Folke Mellvig är nog mest ihågkommen för filmerna om privatdetektiven kapten Hillman, de där som alla har en färg i titeln. Mellan dem stack han in den här, där Karl-Arne Holmsten också medverkar. Han är ingenjör här och inte privatdetektiv, men han deltar ändå i lösandet av den ganska röriga gåtan. De som mest löser den, eller vad man ska säga att de gör, är Harriet Andersson i rollen som ung journalistpraktikant, och Gunnar Björnstrand i rollen som garvad kriminalreporter som har fått henne på halsen. Varje gång jag ser Gunnar Björnstrand i något tänker jag att han är oförtjänt bortglömd, i varje fall är han oförtjänt bortglömd som komisk skådespelare. Jag undrar hur mycket han improviserar, men oavsett det har han en fantastisk timing, och han och Harriet Andersson är stundtals oerhört bra tillsammans i en rapp dialog, där hon verkligen inte heller är bortkommen.
Handlingen är omöjligare än vanligt för att vara en svensk femtiotalsdeckare. Allt som kan sammanträffa gör det, men amatördetektiverna drar ändå inte de rätta slutsatserna. Polisen ger amatörerna allt utrymme dessa kan önska sig, så att det mot slutet blir farligt på allvar. Behållningen är som så ofta tidsfärgen, där jag fastnar för Gunnar Björnstrands duffel och vita SAAB 92 eller möjligen 93. I skurkroller syns bland andra Torsten Lilliecrona (före farbror Melker) och Bengt Eklund (som också var med på Saltkråkan, som handlaren Nisse Grankvist). I småroller förekommer också Birgitta Andersson och Inga Gill, båda lätt enfaldiga men närmast oförglömliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar