Årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli ihågkommen mest för att den genomfördes utan publik, mitt i pandemin som vi ju är. På de förutsättningarna tycker jag att arrangörerna har gjort det så bra man kan begära, men det kan förstås inte bli samma sak att stå och sjunga i en studio som att få publikstöd i en arena fylld av fjäderboor.
Det har varit olika programledare i varje deltävling, och ingen av dem har varit dålig. Oscar Zia och Anis Don Demina i deltävling två överraskade mig mest med att vara riktigt roliga. Per Andersson och Pernilla Wahlgren i den fjärde deltävlingen var kanske lika roliga, men av dem hade man väntat ett rutinerat framträdande av det slaget. Lena Philipson och Jason Diakité i varsin deltävling var bra, men i efterhand tror jag att de fick lida oförtjänt av att vara ensamma. (Christer Björkman har assisterat alla i varierande grad, och det bästa man kan säga är att han inte är särskilt rolig, möjligen kompetent.)
Låtarna och artisterna har varit som de har brukat på senare år, en blandning som innehåller många genrer utöver den klassiska schlager som det var länge sedan tävlingen dominerades av. Nu får vi se hur det blir nästa år när Christer Björkman inte håller i någon enda tråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar