112. Babylon Berlin, säsong 1

Något efter de flesta har jag nu sett första säsongen av denna tyska serie, som bygger på böckerna av Volker Kutscher om kommissarie Gereon Rath i Berlin. (Första säsongen är det här enligt den strömningstjänst jag har använt, liksom internationella databaser på nätet. När den gick på svensk TV kallades de två första säsongerna för första säsongen, och det som nu är tillgängligt där som andra säsongen är tredje säsongen på alla andra håll jag har sett. Nåväl, detta är alltså de första åtta avsnitten.)

Den här säsongen - för att återgå till saken - motsvarar ungefär halva den första boken, Den våta fisken. Den har jag faktiskt läst i original, och minns någorlunda väl. Det hade inte varit nödvändigt, för det har tagits ganska stora friheter både vad gäller handlingen och karaktärerna, inte genomgående till det bättre eller till det sämre, men det blir aningen förvirrande för den som har läst och gång på gång tänker "men sådär var hon ju inte alls".

Det utspelar sig i 1929 års dekadenta Berlin, där nazismen ännu inte blivit en rörelse att räkna med, men för oss som ser händelserna nu är det förstås ominöst att en familj har en sjuarmad ljusstake hemma och att familjefadern verkar ha ett komplicerat förhållande till fläskkött. Man får följa med kommissarie Rath både på arbetet och privat, och han rör sig verkligen i de mest skilda miljöer, ofta ensam, men annars tillsammans med antingen kollegan Bruno Wolter eller väninnan - för att inte säga för mycket - Charlotte Ritter, som bland mycket annat utför visst kontorsarbete för polisen.

Det är alldeles avgjort en modern TV-serie i tempo och teknik; numera kan man ju frejdigt datoranimera det man behöver av autentiska gatumiljöer med mera dylikt. Men det är också tydligt att man arbetar i en modern realistisk anda och visar allt som tänkas kan av lik, smuts, blod etc. Jag rekommenderar att man inte ser den här serien samtidigt som man intar sina måltider. Men annars kan den rekommenderas.

111. Brott i Paradiset

Folke Mellvig är nog mest ihågkommen för filmerna om privatdetektiven kapten Hillman, de där som alla har en färg i titeln. Mellan dem stack han in den här, där Karl-Arne Holmsten också medverkar. Han är ingenjör här och inte privatdetektiv, men han deltar ändå i lösandet av den ganska röriga gåtan. De som mest löser den, eller vad man ska säga att de gör, är Harriet Andersson i rollen som ung journalistpraktikant, och Gunnar Björnstrand i rollen som garvad kriminalreporter som har fått henne på halsen. Varje gång jag ser Gunnar Björnstrand i något tänker jag att han är oförtjänt bortglömd, i varje fall är han oförtjänt bortglömd som komisk skådespelare. Jag undrar hur mycket han improviserar, men oavsett det har han en fantastisk timing, och han och Harriet Andersson är stundtals oerhört bra tillsammans i en rapp dialog, där hon verkligen inte heller är bortkommen.

Handlingen är omöjligare än vanligt för att vara en svensk femtiotalsdeckare. Allt som kan sammanträffa gör det, men amatördetektiverna drar ändå inte de rätta slutsatserna. Polisen ger amatörerna allt utrymme dessa kan önska sig, så att det mot slutet blir farligt på allvar. Behållningen är som så ofta tidsfärgen, där jag fastnar för Gunnar Björnstrands duffel och vita SAAB 92 eller möjligen 93. I skurkroller syns bland andra Torsten Lilliecrona (före farbror Melker) och Bengt Eklund (som också var med på Saltkråkan, som handlaren Nisse Grankvist). I småroller förekommer också Birgitta Andersson och Inga Gill, båda lätt enfaldiga men närmast oförglömliga.

110. Herkules Jonssons storverk

Den första TV-julkalendern i färg, från 1969, var alldeles tydligt en påkostad kvalitetsproduktion. För manus, regi och en av huvudrollerna stod Tage Danielsson, och även i övrigt är det hög klass på de medverkande. Inte minst i huvudrollen som Herkules har man gjort ett fynd i barnskådespelaren James Dickson. (Han hör förresten till den göteborgska släkten, där de flesta män verkar döpas till James.)

