Det är en utmaning att bearbeta Harry Martinsons Aniara för vilket annat medium som helst, eftersom språket spelar en så stor roll i originalet. Men det går inte att förneka att också själva historien är mycket stark. Det var länge sedan jag läste boken, men kanske är det dags igen.
Det är inte att förvånas över att passagerarna på Aniara blir upprörda när farkostens styrsystem havererar så att de inte kan nå Mars på utsatt tid. Det är onekligen skillnad på att resa tre veckor och att inse att man kanske aldrig kommer att komma fram till något mål alls. I det förstnämnda fallet är det tänkbart att bo i en dubbelhytt, stor som en sovkupé på natttåg, men i det senare blir det närmast outhärdligt. För att inte tala om allt annat som blir outhärdligt. I den här bearbetningen ser Aniara ut som vilket kryssningsfartyg eller köpcentrum som helst invändigt, men det är Mimasalen som alla dras till, där man kan ägna sig åt eskapism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar