37. Hunger

Det här ska enligt presentationstexten vara en "modern såpa", varmed man nog avser högt tempo samt korta avsnitt och en kort säsong. Det säger sig självt att det inte ryms så mycket på åtta avsnitt à tjugo minuter, så även rolllistan är begränsad i jämförelse med vad de klassiska åttio- och nittiotalssåporna innehöll. Men innehållet är av samma sort, lite affärsintriger och lite privatintriger på bästa Öhmans- eller Dahlénsmanér. Traditionen med slutscener som får en att om inte utbrista så i varje fall tänka "nämen oj" upprätthålls, påfallande ofta genom att någon visar sig dela säng med någon oväntad.

Miljön här är en till att börja med rätt bedagad krog i en småstad. Menyn verkar bestå av huvudsakligen räkcocktail och plankstek, och ägaren Tommy, spelad av Göran Ragnerstam (den enda av skådespelarna som jag kan minnas att jag har sett i något annat), låter en god del av inkomsterna gå vid sidan av den officiella bokföringen. Det går så länge som det går, men det första som händer är att han får hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, och då går det förstås inte längre. In rycker hans dotter, som varit rimligt lojal på hemmaplan, och hans son, som får lämna en begynnande karriär i Stockholms krogvärld. Till detta kommer några ytterligare anställda, både gamla och nya, men troligen för få för att kunna sköta ett etablissemang av den här sorten i verkligheten.

Till den saken hör också att det görs stora förändringar på kort tid. Jag vet inte hur lång förberedelsetid man behöver för att byta namn och inriktning på en restaurang, men här verkar det gå på ett par veckor att etablera sig som nattklubb och finkrog. Problemen hopar sig dock:

och allt beror inte på den nya ledningens ovana.

Kanske är det planerat att komma mer av den här serien; slutet är i alla fall av det öppna slaget. Då hoppas jag att de producerar den nya säsongen så man hör vad folk säger. Nu måste jag ha textningen på för att kunna följa med, och det kanske är autentisk restaurangmiljö, men inte särskilt tittarvänligt.

36. Levande och döda i Winsford

Här har vi en filmatisering av en av Håkan Nessers fristående böcker, som jag läste med stor behållning för snart tolv år sedan. Det betyder att jag inte minns varje detalj, men åtminstone så mycket att jag märker att det här är en ganska fri bearbetning av handlingen. Så måste det nog också bli eftersom en del av bokens raison d'être beror på dess arrangemang av handling i nutid och dåtid, där läsaren inte har all information. I formatet rörlig bild går det att göra motsvarande klipp, men det ger delvis andra intryck.

Huvudpersonen Maria hamnar efter ett tag med sin hund i ett hyrt hus vid Exmoorheden i sydvästra England. Då har hon bakom sig en turbulent tid där hennes man anklagats för övergrepp och de båda gemensamt bestämt sig för att ta en längre ledighet i Marocko.  På vägen(?) hälsar de på ett par som de känner i Polen. Det är först sista kvarten, när upplösningen närmar sig, som det blir spännande. Fram till dess är det närmast transportsträcka, men jag vet inte hur man skulle ha gjort annorlunda med den förlaga man har. Mitt bästa råd är tyvärr att hoppa över den här filmen och läsa boken istället.

35. Glass Onion: A Knives Out Mystery

Den 18 december 2019 såg jag den första av de numera tre filmerna om detektiven Benoit Blanc, spelad av Daniel Craig, väl mest känd som James Bond. Det var sista biobesöket före pandemin; sedan dröjde till början av 2022 innan jag kom iväg till biograf igen, och då har vi alltså den här bloggen till hjälp för dokumentation. Nu har jag relativt senfärdigt tagit mig an denna andra film i serien.

Det här är strängt taget inte filmer som man måste se i ordning, och jag har inte den förra särskilt aktuell i medvetandet. Det går fint att orientera sig ändå, även om jag möjligen missar någon anspelning. Blanc hamnar nu på en grekisk ö tillhörig en miljardär – mitt i pandemin för övrigt – där det antas skola arrangeras ett mordmysterium för gästerna att lösa. Givetvis är det någon som dör på riktigt, och då är det förstås praktiskt att ha "världens främste detektiv" på plats. Det är helt godtagbar underhållning för stunden, inte minst för de påkostade miljöerna och en del kända skådespelare (vissa i minimala roller), men knappast något mästerverk som jag kommer att återvända till.

