt mellan kalhygge och modern bostad, och visar om inte annat hur stark vår förmåga till fantasi är.

46. Flashback Forever - showen

Den här showen har sina poänger, men jag kan inte komma ifrån intrycket att den mest vänder sig till de många som har lyssnat på podden med samma namn. Dit hör inte jag, och det är tydligt att en del skämt går hem bättre hos publiken på plats än hos mig. Bäst är de delar som mest framstår som tillkomna för det här sammanhanget.

43. Eurovision Song Contest 2025

Som vanligt efter Eurovision Song Contest känns det som om allt väsentligt redan är sagt, om inte av mig i sociala medier så av andra i sociala eller andra medier. En fjärdeplats för Sverige och KAJ är egentligen ett utmärkt resultat för ett bidrag som är så otypiskt för vad som har brukat vara framgångsrikt för Sverige tidigare. Och alldeles lagom för alla som tycker att det är för dyrt och krångligt att ordna detta jätteevenemang nästa år. Nu blir det istället Österrikes huvudvärk.

41. KAJ kommer hem − Live från Vörå

Det här är en två månader gammal sändning från helgen efter att KAJ hade vunnit Melodifestivalen och kom hem till Vörå i Österbotten. Där hade kommunen snabbt ordnat ihop ett evenemang, men pojkarna i KAJ ville inte att det skulle handla bara om dem, så det tar en timme innan det blir deras tur. Fram till dess får vi se Vörå spelmansklubb (blåfrusna farbröder med dragspel) och Josefin Sirén (som liksom KAJ sjunger på Vörådialekt). Däremellan är det publikintervjuer och annat myspys, hela tiden på både svenska och finska. Och så blir det till sist en halvtimme med KAJ som sjunger några av sina tidigare hits samt förstås "Bara bada bastu". Femtusen i publiken i en kommun med drygt sextusen invånare, och detta en marsdag när det åtminstone tidvis är blötsnö och snålblåst. Det är tydligt att symbiosen mellan KAJ och Vörå är något alldeles särskilt.

39. Nästan unplugged: KAJ

Det är mycket KAJ i dessa dagar. I skrivande stund har de gått vidare från semifinal till final i Eurovision Song Contest, men om man behöver mer än deras framträdande där (och ymnighetshornet sociala medier) kan man också se den här korsningen av dokumentär och föreställning, som gjordes redan 2018. De är alltså yngre, men talangen för humor och musik i kombination är inte att ta miste på. För mig är det en gåta att det har tagit ända fram till nu innan någon i Sverige har plockat upp dem och lanserat dem hos oss. Vad gäller genombrott är det väl i klass med Carola och Snoddas.

17. Melodifestivalen 2025

Mitt nätverk menar att årets upplaga av Melodifestivalen innebär en uppryckning vad gäller några viktiga kriterier, nämligen programledare, manus och mellanakter. Jag kan bara instämma i det. Programledarna har överraskat och imponerat på mig, inte minst vad gäller deras kapacitet vad gäller sång och dans. Att manus skulle bli bra när Edward af Sillén återvände är kanske inte så överraskande, men ack så välkommet. Och mellanakterna har gett fansen vad fansen vill ha, vilket är kul anspelningar på tidigare års festivaler och nummer.

Låtarna som tävlar har därmed kommit något i skymundan, men jag tror inte att de generellt har varit sämre än de senaste åren. Finalen gick att klara sig igenom utan plågor, men alla deltävlingar har verkligen inte innehållit sex kapabla låtar. Intressant nog vann det enda svenskspråkiga numret och det enda som kan sägas innehålla någon sorts humor. Den sortens låtar har annars haft svårt att lyckas. Frågan är hur det går för de österbottniska bastubadarna i Europa, men jag gissar att det åtminstone blir douze points från Finland.

