Dagen före julafton tipsade Jan Gradvall i ett P1 Kultur-program om den här serien, som jag redan då var inställd på att se (på låne-DVD från biblioteket - den är annars svåråtkomlig, tyvärr). Han säger att den "får Game of Thrones att framstå som Bamse", och även om jag inte har sett GoT förstår jag vad han menar. Det är blodigt, galet, dekadent och incestuöst som inget annat, en såpopera de luxe, om man så vill. Kampen står inte om oljekällor i Dallas eller färjedominans på Östersjön, utan om den politiska makten i Rom vid en tid när hon - som Rom kallas här - var centrum i ett imperium.
Claudius berättar historien och börjar redan före sin egen entré i världen, under Augustus' tid som kejsare. Sedan fortsätter det, och omfattar till sist ungefär nittio år, fram till Claudius' egen död. Det gör att det är gott om folk i handlingen, ibland så gott om det att det kan bli svårt att följa med. Det innebär också att det kan ha gått något decennium mellan avsnitten, och att det som har hänt då behöver rekapituleras, men då är det praktiskt med den åldrade Claudius som sitter och skriver sin släkts historia. Det är alltså den som ska ha överlevt till vår tid och bilda ramen.
Det är en produktion som i år har fyrtiofem år på nacken, och det märks här och var. Det märks också att den är gjord i studio, för det finns inga massscener eller miljöer som man har blivit bortskämd med i datoranimeringens era. En jämförelse med till exempel serien Rome, som kom för nu ungefär femton år sedan, är inte rättvis. Men det som bär Jag, Claudius är ett manus och lysande skådespelare i nästan varenda roll, stor som liten. Inte minst är galningarna Livia (Siân Phillips) och Caligula (John Hurt) imponerande, när de förgiftar respektive halshugger som vore det den naturligaste sak i världen.
Derek Jacobi i titelrollen fick med denna serie sitt stora genombrott. På Wikipedia läser jag att han var långt ifrån förstahandsval för rollen. Mest överraskande är att en som var påtänkt var Ronnie Barker, för svensk TV-publik väl mest känd som den äldre tweedklädde mannen i Badliv. Det hade blivit något helt annat, tror jag, men Derek Jacobi är fantastisk i sin roll, som han som knappt fyrtioårig spelar från omkring tjugo till sextiotre. Han lyckas göra den halte, stammande, förbisedde Claudius till både vad hans släktingar ser, en som inte behöver tas på allvar, och vad vi vet att han blir i de tre sista avsnitten, kejsare. Då försvinner också en del av manéren, som han antas ha lagt sig till med för att hålla sig undan avrättningarna.
Det här är ingen serie man ser om varje år, men den som inte har sett den alls rekommenderas att försöka få tag i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar