17. Young Royals, säsong 3

Redan efter andra säsongen av den här serien hade jag uppfattningen att den borde ha slutat efter den första. Denna tredje säsong ändrar inte det ställningstagandet, även om den möjligen återupprättar existensberättigandet något inför vad som nog måste betraktas som ett definitivt slut.

Prins, numera kronprins, Wilhelm återvänder här till Hillerska, den elitinternatskola där han har gått sedan han i seriens begynnelse hamnade i slagsmål. Hans relation till Simon, den musikbegåvade men socialt snedrekryterade pojkvän han fick ihop det med på allvar före säsongsuppehållet, ångar på med möten i motljus och blickar i biblioteket. Att inte det förhållandet är mer problematiskt än så är den här seriens svaghet, för ingen ska inbilla mig att en sjuttonårig prins i verkligheten hade kommit ut så odramatiskt. Visserligen får vi inte del av all medial uppmärksamhet som man kan tänka sig förekommer off-screen, men på skolan verkar det accepteras av alla utom ärkesvinen, och de hade förmodligen haft något emot Simon under alla förhållanden.

Hur det här har blivit en sådan internationell succé förstår jag inte alls. De unga skådespelarna är inte sämre än man brukar se i den här sortens produktioner ‒ snarare bättre, faktiskt ‒ men manus är för det mesta inte bättre än brevfilmerna i Bullen. 

78. Young Royals, säsong 2

Första säsongen av den här serien var jag positiv till, om än inte översvallande. Den här andra försöker mjölka konceptet ytterligare, men har tyvärr inte så mycket att säga, som inte redan är sagt. För ovanlighetens skull i en serie där de flesta bärande roller spelas av ungdomar är det inte skådespelandet som brister utan manus. Här ältas samma teman om igen - kronprinsens romantiska intresse för en annan kille, kronprinsens sysslings allmänna osympati, internatskolans förtryckande miljö. Det blir inte särskilt överraskande någon gång, och jag kan inte se något annat skäl än det ekonomiska till att den här säsongen har kommit till. Och går den bra så kommer det väl en till.

70. Young Royals

Det läggs rejäla resurser på att marknadsföra Netflix' egna produktioner, så det är inte svårt att trilla dit och börja titta. Den här serien är dessutom lagom kort, sex avsnitt, och trailern är agnad med ganska mycket godis.

Det handlar om prins Wilhelm (Edvin Ryding), som är svensk men fiktiv. Hela hans svenska kungliga familj är förresten fiktiv - en äldre bror som är kronprins och en mamma som är regerande drottning (Pernilla August) och en mycket nedtonad pappa med oklar titel och funktion (Magnus Roosman). Det här greppet gör att man kan tillåta sig en intrig som tar ut svängarna mer än exempelvis The Crown eller Atlantic Crossing, som gör fiktion med verkliga kungligheter. Här är det snarast Ondskan som möter Döda poeters sällskap, men också inspirerat av den spanska Elitskolan, som jag inte har sett.

Prinsen får nämligen efter en mindre lyckad utekväll flytta till en internatskola, som förstås är fiktiv, men det går knappast att inte tänka på Lundsberg med dess publicitet. Där har han en äldre syssling (Malte Gårdinger), inte riktigt kunglig, men ändå synnerligen investerad i kungahusets väl och ve, och så träffar prinsen förstås andra han känner, eftersom deras föräldrar känner hans egna föräldrar. Skildringen av "föräldradagen" och andra sammanhang där överklassens vuxna representanter dyker upp hör förresten till det roligaste i serien, och inte bara för att folk kallas sådant som Poppe och Smysan.

Men det bärande inslaget är när Wilhelm träffar och blir intresserad av Simon (Omar Rudberg), en "extern", det vill säga en elev som inte bor på skolan utan går där på grund av sina studieresultat och -intressen. Simon har i sammanhanget det mesta emot sig, för han har invandrarbakgrund, arbetarklassbakgrund och inte alls de ekonomiska resurser som andra på skolan har, förutom då hans sexuella identitet, som verkar vara det minsta problemet. Det sistnämnda gäller förstås bara så länge man inte blir ihop med en prins.

Mina erfarenheter av den här miljön är helt obefintliga, men jag har ändå svårt att köpa konceptet fullt ut. Ibland känns det helt realistiskt, och så plötsligt händer något helt otänkbart (eller så är det något som inte händer som jag är övertygad om hade gjort det). Det är svårt att gå i detalj om det utan att avslöja saker långt fram i handlingen, men det här fungerar bara till hälften för mig, och blir tyvärr lite långsamt i andra halvan av serien.