6. Stranger Things, säsong 2

Nästan ett år har gått sedan föregående säsong utspelade sig, så nu är det hösten 1984, vilket märks om inte annat på att familjerna i småstaden Hawkins i Indiana har små skyltar på gräsmattan, utvisande vem man tänker rösta på i presidentvalet. (Vi vet ju att Reagan vann en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale, som ändå verkar ha stöd i åtminstone en familj.) Annars verkar både ungdomarna och de övriga ha hämtat sig ganska väl efter dramatiken året innan, även om en del förstås är nertystat. Nu tar galenskaperna dock fart igen. Eventuellt är detta så långt jag har sett tidigare, men det ger sig nog när jag tar itu med tredje säsongen. Först ska jag dock smita emellan med något annat för att inte bli övermätt på demogorgoner.

5. På spåret, säsong 36

Som vanligt så här års går På spåret i mål. Jag har inte sett alla 36 säsongerna, utan hoppade in för kanske tio år sedan, och nu har det blivit vad jag oftast gör på fredagskvällarna under några höst- och vintermånader. Årets upplaga har väl varit varken bättre eller sämre än vanligt. Ett framgångsrecepten för den här sortens serier är ju att balansera rätt mellan tradition och förnyelse. Man kan inte göra precis samma program år efter år, men man kan heller inte göra för radikala förändringar om man vill ha sin trogna publik kvar. Nu ska det bli (minst) en säsong till med Kristian Luuk och Fredrik Lindström, fick vi reda på, så någon förnyelse på de stolarna blir det alltså inte.

4. Agatha Christies De sju uren

Den här miniserien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som i översättning heter De sju urens mysterium. Den är nog en utmaning för en översättare, för "seven dials" syftar på flera olika saker. Mest påtagligt handlar det om sju väckarklockor som placeras i en ung mans rum som en pik för att han alltid försover sig. När de sedan skräller på morgonen har han den bästa ursäkt man kan tänka sig för att inte komma ner till frukosten. Han är nämligen död, dessutom av en överdos sömnmedel.

Huvudperson är den unga kavata lady Eileen Brent, kallad Bundle. Debaclet ovan sker på hennes föräldrars gods Chimneys, som har figurerat i en tidigare bok, liksom ett antal av de medverkande. Främst bland dem märks kommissarie Battle, en av Christies återkommande detektiver, om än inte lika flitig som Hercule Poirot eller miss Marple. Han är heller inte en personlighet av den sorten, men förefaller kompetent på det han gör.

Min svenska upplaga av boken ger en helt felaktig uppfatning om Bundle, vågar jag säga, utan att därmed säga att hon måste se ut precis som i TV-serien:

Det verkar som om seriemakarna har tagit sig en del friheter i förhållande till originalet, men eftersom jag inte har någon stark relation till boken störs jag inte så mycket av det. Historien som den berättas här fungerar helt tillfredsställande.

Med åren har det blivit en sport att känna igen skådespelare från andra sammanhang, och här finns en del att jobba med i det avseendet. Kommissarie Battle har ett förflutet som Watson (och hobbit), en av Bundles vänner känner jag igen som Dionysos, hennes pappa lorden är sir Richard Carlisle, och butlern Tredwell är för mig forfarande mest löjtnant Gruber "with his little tank". Till detta kommer så Helena Bonham Carter som den äldre ladyn, Bundles folkskygga moder.

3. Stranger Things, säsong 1

Jag är inte så långt efter alla andra som det verkar utifrån att jag nu ser första säsongen av Stranger Things från 2016. Snarare är det så att den nysläppta sista säsongen kändes som om den krävde att jag började om från början för att få ett sammanhang (eller om det möjligen hade räckt att läsa recaps någonstans).

Konceptet torde vara välkänt. Det handlar om Will Byers som försvinner oförklarligt, om hans tre kompisar och om den mystiska flickan som kallas Eleven och har telekinetiska färdigheter. Det hela utspelar sig i en mycket typisk småstad i Indiana, där det också finns någon sorts statligt laboratorium samt en ingång till en alternativ verklighet. Det hade kunnat bli mycket pajigt, men det blir riktigt bra. En anledning är de utmärkta barnskådespelarna, men de hade förstås inte lyckats om de inte hade fått ett bra material att arbeta med.

För att inte totalt fastna smiter jag nog emellan med något innan jag fortsätter med andra säsongen, men ett mål är att det här projektet inte ska dra ut för mycket på tiden, för att hålla sig helt ospoilrad kräver sitt.