29. Eurovision Song Contest 2024

Årets upplaga av Eurovision Song Contest kommer inte att gå till historien för de tävlande låtarnas kvalitet, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. Det är i stället allt som har hänt runt tävlingen som gör den till en av de mer kontroversiella. Det gäller förstås Israels deltagande, men också att Nederländernas bidrag diskvalificerades samma dag som finalen. Allt detta har det förstås skrivits massor om på annat håll, så jag har inte något att tillföra där. I sammanhanget är det ändå tillfredsställande att konstatera att vinnaren Nemo från Schweiz är en värdig sådan, och av allt att döma hade kunnat vinna det här även om förutsättningarna hade varit mer normala. Och ett mer neutralt land för nästa års final är ju svårt att tänka sig.

26. Kaffet med Olof Wretling

Visserligen har jag hört Olof Wretlings Vinter i P1 från juldagen 2019, som har samma tema som den här föreställningen, men det här är ett annat medium, och jag tror att här förekommer ett antal utvikningar som jag inte minns från radio. Det handlar i alla fall om Olof Wretling själv, som det brukar, men det är aldrig dåligt när det gäller honom. Premissen är att han åker natttåg mellan Umeå och Stockholm och får dela kupé med Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist. Mer går knappast att beskriva, men deras nattliga samtal, där han själv spelar alla rollerna, är också utgångspunkt för berättelser om olika faser i hans liv. Titeln syftar på den dialektala egenheten att använda bestämd form för att markera partitiv, det vill säga en mängd av något, känt inte minst från Torgny Lindgrens böcker.

15. Melodifestivalen 2024

Årets turné är slut, och internationella juryn och svenska folket var överens om att de norska tvillingarna Marcus och Martinus ska få åka till Malmö och tävla i Eurovision Song Contest. Finalen ikväll hade helt godtagbar klass på låtarna, men en del av deltävlingarna har varit svåra att sitta sig igenom ‒ och då har man ändå i år dragit ner på antalet låtar till sex per vecka.

Det som jag gissar kommer att bli ihågkommet och betittat på YouTube om tjugo år ‒ om vi nu fortfarande tittar där då ‒ är finalens pausnummer, där Björn Gustafsson var frontman i ett pojkband med tio medlemmar. Där syntes både Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Casper Janebrink, som väl kommer när den här produktionen kallar, men också Victor Leksell, som av publikens ylanden att döma är minst lika populär, och inte så nära anknuten till den här genren. Roligast var ändå Loa Falkman som skred in på scenen med all sin pondus och sjöng sin egen stämma utan att bry sig mycket om resten av bandet.

13. Söngvakeppnin 2024

Sedan jag såg isländska motsvarigheten till Melodifestivalen senast, för två år sedan, har priset för att telefonrösta gått upp till 184 kronor. Visserligen handlar det om isländska kronor, men det är ändå ungefär 15 svenska.

Annars fortsätter de att hålla sig nära den svenska festivalen i form och innehåll. Det finns en motsvarighet till "nu kör vi" i inledningen, och i år har man också börjat välja in i Hall of Fame. Eftersom allt är lite mindre på Island har man nöjt sig med två i år. Först blev det Sigríður Beinteinsdóttir, känd som Sigga, som har tävlat i Eurovision Song Contest tre gånger solo eller i olika konstellationer, och dessutom körat i olika varianter. Sedan valde man Björgvin Halldórsson, som har medverkat som kompositör 11 gånger i Söngvakeppnin och också framfört en del bidrag.

Själva tävlingen består av fem låtar i var och en av de två semifinalerna. Från varje semifinal går två vidare efter telefon- och appröstning, och sedan är det en jury som väljer ytterligare en. I finalen framförs låtarna först en gång, och så har man en röstningsomgång som tar fram två stycken till en duell, och då får man rösta igen. Resultatet meddelas av en av programledarna utan antydan till redovisning av olika åldersgrupper, antal röster, poäng eller liknande. Men snabbgenomgångar har de så det räcker och blir över, fyra i semifinalerna, kanske fler i finalen (jag tappade lite lusten att räkna).

Alla låtar framförs på isländska i semifinalerna, men man får byta språk till finalen. Där sjöng fyra av fem på engelska i år, bland annat palestiniern Bashar Murad, som kom tvåa, men verkade ha arenapublikens sympati när han blev intervjuad. Vann gjorde Hera Björk med en låt som på engelska fick titeln Scared of Heights. Hon har varit med förr och representerade Island 2010. Då kom hon på nittonde plats i den europeiska finalen, men jag tror det kan gå bättre i år.

