24. Shetland, säsong 8

Efter sju säsonger tackade Douglas Henshall för sig och lämnade rollen som kommissarie Jimmy Perez vid Shetlandspolisen. Det är en utmaning att fortsätta en polisserie av den här sorten med de förutsättningarna, men jag konstaterar med viss förvåning att det faktiskt fungerar. Lite saknar man honom, men det här har blivit något annat, som också är bra.

Tillförordnad kommissarie är hans tidigare närmaste medarbetare Alison McIntosh, känd som, kallad för och lystrande till smeknamnet Tosh. För att bli ordinarie behöver hon tjänstgöra någon annanstans ett tag, och det verkar hon inte så sugen på. Det här är ju inte den sortens polisserie som utspelar sig lika mycket hemma hos poliserna, men man kan anta att hennes barn och sambo är en anledning för henne att hålla sig på öarna. Resten av Shetlandspoliserna är desamma som tidigare, och det är välgörande för själslugnet att se en serie där alla är rimligt välfungerande och kompetenta för sina arbetsuppgifter. Inte en dålig mage så långt ögat når över de fårbetade gräsvidderna.

Men så kommer det en Londonpolis till Shetlands huvudort Lerwick, och dessutom en Londonpolis som är född och uppvuxen på öarna. Hon heter Ruth Calder och hennes ärende från början är att söka reda på en ung kvinna som har hamnat i fara i London, relaterat till gängbrottslighet, men antas befinna sig på Shetland, där hon har familj. Den familjen och hennes övriga nätverk berör Ruth Calders egen familj, faktiskt så mycket att jag undrar om hon hade fått vara kvar i en utredning i verkligheten på de förutsättningarna. Det hjälper heller inte henne att hon ju är från huvudstadspolisen och inte har några polisiära rättigheter på Shetland (eller i Skottland överhuvudtaget, om jag förstår det rätt). Hon är van att göra som hon vill (och får), och det är inte alltid lätt för henne att inordna sig.

Men jag tycker att seriemakarna har undvikit de mest uppenbara konfliktpunkterna, såsom att två kvinnliga poliser inte skulle kunna samarbeta eller att en Londonpolis skulle se ner på lantisarna i denna utkant av riket. Det går förhållandevis bra efter ett tag, och Ruths förflutna är inte bara till hinder, utan också till nytta. Rätt fort visar det sig nämligen att man behöver ta tag i något annat än bara att hitta den eftersökta kvinnan.

Ruth Calder ska enligt uppgift vara kvar i en nionde säsong, som börjar filmas ungefär nu, och en tionde under nästa år. Det känns som om den här serien kunde rulla på ett tag till, oavsett hur de gör med det. Man ser den för att återknyta bekantskapen med Shetlandspoliserna, så alltför många av dem får inte bytas ut, och man ser den för att få titta på det karga landskapet, och det byts ju knappast ut. 

23. Móðurmál

Om det nu finns någon läsare av den här bloggen som hör till målgruppen "behöver öva sin hörförståelse av isländska", då rekommenderar jag den här lilla dokumentärserien för det ändamålet. Isländska statstelevisionen RÚV har gjort fem tjugominutersavsnitt om fem olika barn/ungdomar som bor på Island men har annat modersmål. De kommer från olika håll och har olika modersmål ‒ ukrainska, engelska, tyska, hindi och cebuano, som talas på Filippinerna. De är också på Island av olika skäl, några är dessutom födda där av föräldrar som har kommit dit till exempel av arbetsrelaterade anledningar.

Ämnesvalet visar förstås att Island fram till nyligen inte har varit ett samhälle där det har funnits många som lärt sig isländska som främmande språk, och förvåningen bland lärare och andra över hur bra det går för dessa ungdomar blir här och var nästan komisk. Barn lär sig ju språk på annat sätt än vuxna, och bor man på Island, går i isländsk skola och spelar fotboll med sina isländska kompisar, då lär man sig också språket.

22. Bror, säsong 2

Den här ungdomsserien ser jag mest för att den utspelar sig i Eslöv. Det räcker inte riktigt för att göra den sevärd, och jag känner mycket starkt att jag är för gammal för att vara målgrupp. Grabbarna som i förra säsongen ägnade sig åt att ordna fester på en ödegård har bytt sysselsättning, möjligen för att gården nu tjänstgör i en annan TV-serie, Trädgårdstider. Nu är de mer var och en på sitt håll, även om de förstås också sammanstrålar på pizzerian. Tonen är vuxnare och allvarligare, och de råkar in i saker som de borde hålla sig ifrån (men då blir det ju ingen intrig att tala om). Att studenten närmar sig är deras minsta problem. Frågan är om det går att mjölka det här konceptet mer, när det inte går att räkna med att alla de fyra huvudpersonerna med rimlig trovärdighet stannar i Eslöv.

21. Jag ska fucking bara

Jimmy Olsson, som tidigare har gjort mockumentärer om Palmegruppen och om Pippi, Tommy och Annika i vuxen ålder, gör här något i stil med den senare, nämligen söker upp Alfons Åberg i vuxen ålder och försöker få till ett samtal med honom om hans barndom. Men Alfons "ska bara", så det blir inte så sammanhängande, däremot på ett par ställen mycket roligt, och genomgående riktigt bra. Som Alfons ses Peter Andersson, som förstås gör en utmärkt prestation.