Upplägget är att Tage Danielsson spelar Olle Jonsson, bilmekaniker, och James Dickson hans son, Herman, som ibland genom hustruns/moderns uttalande av trollformel förvandlas till Bara Jonsson respektive Herkules Jonsson. Till förvandlingen hör att Bara, i vuxen gestalt, har ett barns inställning till saker och ting, med Herkules, i barnkropp, är den vuxne och förståndige. Dessutom är han kapabel till storverk, som ibland verkligen är sådana, ibland skäligen enkla prestationer. Varje sådant tar två avsnitt, så det blir tolv stycken. Det sista låter man dra ut över tre avsnitt, eftersom kalendern på den här tiden började första advent, och 1969 innebar det att det behövdes 25 avsnitt för att komma fram till julafton. (Mot slutet är det juligt så det räcker, men fram till dess utspelar det sig vid varierande tider under året.)

Behållningen med att se denna produktion idag är inte intrigen, utan tidsfärgen, och till viss del att se stora skådespelare i små roller.

Förmodligen var det fullständigt vardagligt att se ett kök av den här sorten 1969, men nu skulle det framhållas som retro av varje mäklare:

Den bildade familjen Jonsson har dubbla uppslagsverk i teakbokhyllan:

och mamma jobbar på någon sorts bananfirma med tidstypiskt kontor:



I skolmatsalen serveras mjölken i individuella tetror med sugrör (även om det just här är Herkules som får gå och handla):



och femmor och tior var förstås av papper:



Man kan också få lite bilnostalgi (Peugeot 404, SAAB 99, Volvo PV):



lite litteraturnostalgi, när mamma läser Dorothy Sayers (med omslag av Per Åhlin, som också gjort vinjetten till serien):



Bland det påkostade finns medverkan av helikopter och kustbevakningsbåt, och så lyckas Herkules avvärja ett tågrån, så att generaldirektören för SJ Lars Peterson får tillfälle att medverka som sig själv och överlämna en resa till Malmö med nattåg (och dagtåg tillbaka), vilket ger tillfälle till tågnostalgi både ombord:

och på Malmö C:



Man kan också reflektera att Herman har ganska mycket packning med sig för bara en dygnslång resa:











Senare hamnar han på en mannekänguppvisning (där modeskaparen sövs ner med kloroform, vilket man kunde tänka sig vore ett fall för polisen), och där spelar ingen mindre än Gunnar Svensson piano:





Vid ett besök i Gränna gästspelar äkta paret Margreth Weivers och Bertil Norström:



och i avsnitt 21 kan man roa sig med att jämföra gatubilder från Torshammarvägen på Lidingö med hur det ser ut idag:

Fruktaffären har alltså fått ge plats åt en begravningsbyrå, och att posten inte finns längre är ju inte något att förvånas över.

Veteranbilen ställs i ordning i de första avsnitten, och körs av Herkules. Om man tycker det är konstigt med en åttaåring som kör bil så får man noga reda på att han har körkort när han stoppas i en poliskontroll:

Som sagt, det finns en hel del roligt att titta på, men det känns att tiden har gått, både på gott och ont.

109. Det var en gång i Tyskland ...

Tyskland strax efter andra världskriget är ingen munter arena, men det lyckas för den här dramakomedin att vara åtminstone delvis komisk. Det handlar om David Bermann, den ende överlevande av sin judiska familj, som före nazitiden hade ett stort textilvaruhus i Frankfurt. Nu finns förstås ingenting av det kvar, mer än själva huset, faktiskt, och David som tillsammans med ett antal judiska vänner planerar att utvandra till USA får börja om från början för att få ihop kapital. Deras metoder för att göra det står för den komiska delen av dramakomedin. Den dramatiska handlar om när den amerikanska ockupationsmakten intresserar sig för David och vad han kan ha haft för sig under kriget som gjort att han har överlevt. Utan att vara en storfilm var det här sevärt, tycker jag.