18. Scalarevyn

Henrik Dorsin är väl den som håller kuplettfanan högst i Sverige av idag, så det är inte ägnat att förvåna att inledningen till den här televiserade revyn innehåller följande:





Sedan blir det kupletter, monologer och sketcher i en form som är charmerande otidsenligt, men med ett innehåll som verkligen är desto mer aktuellt. Det här är inte platsen att recensera nummer för nummer, inte heller att skärmdumpa alltför mycket, men så här kan det se ut:

Det är gott om fåniga utklädslar, som sedan visar sig fylla en central funktion, påannonser som låter som skämt i sig, men visar sig vara helt seriösa (det kommer mycket riktigt en kuplett som handlar om innerstadsbor som unnar sig livets goda) och ett och annat som inte kan beskrivas som annat än trams. En återkommande mammut hör dit, till exempel.

Henrik Dorsin är bäst när han sjunger kuplett, men det kunde man ju gissat från början. Därutöver medverkar Vanna Rosenberg, som är oerhört rolig både som sångerska och klassisk komedienne, och Johan Ulveson, som förstås är bra vad han än gör. Två andra har jag inte sett mycket av tidigare, Louise Nordahl, som framför allt visar sig vara lysande imitatris (Annie Lööf, Ebba Busch och Carolina Gynning, bland andra) och Klas Hedlund, som till vardags är på Kungliga Operan, och det hörs, kan man säga. Och så är det orkester och en liten (tre personer) balett, som det plägar i revy.

Kupletterna är de bästa texterna, men även resten - av Dorsin alltihop, om jag förstår eftertexterna rätt - är för det mesta hur roligt som helst. En sak jag inte förstås är varför vi får se bilder från omklädning bakom scenen, men kanske är det en del av att det hela skulle kunna kallas metarevy. Återkommande reflekterar den över sig själv och genren, och kanske är det ett sätt att förnya något utan att egentligen inte alls förnya något.

Kanske kommer den tillbaka på SVT Play - jag har skjutit upp mitt tittande eftersom jag inte har tyckt att jag hade två timmar och femtio minuter, men så tog jag mig ändå för att se den uppdelad. Det går utmärkt det också, om man inte vill göra sig en helafton.

9. Melodifestivalen 2023

Melodifestivalen skrivs det så mycket om på andra håll att jag inte känner att jag har något substantiellt att tilllägga. Det skulle väl i så fall vara mina egna intryck, men inte heller de är så unika. Det är tråkigt att en och samma upphovsman är inblandad i hälften av bidragen i finalen - hur bra han än må vara blir det en viss likriktning. Och när förhandstipsen har pekat så entydigt i en riktning är det också lite tråkigt när omröstningen bara bekräftar dem.

74. Kvällen är din

Det är nog inte bara jag som kommer ihåg det här programmet från originalsändningen 1983. Det ingick då i en serie* där olika värdar fick arrangera sin önskekväll, och journalisten Björn Vinberg ville ha en revykavalkad med de senaste femtio årens största namn. Det blev från trettiotalet Kar de Mumma, från fyrtiotalet Gösta Bernhard, från femtiotalet Povel Ramel, från sextiotalet Hasse och Tage och från sjuttiotalet Magnus och Brasse. Och så är också Lill Lindfors med, förresten den enda som fortfarande är i livet. Idén - som lär ha kläckts av Hasse Alfredson - är att de byter nummer med varandra, och i vissa fall gör ganska omarbetade versioner av gamla klassiker.

Det är förstås en liten pärla av underhållningshistoria att se alla dessa i samma program. Men man måste också konstatera att allt inte håller lika bra nu, nästan fyrtio år senare. Kar de Mumma var väl aldrig känd som någon större aktör, men i de nummer han medverkar är han mer än lovligt långsam och har svårt med både text (en ny version av Hasse Alfredsons Gamle man) och koreografi. De övriga var nog mer eller mindre aktiva fortfarande när programmet gjordes, och klarar sig bättre, även om ett och annat nummer är ganska tunt. 

Dit hör Povel Ramel och Hasse Alfredson i en Kar de Mumma-sketch på en polisstation (i original med Thor Modéen och Artur Rolén):



Bättre är Tage Danielsson som sjunger "Mitt lilla fejs och jag":



och riktigt roligt fortfarande är Magnus Härenstam och Lill Lindfors i sketchen om sjukvårdsaffären (i original med Lasse O'Månsson och Lissi Alandh i Hasse och Tages revy Hålligång):



Omisskännlig tidsfärg har ett nummer som sammanför ballongdansen med Lambeth Walk, vilket publiken har vansinnigt roligt åt:



Det vore ju inte ett TV-program med Povel Ramel om han inte hade ett nummer där han sitter och leker vid pianot iförd lustig hatt. Här är det en hyllning till tre då avlidna revyförfattare, Emil Norlander, Karl Gerhard och Ernst Rolf, och det håller ganska bra med tanke på att numren som stuvats om och ramelifierats är sekelgamla numera.

Bra individuella prestationer är Hasse Alfredsons version av Gräsänkling blues (om "din gräsliga blus") och Magnus och Brasse i Povel Ramel-sketchen Vindflöjeln ("Geléknutte!"). Det är förstås Brasse som velar och Magnus som har de bestämda åsikterna.

Bäst blir det kanske ändå när hela eller nästan hela ensemblen medverkar tillsammans, som i en version av klassikern Stetsonhatt (som då bara var drygt tio år gammal!), och en rad ordvitsar, delvis från Casinogängets crazyrevyer, men också delvis moderniserade. Sist samlas alla i ett förhållandevis rappt potpurri på gamla klassiska repliker, och det bygger förstås på att man känner igen dem - eller i alla fall merparten av dem - , vilket man säkert kunde räkna med att TV-publiken gjorde 1983.

* och det här är därmed ett undantag från principen att här skrivs om filmer, hela TV-seriesäsonger samt enstaka TV-program som inte ingår i serier

45. Eurovision Song Contest 2022

Det har skrivits så mycket om årets tävlingsomgång - ungefär lika mycket som det brukar, tror jag - att jag inte känner att jag har så mycket att tillföra. Men tittandet ska förstås dokumenteras. Det går nog inte till historien som ett av de större Eurovisionsåren, men man kommer förstås att minnas Ukrainas vinst mitt under brinnande krig.

25. Söngvakeppnin 2022

Att se Islands motsvarighet till Melodifestivalen är som en tidsresa till den svenska festivalen på nittiotalet. Visserligen består deras tävling av två semifinaler och en final, men det är inte alls det enorma arenaevenemang som vi har sedan tjugo år nu. I varje semifinal tävlar fem låtar, varav två går vidare till final. För att få ihop fem låtar i finalen går också bästa trean vidare; jag förutsätter att det är den som har fått flest röster, men de två har ju inte tävlat mot varandra, så lite underligt är det. I finalen går två låtar till en avslutande duell, så de får sjunga en gång till.

Det krävs tre programledare för att hålla ordning på detta. Tempot är lågt, och snabbgenomgångarna (för) många. Finalen drar ut till två och en halv timme med långa intervjuer med deltagarna, både förinspelade och i green room, och ett par mellanaktsframträdanden. Det är dels förra årets isländska tävlande, Daði og Gagnamagnið, dels Tusse med sin svenska vinnarlåt Voices. Han fick nöjet att skrika "nu kör vi" tillsammans med en av programledarna. Ett par av de tävlande bidragen har haft svensk medverkan, så det har funnits tillfälle för programledarna att säga "jättebra" och "Melodifestivalen" - ibland bra, ibland med något överdriven accent.

Det syns islandströjor i publiken, det kostar 155 kronor att rösta (isländska kronor som är värda åtta öre, men ändå) och stämningen är mycket pro-ukrainsk. Vinnare blev en systratrio, Sigga, Beta og Elín, med en folkmusikinspirerad låt på isländska, Með hækkandi sól (Med den stigande solen). Den hörde till de bättre och är inget som Island behöver skämmas för när den tävlar i Turin i maj.

23. Melodifestivalen 2022

Det här TV-evenemanget skrivs det så mycket om i så många sammanhang att det är omöjligt att säga något originellt här. Men varje år brukar ju ha något som man kommer ihåg det för, och i år är det väl att tävlingen kom tillbaka till arenorna efter förra årets publiklösa tävling, även om den planerade turnén fick ställas in. Bäst i år har annars varit programledaren Oscar Zia, som är både professionell och rolig, och hans sidekick Farah Abadi, som visar vad mångårig vana av direktsändning betyder. De borde leda detta varje år.

44. Eurovision Song Contest 2021

Årets upplaga av Eurovision Song Contest måste betraktas som en framgång i och med att den blev av. Det finns så mycket annat på nätet om det här evenemanget, inte minst i andra sociala medier, så jag nöjer mig med att tycka att det kändes som det i år tog ett steg tillbaka mot att vara en musiktävling och inte ett tillfälle att visa upp galna framträdanden. Det fanns ett par sådana också, och jag kan uppskatta även det, men det gör sig inte när alltför många länder väljer den vägen.

25. Melodifestivalen 2021

Årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli ihågkommen mest för att den genomfördes utan publik, mitt i pandemin som vi ju är. På de förutsättningarna tycker jag att arrangörerna har gjort det så bra man kan begära, men det kan förstås inte bli samma sak att stå och sjunga i en studio som att få publikstöd i en arena fylld av fjäderboor.

Det har varit olika programledare i varje deltävling, och ingen av dem har varit dålig. Oscar Zia och Anis Don Demina i deltävling två överraskade mig mest med att vara riktigt roliga. Per Andersson och Pernilla Wahlgren i den fjärde deltävlingen var kanske lika roliga, men av dem hade man väntat ett rutinerat framträdande av det slaget. Lena Philipson och Jason Diakité i varsin deltävling var bra, men i efterhand tror jag att de fick lida oförtjänt av att vara ensamma. (Christer Björkman har assisterat alla i varierande grad, och det bästa man kan säga är att han inte är särskilt rolig, möjligen kompetent.)

Låtarna och artisterna har varit som de har brukat på senare år, en blandning som innehåller många genrer utöver den klassiska schlager som det var länge sedan tävlingen dominerades av. Nu får vi se hur det blir nästa år när Christer Björkman inte håller i någon enda tråd.

82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

På förhand var jag inte helt såld på idén om en scenföreställning, baserad på den tecknade filmen om Karl-Bertil Jonsson, som vi ju alla kan mer eller mindre utantill. Men Henrik Dorsin har lyckats med sin bearbetning, där originaltexten är bevarad, men interfolierad med en del blinkningar till nutid - PostNord! - och ett antal lysande sångtexter. Kupletter kan han ju skriva, det hade jag vetat om jag tänkte efter, och hade kollat på förhand att det här kallas för en "jazzmusikal".

Man känner också igen de medverkande, så att de ibland känns som vore de tecknade av Per Åhlin. Karl-Bertil spelas av Anton Lundqvist, som både ser ut som och låter som sin förlaga:



Som hans ömma moder ses Vanna Rosenberg:



och som hans stränge fader Tyko Jonsson Peter Dalle:

som levererar inte bara denna ikoniska replik, utan också de andra med samma diktion som Toivo Pawlo i dubbningen. Jag ska inte förstöra nöjet med att visa hur de har löst det med den medellöse Harald Ljungström, han som får sex japanska servettringar i päronträ, men han finns också med. Som berättare syns och hörs Henrik Dorsin i någon sorts mellanläge mellan de agerande och publiken.

På nyårsafton brukar jag vara bortbjuden, men så blev det förstås inte i år av kända skäl. Det här var en helt acceptabel ersättning - briljant, faktiskt. Den här föreställningen har förutsättningar att bli en klassiker.

Eftersom det är årets sista inlägg har jag gjort ett försök att summera årets konsumtion av rörlig bild, som jag gör på den här bloggens lite äldre kusin. Det är kanske inte så mycket att skryta med, och framför allt är det svårare att kategorisera än läsandet, men så här ser det ut:

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scenföreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82

Det finns alla förutsättningar att förbättra statistiken nästa år.