110. Herkules Jonssons storverk

Den första TV-julkalendern i färg, från 1969, var alldeles tydligt en påkostad kvalitetsproduktion. För manus, regi och en av huvudrollerna stod Tage Danielsson, och även i övrigt är det hög klass på de medverkande. Inte minst i huvudrollen som Herkules har man gjort ett fynd i barnskådespelaren James Dickson. (Han hör förresten till den göteborgska släkten, där de flesta män verkar döpas till James.)

Upplägget är att Tage Danielsson spelar Olle Jonsson, bilmekaniker, och James Dickson hans son, Herman, som ibland genom hustruns/moderns uttalande av trollformel förvandlas till Bara Jonsson respektive Herkules Jonsson. Till förvandlingen hör att Bara, i vuxen gestalt, har ett barns inställning till saker och ting, med Herkules, i barnkropp, är den vuxne och förståndige. Dessutom är han kapabel till storverk, som ibland verkligen är sådana, ibland skäligen enkla prestationer. Varje sådant tar två avsnitt, så det blir tolv stycken. Det sista låter man dra ut över tre avsnitt, eftersom kalendern på den här tiden började första advent, och 1969 innebar det att det behövdes 25 avsnitt för att komma fram till julafton. (Mot slutet är det juligt så det räcker, men fram till dess utspelar det sig vid varierande tider under året.)

Behållningen med att se denna produktion idag är inte intrigen, utan tidsfärgen, och till viss del att se stora skådespelare i små roller.

Förmodligen var det fullständigt vardagligt att se ett kök av den här sorten 1969, men nu skulle det framhållas som retro av varje mäklare:

Den bildade familjen Jonsson har dubbla uppslagsverk i teakbokhyllan:

och mamma jobbar på någon sorts bananfirma med tidstypiskt kontor:



I skolmatsalen serveras mjölken i individuella tetror med sugrör (även om det just här är Herkules som får gå och handla):



och femmor och tior var förstås av papper:



Man kan också få lite bilnostalgi (Peugeot 404, SAAB 99, Volvo PV):



lite litteraturnostalgi, när mamma läser Dorothy Sayers (med omslag av Per Åhlin, som också gjort vinjetten till serien):



Bland det påkostade finns medverkan av helikopter och kustbevakningsbåt, och så lyckas Herkules avvärja ett tågrån, så att generaldirektören för SJ Lars Peterson får tillfälle att medverka som sig själv och överlämna en resa till Malmö med nattåg (och dagtåg tillbaka), vilket ger tillfälle till tågnostalgi både ombord:

och på Malmö C:



Man kan också reflektera att Herman har ganska mycket packning med sig för bara en dygnslång resa:











Senare hamnar han på en mannekänguppvisning (där modeskaparen sövs ner med kloroform, vilket man kunde tänka sig vore ett fall för polisen), och där spelar ingen mindre än Gunnar Svensson piano:





Vid ett besök i Gränna gästspelar äkta paret Margreth Weivers och Bertil Norström:



och i avsnitt 21 kan man roa sig med att jämföra gatubilder från Torshammarvägen på Lidingö med hur det ser ut idag:

Fruktaffären har alltså fått ge plats åt en begravningsbyrå, och att posten inte finns längre är ju inte något att förvånas över.

Veteranbilen ställs i ordning i de första avsnitten, och körs av Herkules. Om man tycker det är konstigt med en åttaåring som kör bil så får man noga reda på att han har körkort när han stoppas i en poliskontroll:

Som sagt, det finns en hel del roligt att titta på, men det känns att tiden har gått, både på gott och ont.