23. Móðurmál

Om det nu finns någon läsare av den här bloggen som hör till målgruppen "behöver öva sin hörförståelse av isländska", då rekommenderar jag den här lilla dokumentärserien för det ändamålet. Isländska statstelevisionen RÚV har gjort fem tjugominutersavsnitt om fem olika barn/ungdomar som bor på Island men har annat modersmål. De kommer från olika håll och har olika modersmål ‒ ukrainska, engelska, tyska, hindi och cebuano, som talas på Filippinerna. De är också på Island av olika skäl, några är dessutom födda där av föräldrar som har kommit dit till exempel av arbetsrelaterade anledningar.

Ämnesvalet visar förstås att Island fram till nyligen inte har varit ett samhälle där det har funnits många som lärt sig isländska som främmande språk, och förvåningen bland lärare och andra över hur bra det går för dessa ungdomar blir här och var nästan komisk. Barn lär sig ju språk på annat sätt än vuxna, och bor man på Island, går i isländsk skola och spelar fotboll med sina isländska kompisar, då lär man sig också språket.

22. Bror, säsong 2

Den här ungdomsserien ser jag mest för att den utspelar sig i Eslöv. Det räcker inte riktigt för att göra den sevärd, och jag känner mycket starkt att jag är för gammal för att vara målgrupp. Grabbarna som i förra säsongen ägnade sig åt att ordna fester på en ödegård har bytt sysselsättning, möjligen för att gården nu tjänstgör i en annan TV-serie, Trädgårdstider. Nu är de mer var och en på sitt håll, även om de förstås också sammanstrålar på pizzerian. Tonen är vuxnare och allvarligare, och de råkar in i saker som de borde hålla sig ifrån (men då blir det ju ingen intrig att tala om). Att studenten närmar sig är deras minsta problem. Frågan är om det går att mjölka det här konceptet mer, när det inte går att räkna med att alla de fyra huvudpersonerna med rimlig trovärdighet stannar i Eslöv.

21. Jag ska fucking bara

Jimmy Olsson, som tidigare har gjort mockumentärer om Palmegruppen och om Pippi, Tommy och Annika i vuxen ålder, gör här något i stil med den senare, nämligen söker upp Alfons Åberg i vuxen ålder och försöker få till ett samtal med honom om hans barndom. Men Alfons "ska bara", så det blir inte så sammanhängande, däremot på ett par ställen mycket roligt, och genomgående riktigt bra. Som Alfons ses Peter Andersson, som förstås gör en utmärkt prestation.

20. Patient och undertecknad

Relationen mellan patient och terapeut är förstås intressant att utforska, och här görs det i en kortfilm som enligt uppgift ska vara improviserad. Det är i så fall imponerande av skådespelarna, även om det inte är gjort i en enda tagning. Det som händer är att en lång terapirelation ska avslutas med ett sista samtal, vilket förstås måste göras ibland, av olika skäl. Här finns mycket att fundera över vad gäller sådant som samförstånd och samtycke.

19. Solen i söder, skuggan mot norr

Den här dokumentären av Bengt Bok kom redan 2003, till Maria Gripes åttioårsdag, men återpublicerades i höstas i anslutning till att hon skulle ha fyllt hundra. Den är fortfarande sevärd. Mycket av den upptas av intervjuer med henne själv, gjorda under en följd av år och särskilt intressanta eftersom hon inte medverkade i så många andra mediesammanhang. Hon talar bland annat om sitt intresse för det övernaturliga, som ju är framträdande i många av böckerna, särskilt de senare. Det verkar vara nästan det enda hon inte hade gemensamt med sin man Harald, som illustrerade hennes böcker. När han dog slutade hon också i stort sett att skriva.

18. Den dödsdömda polarexpeditionen

Franklinexepeditionen, som avseglade från England 1845, är en av de mer spektakulära katastroferna i upptäcktsresornas historia. Meningen var att man skulle hitta Nordvästpassagen, sjövägen norr om Nordamerika, men i stället blev de två fartygen infrusna i tre vintrar, just så lång tid som man hade mat för. Så småningom skickades det ut eftersökningspatruller, som gjorde vissa fynd, men riktigt vad som hände var länge ett mysterium.

På senare år har man kombinerat modern teknik i form av sonar med den muntligt traderade historien hos inuiterna, där det visat sig att kontakter med åtminstone delar av expeditionen har återberättats så att det har kunnat dokumenteras i nutid. Den här dokumentären handlar till stor del om det arbetet, som leder fram till att man hittar det ena fartyget i form av ett vrak. Själva expeditionen lär man sig måhända inte så mycket nytt om.

Jag har förresten för några år sedan läst en serieroman om expeditionen, så minnet lever.

17. Young Royals, säsong 3

Redan efter andra säsongen av den här serien hade jag uppfattningen att den borde ha slutat efter den första. Denna tredje säsong ändrar inte det ställningstagandet, även om den möjligen återupprättar existensberättigandet något inför vad som nog måste betraktas som ett definitivt slut.

Prins, numera kronprins, Wilhelm återvänder här till Hillerska, den elitinternatskola där han har gått sedan han i seriens begynnelse hamnade i slagsmål. Hans relation till Simon, den musikbegåvade men socialt snedrekryterade pojkvän han fick ihop det med på allvar före säsongsuppehållet, ångar på med möten i motljus och blickar i biblioteket. Att inte det förhållandet är mer problematiskt än så är den här seriens svaghet, för ingen ska inbilla mig att en sjuttonårig prins i verkligheten hade kommit ut så odramatiskt. Visserligen får vi inte del av all medial uppmärksamhet som man kan tänka sig förekommer off-screen, men på skolan verkar det accepteras av alla utom ärkesvinen, och de hade förmodligen haft något emot Simon under alla förhållanden.

Hur det här har blivit en sådan internationell succé förstår jag inte alls. De unga skådespelarna är inte sämre än man brukar se i den här sortens produktioner ‒ snarare bättre, faktiskt ‒ men manus är för det mesta inte bättre än brevfilmerna i Bullen. 

16. Ägget är löst!

Hela den här filmen hade jag inte sett tidigare, det är jag helt säker på nu efteråt. Däremot hade jag en mycket klar bild av Gösta Ekman stående med ansiktet över vattnet i en sjö, överväxt av alger och så småningom av is. Det dyker dock inte upp förrän efter någon timme, och är förhållandevis frikopplat från den intrig som pågått fram till dess. Överhuvudtaget är det här inte en stringent berättad film, utan fylld av infall och idéer, som inte alla kommer till riktig användning.

Gösta Ekman gjorde väl aldrig en dålig insats, och inte heller här. Bäst är ändå Max von Sydow, som spelar hans far, en industriman av den self-made typen, som behandlar son, hustru, ridhäst och arbetare lika illa. Han spelar på skånska, vilket han som född i Lund förstås inte har något problem med, men jag tror aldrig jag har hört honom så förr. Hans förtryckta hustru spelas av Birgitta Andersson, i stort sett utan repliker, men hon får förmedlat mycket ändå. Sedan kan man roa sig med att titta efter alla de som brukar medverka i Hasse och Tages filmer, och många av dem finns här också.

15. Melodifestivalen 2024

Årets turné är slut, och internationella juryn och svenska folket var överens om att de norska tvillingarna Marcus och Martinus ska få åka till Malmö och tävla i Eurovision Song Contest. Finalen ikväll hade helt godtagbar klass på låtarna, men en del av deltävlingarna har varit svåra att sitta sig igenom ‒ och då har man ändå i år dragit ner på antalet låtar till sex per vecka.

Det som jag gissar kommer att bli ihågkommet och betittat på YouTube om tjugo år ‒ om vi nu fortfarande tittar där då ‒ är finalens pausnummer, där Björn Gustafsson var frontman i ett pojkband med tio medlemmar. Där syntes både Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Casper Janebrink, som väl kommer när den här produktionen kallar, men också Victor Leksell, som av publikens ylanden att döma är minst lika populär, och inte så nära anknuten till den här genren. Roligast var ändå Loa Falkman som skred in på scenen med all sin pondus och sjöng sin egen stämma utan att bry sig mycket om resten av bandet.

14. Drömmarnas hus, säsong 2

Mellan första säsongen och den här har det gått tre år, och eftersom det är Tyskland i skiftet mellan tjugo- och trettiotal är det ingen trevlig utveckling. Harry Grünberg, musikern som är son till innehavaren av varuhuset Jonass i Berlin, har varit i USA med sin hustru. Nu kommer han alltså hem och siktar på att få spela in skivor och höras i radio på hemmaplan, men med judiskt påbrå är det inte en framkomlig väg, när nazisterna tar över i början av 1933. Hans äktenskap med judinnan Helene, som ju redan från början mest kom till genom deras fäders överenskommelse, fasas i praktiken ut, och ersätts med att han återupptar förbindelsen med Vicki, som under tiden både har tagit hand om deras dotter och avanceras i karriären hos Jonass.

Det blir naturligtvis inte samma sorts intrig i den här säsongen som när varuhuset var nyöppnat och det mesta präglades av optimism. Det hade kunnat vara potentiellt lika engagerande, fast på ett annat sätt, men det lyckas av någon anledning inte. Kanske beror det på att så mycket styrs av personer som vi inte har fått någon relation till, och att de vi har lärt oss att gilla måste finna sig i det mesta.

13. Söngvakeppnin 2024

Sedan jag såg isländska motsvarigheten till Melodifestivalen senast, för två år sedan, har priset för att telefonrösta gått upp till 184 kronor. Visserligen handlar det om isländska kronor, men det är ändå ungefär 15 svenska.

Annars fortsätter de att hålla sig nära den svenska festivalen i form och innehåll. Det finns en motsvarighet till "nu kör vi" i inledningen, och i år har man också börjat välja in i Hall of Fame. Eftersom allt är lite mindre på Island har man nöjt sig med två i år. Först blev det Sigríður Beinteinsdóttir, känd som Sigga, som har tävlat i Eurovision Song Contest tre gånger solo eller i olika konstellationer, och dessutom körat i olika varianter. Sedan valde man Björgvin Halldórsson, som har medverkat som kompositör 11 gånger i Söngvakeppnin och också framfört en del bidrag.

Själva tävlingen består av fem låtar i var och en av de två semifinalerna. Från varje semifinal går två vidare efter telefon- och appröstning, och sedan är det en jury som väljer ytterligare en. I finalen framförs låtarna först en gång, och så har man en röstningsomgång som tar fram två stycken till en duell, och då får man rösta igen. Resultatet meddelas av en av programledarna utan antydan till redovisning av olika åldersgrupper, antal röster, poäng eller liknande. Men snabbgenomgångar har de så det räcker och blir över, fyra i semifinalerna, kanske fler i finalen (jag tappade lite lusten att räkna).

Alla låtar framförs på isländska i semifinalerna, men man får byta språk till finalen. Där sjöng fyra av fem på engelska i år, bland annat palestiniern Bashar Murad, som kom tvåa, men verkade ha arenapublikens sympati när han blev intervjuad. Vann gjorde Hera Björk med en låt som på engelska fick titeln Scared of Heights. Hon har varit med förr och representerade Island 2010. Då kom hon på nittonde plats i den europeiska finalen, men jag tror det kan gå bättre i år.