108. Unga Astrid

I projektet att se en långfilm i veckan måste väl rimligen också ingå att se något som visar sig vara rejält mycket sämre än väntat. Mina förväntningar var ändå måttliga, men anakronistisk dialog och oförklarligt beteende av huvudpersonen gör att detta närmast blir en kalkon. Tyvärr, vill jag tilllägga, för det fanns potential att bli intressant, när det handlar om Astrid Lindgrens ungdomsår, när hon får barn med sin chef på Vimmerby Tidning och måste lämna sonen i fosterhem i Köpenhamn. Men proffskritikerna verkar inte lika griniga som jag, om än inte översvallande positiva.

107. Partiledaren som klev ut ur kylan

Filmaren Tom Alandh och föremålet för den här dokumentären, Håkan Juholt, verkar vilja fokusera på olika saker - möjligen inte så förvånande, men det överraskande är att Alandh låter det märkas så tydligt i slutprodukten. Själv vill han gärna prata om Juholts tio månader som partiledare, som nu ligger tio år bakåt i tiden, medan Juholt själv vill prata om sin verksamhet som ambassadör i Island, för att låna hans och isländskans prepositionsbruk. Filmen slutar just när han 2020 har slutför det uppdraget och i stället kommer till Sydafrika som ambassadör.

Det intryck man får är hur som helst att Juholt är avgjort till sin fördel som ambassadör. Med stor energi, närmast vällust, går han in i rollen att företräda Sverige och allt som landet har att erbjuda, från att ta emot innebandylag till att dela ut Nordstjärneorden på kungens vägnar. Kanske är något av det vi får se arrangerat, men han verkar faktiskt ha för vana att själv göra smörgåsar till mottagningar, kära själv när han ska till avlägsna delar av ön och rent allmänt umgås och prata med folk. Just det sista verkar han trivas med, men varför den talangen inte kom till sin rätt i uppdraget som partiledare är jag inte mycket klokare på efteråt.

106. Sanningen om Hemsöborna

Att Hemsö i Strindbergs Hemsöborna är verklighetens Kymmendö är ingen hemlighet, men jag var inte helt klar över i hur hög grad gestalterna i romanen också har verkliga förebilder, och hur mycket av handlingen som också är lånad från verkligheten. I den här kortdokumentären från 1994 medverkar ett barnbarnsbarn till "madam Flod", barnbarn till hennes son "Gusten", som hon har många egna minnen av. Nu har det väl hänt ytterligare en del på ön sedan filmen gjordes, men då var den fortfarande i sin helhet i familjens ägo och de gjorde som man gör utanför storstaden, ägnade sig åt diverse sysselsättningar för att få det att gå ihop. Det här hade gärna kunnat få vara dubbelt så långt, vilket ska ses som ett gott betyg.

105. Pälsen - en tragikomedi av Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderbergs kända novell finns i två filmversioner, en nyare, som jag såg förra året, och så den här från 1966. Det intressanta med den är att den är gjord efter ett då femtiofem år gammalt manus av Söderberg själv, refuserat och aldrig använt innan. I huvudrollerna ses Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg samt Anne-Marie Gyllenspetz. Den här versionen är alltså svartvit och stum, och den slutar dessutom annorlunda, med en epilog, som jag nog tycker försvagar historien väsentligt jämfört med förlagan. (Här ingår också en inledning av filmkritikern Bengt Idestam-Almquist, som innehåller minst en spoiler.)

104. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Det finns en bok som ligger till grund för den här filmen, och på dess omslag står "'Detta är en feel good-komedi - fast på papper.' (Carina Burman, SvD)". Då borde väl filmen som bygger på boken bli det, och visst är det småputtrigt, men inte utan viss svärta. Den kommer av att det delvis utspelar sig under andra världskriget när Guernsey och de andra kanalöarna ockuperades av Tyskland, och nästan det enda som fanns att äta var potatis. Något slumpmässigt formas det ett sällskap som träffas och läser högt och diskuterar litteratur (och äter), och en av medlemmarna kommer i kontakt med en författare från London, när han skriver till henne för att han har råkat komma över en antikvarisk bok som hon har ägt.