2. Mister Books mysterier, säsong 1

Det är nog ingen överraskning att den här serien landade väl hos mig med de beståndsdelar den är byggd av. Det handlar om Gabriel Book, som passande nog har ett antikvariat i London, men också hjälper polisen med mordutredningar. Till hjälp har han sin hustru och en ung man vid namn Jack, i första avsnittet nyss utkommen från fängelse. Anledningen till att Jack har placerats hos Books är det genomgående mysteriet i den här säsongen. Annars är det två avsnitt för vart och ett av de tre fallen de blir involverade i.

Det hela utspelar sig i London strax efter krigsslutet, vilket märks ibland på ransoneringsbestämmelser och en del trådar som går tillbaka till händelser under kriget. Förutom antikvariatet driver mrs Book en tapethandel vägg i vägg, och utredningarna för dem också till exempelvis ett stort hotell och en filmstudio. Det mesta är inspelat i Belgien, vilket för mig fungerar utmärkt som efterkrigs-London.

I huvudrollen syns Mark Gatiss, som också har varit med och skrivit manus. Han är förstås utmärkt med sin erfarenhet inte minst från Sherlock, och här finns absolut inspiration från den store detektiven vad gäller iakttagelser av detaljer och dragande av slutsatser. Enligt uppgift är det redan planerat för en andra säsong.

1. Krakkafréttaannáll 2025

Det är nu femte gången som jag ser nyårskrönikan från isländska televisionens barnnyheter, och jag tror minsann att konceptet utvecklas lite för varje år. Den här upplagan har en ramhandling genom att programledarna upptäcker att nyårskrönikan är borta (kidnappad?) och måste lokaliseras med hjälp av gåtlösning utifrån det gångna årets nyheter. Det är ett grepp som ger tillfälle att titta igenom delar av många höjdpunkter, men som vanligt ser jag det här mest av språkliga skäl. Nu ska jag bara se till att komma tillbaka till den goda vanan att se de femminutersprogram som görs fyra dagar i veckan under terminerna, för det var nog lite svårare än senast att följa med i pratet här.

98. Home for Christmas, säsong 1

Den här norska serien är inne på tredje säsongen, men jag har dels haft paus från strömningstjänster, dels inte haft uppmärksamheten på romantiska komedier. Nu marknadsförs den hårt med tanke på årstiden.

Det handlar om Johanne som tröttnar på sina föräldrars och syskons anspelningar på att hon borde skaffa sig en pojkvän, och som reaktion på det säger hon på deras förstaadventsmiddag att hon har en ny partner och att han ska komma på julafton. Problemet är att hon inte alls har det, men med benäget bistånd av vänner och kolleger försöker hon ordna det på tjugofyra dagar.

Det är förhållandevis roligt och ibland ganska jobbigt att titta på, ungefär som genren brukar vara. Johanne är en huvudperson som det är lätt att känna för, även om hon ibland gör idiotiska saker. Nu finns det alltså två säsonger till, men jag väntar nog till kommande december med dem.

Eftersom det här blir årets sista inlägg följer här den sedvanliga statistiken. Året 2025 är fullt godkänt; inte minst har jag sett ett antal bra dokumentärer under rubriken "TV-program".

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69
2025	13	4	38	6	37	98

97. Julfrågan Kontrapunkt

Som vanligt är julspecialen av Kulturfrågan Kontrapunkt lite lättare och lite snällare än de vanliga programmen i serien. Varken Hans Rosenfeldt eller Fredrik Lindström skulle väl komma i fråga som litteraturexpert, och varken Babben Larsson eller Alexander Rybak skulle få vara med och framföra musik. Men de gör det bra, och även lagen kommer ifrån uppgiften med hedern i behåll.

96. I vår herres hage, julspecial säsong 5

I det här julavsnittet drar det ihop sig till julen 1941, och kriget är därför lika närvarande som senast vi tittade förbi veterinärmottagningen i Yorkshire. På hemmafronten ska James' och Helens son Jimmy fylla ett år, Siegfried får ta hand om en räv som han verkligen inte tycker förtjänar veterinärresurser, och Tristan hamnar i tvist med en brevduveuppfödare. Det låter tramsigt när man refererar vad intrigen handlar om, men det blir enbart trivsamt. Det allvarliga inslaget är att husföreståndarinnan mrs Halls son saknas efter att hans fartyg har blivit sänkt av japanerna utanför Singapore. Nu ser jag fram emot nästa ordinarie säsong efter nyår, enligt uppgift omfattande 1945.

95. Åbo utlyser julfreden

I år var det nittio år sedan utlysandet av julfred från Åbo sändes i radio första gången, meddelades det i årets TV-sändning. Programmet är lika statiskt som Kalle Anka, men så är det ju med mycket jul-TV.