34. Shetland, säsong 10

Det är verkligen inte alla serier som jag håller ut med ända till tionde säsongen, men med Shetland känns det inte som en uppoffring, knappt ens att hålla ut. Att jag ser den här säsongen först nu, fast den blev tillgänglig tidigare i år, har andra orsaker. Det är ungefär som i föregående säsong för polisen på Shetland, det vill säga den relativt nykomna kommissarien Ruth Calder och den yngre men mer hemtama Alison "Tosh" McIntosh har någon sorts tandemledarskap över ett team där jag inte tror att någon är ny den här omgången. Ny är däremot åklagaren, som inte uppfyller den stereotyp man kunde vänta sig, utan är kompetent på sin uppgift och låter polisen sköta sin.

Fallet utgår från ett fynd av en död kvinna, som hittas i sin egen trädgård med en repsnara om halsen, och hon har uppenbarligen funnits där några dagar. Runt om bor grannar med relationer till både henne och varandra som nystas upp efter hand, tillsammans med en del mörka händelser från det förflutna. Den lilla byn Lunniswick är fiktiv till namnet, men finns på kartan under namnet Levenwick, i så fall på södra delen av Shetland, där jag tror att serien inte har varit så ofta tidigare. Det ser ändå ut som det mesta på Shetland med gröna vidder och får, nästan inga träd och en storm som drar in när den behövs som bäst för intrigen. Man får precis det man väntar sig av Shetland numera, och det gäller både intrigen och oljerockarna. Ibland är det alldeles tillräckligt.

33. Kriminalarkivet: Mordet på Lisa Holm

Ett av senare års mest uppmärksammade mordfall var detta, mordet på sjuttonåriga Lisa Holm i Västergötland. Även om en gärningsman fälldes är det något gåtfullt över det hela, för han nekade hela tiden till att ha begått mordet, och alla detaljer om hur det ska ha gått till får man inte heller i den här dokumentärserien. Det hade gått att göra mer och bättre TV än så här om detta.

32. Felix och Klara

Felix är pensionerad tulltjänsteman och har alldeles för mycket tid att skriva brev på sin skrivmaskin till myndigheter och andra som han tycker behöver få reda på hur saker ska vara och hur de var förr (bättre, förstås). Han förstår inte alls varför han och hustrun Klara borde flytta från sin villa till en servicelägenhet, för hon städar ju och sköter hemmet till belåtenhet. De hamnar i alla fall på servicehuset och där är nya utmaningar att ta tag i, som att man inte alltid får husmanskost i restaurangen och att det inte finns något förråd att förvara den kompletta uppsättningen av tulltjänstemännens tidning som snart ska överlämnas till nationalarkivet.

Felix är som synes rätt odräglig och självupptagen. Han märker mycket lite av vad som händer omkring honom, som till exempel att Klara trivs utmärkt i de nya omgivningarna, inte bara för att hon kan ta ett glas vin med systern Tobba när som helst, utan också för att hon får ett eget umgänge. Nu vore det ju inte TV-dramatik om det inte blev dramatiskt, och det ska förstås också bli en upplösning. Den är möjligen inte den här seriens starkaste kort, men fram till dess är det komedi av den sort man inte alltid skrattar åt, mer vrider sig av.

Jag försöker se vad jag kommer åt av isländska TV-serier och filmer för att öva på att lyssna på språket. Den här var utmärkt på så sätt, men kan också ses med behållning i annat syfte.

31. A Friend of Dorothy

Dorothy är en ensam änka, spelad av Miriam Margolyes, och hennes vän är en tonåring, spelad av den för mig okände Alistair Nwachukwu. De träffas genom att han ringer på hos henne och vill ha tillbaka sin boll, som har råkat komma in i hennes trädgård. Hon tar tillfället som en förevändning att få hjälp att öppna en konservburk. Sedan fortsätter de att träffas och når fram till varandra genom ett gemensamt intresse för litteratur och teater. Redan i den allra första scenen på ett advokatkontor (med Stephen Fry som advokat) framgår att han kommer att få ärva något efter henne.

Algoritmerna för vad som hamnar i ens flöden i sociala medier är ibland omöjliga att genomskåda, men det var så jag fick ögonen på den här filmen. Att den fanns att se via Utbildningsradion var något av en bonus, för att inte tala om att jag blev påmind om att där finns massor av andra kortfilmer om man vill öva sin engelska eller andra språk. Just den här känns i vissa stycken som om den har gjorts för att kunna diskuteras i skolan, och den är inte det minsta subtil. Men med de skådespelarna i huvudrollerna gör det faktiskt ingenting.

30. Kriminalarkivet: Flickmorden

Förvisso har det begåtts mord på flickor både före och efter de händelser som den här serien skildrar, men det är nog så att ordet har kommit att förknippas särskilt med de två mord som begicks av John Ingvar Lövgren med mindre än en månads mellanrum 1963. Det är en sorglig historia på så många sätt att man knappt vet var man ska börja. Lövgren själv var på en nioårings intelligensnivå, föräldralös sedan han var liten och hade tillbringat stora delar av sitt liv på institutioner. Han hade en känd historia av olika lindrigare sexualbrott innan han mördade en flicka i Vitabergsparken i Stockholm, dessutom en kväll när det var mycket folk ute och rörde sig. Han fanns med i den utredningen men bedömdes inte tillräckligt intressant, utan hann sedan med ett liknande mord under liknande omständigheter i en närförort. En del av den här serien handlar om hur polisen missade honom och varför han därmed kunde begå ett andra mord. (Och det är inte ens hela sanningen, för han dömdes sedan för ett tidigare mord och erkände ytterligare ett, som inte gick till åtal.)

Det är på SVT-manér en välgjord dokumentär, men jag begriper inte varför den är sönderklippt till tre avsnitt när den hade rymts inom en timme.

Med noggranna adressangivelser kan man gå i utredarnas fotspår:

Här är de på väg in i en port med ett av de unga vittnena:



och porten verkar finnas kvar:

Mördarens bostadshus:



kan man också hitta med Google Maps idag:

Man får också se sådant som inte har direkt bäring på fallet, som en professor i psykiatri som intervjuas på sitt kontor, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag har en likadan svart telefon (numera dock inte inkopplad) och likadana dokumentfack i metall som kan svängas ut när man vill komma åt det nedre:

29. Murder on the Oregon Express

Benny Hill var väl aldrig känd för sofistikerad humor, och i den här ganska långa sketchen, som finns att hitta på YouTube för den som vill, kommer man inte undan den kombination av innuendo och bystiga damer som blev något av hans signum. Men det ska inte förta effekten av att det också är en riktigt bra parodi på sjuttiotalets TV-deckare, den subgenre som nästan alltid handlade om en manlig polisutredare, vars namn nästan alltid också var namnet på TV-serien. Inte minst är Hill själv (och hans maskör(er)) framstående i att hitta ett par drag hos var och en av de parodierade att framhålla och förstärka. Och att han ofta spelar scener mot sig själv på ett trovärdigt sätt är också värt att lägga märke till.

Man får träffa de flesta av decenniets stora namn, som Ironside:

Kojak:

Cannon:

och McCloud (den ende jag aldrig har sett i original, för övrigt):

Tåget som miljö används mest för komisk effekt, men det är förstås ofrånkomligt att Hill också spelar Hercule Poirot:

även om parodin kanske mer är riktad mot Albert Finneys porträtt i Mordet på Orientexpressen än mot Agatha Christies original.

Det blir också en liten glimt av Columbo, men där är det inte Hill som agerar:

Jag tror det här kan vara det mest hållbara från Benny Hill Show, faktiskt.

28. Bakom Svärtan

Som efterrätt till serien Svärtan kan man se den här halvtimmesdokumentären om hur den har kommit till. Det är blandad kompott men ingen som har sett serien blir väl förvånad av att det är mycket om hur sjöjungfruns mask har kommit till. Det här avnjutes bäst just som efterrätt, inte entrérätt, eftersom man i så fall blir rejält spoilrad.