Man behöver inte ha sett mycket film för att förstå vilken väg den här historien kommer att ta, men det är heller inte en film som man ser för spänningens skull. Snarare bärs den upp av fina miljöer, en kärlek till litteraturen som gemenskap, och ett antal bra skådespelare, varav inte mindre än fyra känns igen från Downton Abbey.

103. Att vara två

Att någon ångrar sig vid altaret är ju inget okänt tema på film, men här kommer det inte ens så långt. Bruden får kalla fötter när hon svidar om på hotellrummet, och det blir ändå ganska roligt, inte minst på grund av de obegripliga replikerna (à la Kalles klätterträd, om ni minns).

102. Turkkiosken

Den här kortkorta filmen tar sin utgångspunkt i något som nog många kan relatera till. I försnacket till ett jobbmöte används ordet "turkkiosk" - utan djupare eftertanke, som det verkar - och ovanligt nog är det någon som reagerar mot det. Det blir förstås obekvämt, och det är skildringen av den obekvämheten som kryper in i tittaren, inte så mycket incidenten som sådan. Sju minuter räcker ibland för att göra en bra film.

101. Bomberne over Bornholm

Den här dramadokumentären består av två delar på vardera en timme. Den första handlar mest om när en tysk, dittills hemlig, flygplanstyp störtar på Bornholm 1944, och en lokal polisman får kännedom om det. Hans barnbarnsbarn är numera radiopratare och DJ och den som har gjort dokumentären, där bland annat två av polismannens söner, hans grandonklar, medverkar i intervjuer. Den andra delen handlar om hur Bornholm inte blev befriat som resten av Danmark strax efter Hitlers död 1945, utan istället intogs av sovjetiska trupper, som först bombade Rønne och Neksø. Även om jag visste att det var så - vilket ibland verkar okänt - har jag aldrig hört det i det här perspektivet, av dem som var barn då, och mest tyckte att det var spännande.

Det här visade sig vara både intressant och berörande i en utsträckning som jag inte riktigt hade väntat mig. Det finns tillgängligt att se på Danmarks Radios hemsida någon månad till och kan ses med dansk text, om någon tycker att det underlättar.

100. Konstiga huset

Agatha Christie skrev inte bara om Hercule Poirot och miss Marple, utan också en del fristående deckare med huvudpersoner som inte återkom. Den här filmen är baserad på en sådan. Detektiven heter Charles Hayward och har ett förflutet som spion/diplomat, men jag ska låta det vara osagt hur det är i boken. Bakom manuset står Julian Fellowes, på senare år mest uppmärksammad för Downton Abbey, så det finns all anledning att ha höga förväntningar.

Faktiskt tycker jag att detta är bland de bästa Christie-filmatiseringar jag har sett från senare år. Den är vad jag kan bedöma inte så klåfingrig mot boken som en del andra - Den gula hästen, jag tittar på dig - och har en uppsättning skådespelare som inte skäms för sig. Ingen misslyckas med sin prestation, men det är naturligt att i första hand framhålla de stora namnen, Glenn Close som vital (gammel)moster, Gillian Anderson som vinpimplande skådespelerska och Julian Sands som cigarrrökande misslyckad författare. (Max Irons i huvudrollen spelade son till Glenn Close i The Wife, som jag visserligen har sett, men hans roll har jag inte lyckats lägga på minnet.)

Några friheter har man tagit sig med manuset. Handlingen är flyttad till sent femtiotal - boken kom 1949 - och ger därmed tillfälle att ha med rockmusik, kobratelefon och ett omnämnande av Ruth Ellis. Några moment är extra dramatiserade, men till deras fördel, skulle jag säga. Och det är vad gäller tempo och datoranimering alldeles avgjort en modern produkt, som dock hanterar femtiotalsmiljön omsorgsfullt. Det här visade sig vara en positiv överraskning.