20. Patient och undertecknad

Relationen mellan patient och terapeut är förstås intressant att utforska, och här görs det i en kortfilm som enligt uppgift ska vara improviserad. Det är i så fall imponerande av skådespelarna, även om det inte är gjort i en enda tagning. Det som händer är att en lång terapirelation ska avslutas med ett sista samtal, vilket förstås måste göras ibland, av olika skäl. Här finns mycket att fundera över vad gäller sådant som samförstånd och samtycke.

19. Solen i söder, skuggan mot norr

Den här dokumentären av Bengt Bok kom redan 2003, till Maria Gripes åttioårsdag, men återpublicerades i höstas i anslutning till att hon skulle ha fyllt hundra. Den är fortfarande sevärd. Mycket av den upptas av intervjuer med henne själv, gjorda under en följd av år och särskilt intressanta eftersom hon inte medverkade i så många andra mediesammanhang. Hon talar bland annat om sitt intresse för det övernaturliga, som ju är framträdande i många av böckerna, särskilt de senare. Det verkar vara nästan det enda hon inte hade gemensamt med sin man Harald, som illustrerade hennes böcker. När han dog slutade hon också i stort sett att skriva.

18. Den dödsdömda polarexpeditionen

Franklinexepeditionen, som avseglade från England 1845, är en av de mer spektakulära katastroferna i upptäcktsresornas historia. Meningen var att man skulle hitta Nordvästpassagen, sjövägen norr om Nordamerika, men i stället blev de två fartygen infrusna i tre vintrar, just så lång tid som man hade mat för. Så småningom skickades det ut eftersökningspatruller, som gjorde vissa fynd, men riktigt vad som hände var länge ett mysterium.

På senare år har man kombinerat modern teknik i form av sonar med den muntligt traderade historien hos inuiterna, där det visat sig att kontakter med åtminstone delar av expeditionen har återberättats så att det har kunnat dokumenteras i nutid. Den här dokumentären handlar till stor del om det arbetet, som leder fram till att man hittar det ena fartyget i form av ett vrak. Själva expeditionen lär man sig måhända inte så mycket nytt om.

Jag har förresten för några år sedan läst en serieroman om expeditionen, så minnet lever.

17. Young Royals, säsong 3

Redan efter andra säsongen av den här serien hade jag uppfattningen att den borde ha slutat efter den första. Denna tredje säsong ändrar inte det ställningstagandet, även om den möjligen återupprättar existensberättigandet något inför vad som nog måste betraktas som ett definitivt slut.

Prins, numera kronprins, Wilhelm återvänder här till Hillerska, den elitinternatskola där han har gått sedan han i seriens begynnelse hamnade i slagsmål. Hans relation till Simon, den musikbegåvade men socialt snedrekryterade pojkvän han fick ihop det med på allvar före säsongsuppehållet, ångar på med möten i motljus och blickar i biblioteket. Att inte det förhållandet är mer problematiskt än så är den här seriens svaghet, för ingen ska inbilla mig att en sjuttonårig prins i verkligheten hade kommit ut så odramatiskt. Visserligen får vi inte del av all medial uppmärksamhet som man kan tänka sig förekommer off-screen, men på skolan verkar det accepteras av alla utom ärkesvinen, och de hade förmodligen haft något emot Simon under alla förhållanden.

Hur det här har blivit en sådan internationell succé förstår jag inte alls. De unga skådespelarna är inte sämre än man brukar se i den här sortens produktioner ‒ snarare bättre, faktiskt ‒ men manus är för det mesta inte bättre än brevfilmerna i Bullen. 

16. Ägget är löst!

Hela den här filmen hade jag inte sett tidigare, det är jag helt säker på nu efteråt. Däremot hade jag en mycket klar bild av Gösta Ekman stående med ansiktet över vattnet i en sjö, överväxt av alger och så småningom av is. Det dyker dock inte upp förrän efter någon timme, och är förhållandevis frikopplat från den intrig som pågått fram till dess. Överhuvudtaget är det här inte en stringent berättad film, utan fylld av infall och idéer, som inte alla kommer till riktig användning.

Gösta Ekman gjorde väl aldrig en dålig insats, och inte heller här. Bäst är ändå Max von Sydow, som spelar hans far, en industriman av den self-made typen, som behandlar son, hustru, ridhäst och arbetare lika illa. Han spelar på skånska, vilket han som född i Lund förstås inte har något problem med, men jag tror aldrig jag har hört honom så förr. Hans förtryckta hustru spelas av Birgitta Andersson, i stort sett utan repliker, men hon får förmedlat mycket ändå. Sedan kan man roa sig med att titta efter alla de som brukar medverka i Hasse och Tages filmer, och många av dem finns här också.

15. Melodifestivalen 2024

Årets turné är slut, och internationella juryn och svenska folket var överens om att de norska tvillingarna Marcus och Martinus ska få åka till Malmö och tävla i Eurovision Song Contest. Finalen ikväll hade helt godtagbar klass på låtarna, men en del av deltävlingarna har varit svåra att sitta sig igenom ‒ och då har man ändå i år dragit ner på antalet låtar till sex per vecka.

Det som jag gissar kommer att bli ihågkommet och betittat på YouTube om tjugo år ‒ om vi nu fortfarande tittar där då ‒ är finalens pausnummer, där Björn Gustafsson var frontman i ett pojkband med tio medlemmar. Där syntes både Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Casper Janebrink, som väl kommer när den här produktionen kallar, men också Victor Leksell, som av publikens ylanden att döma är minst lika populär, och inte så nära anknuten till den här genren. Roligast var ändå Loa Falkman som skred in på scenen med all sin pondus och sjöng sin egen stämma utan att bry sig mycket om resten av bandet.