19. Morden i Marlow, säsong 2

Den här andra säsongen av mysdeckarserien från Themsen-staden Marlow tar ett annat formellt grepp än den första. Här fördelar de sex avsnitten sig på tre olika fall, samtidigt som det också finns en liten smula kontinuitet genom hela säsongen vad gäller de medverkandes privatliv.

Först är det ett modernt country house murder där mordoffret sir Peter spelas av ingen mindre än James Wilby, känd från åttio- och nittiotalets kostymfilmer. (Här har han inte kostym utan blazer och mycket röda byxor.) Sedan följer en ganska intrikat historia med trådar till det förflutna i en riktigt bra intrig, där miljön är ett exploateringshotat bostadsområde. Till sist handlar det om Marlows societet i form av seglarklubben, där jag har svårt att hänga med i alla turer om vem som har hållhakar på vem, men i alla fall lär mig att det finns något som heter piccalilli.

Det här är en serie som rör sig i samma fåror som Morden i Midsomer, även om den inte är lika galen vad gäller mordmetoder och låter amatörer ta större plats i utredningen. De tre vänner som formerade sig som undersökningsteam i första säsongen är nu mer eller mindre reguljära civila medarbetare åt polisen, till vissa polisers förtvivlan. Men de får inse att pensionerade arkeologen Judith, professionella hundrastaren Suzie och understimulerade kyrkoherdefrun Rebecca lyckas med sådant som den riktiga polisen misslyckas med. I olika grad påminner de en del om miss Marple genom sitt sätt att ställa envisa frågor på ett småvirrigt sätt, samtidigt som de är högst kapabla att dra slutsatser av de undvikande svar de får.

Det är en tredje säsong på ingång hos den kanal jag sällan tittar på, men som hyser den här serien och en del annat brittiskt. Jag inväntar att den finns komplett, men därefter planerar jag att ta mig an den också.

18. Den svenska länken

Det har sina sidor att göra fiktion av verkliga händelser och låta verkliga personer agera i fiktionens värld. Här handlar det om diplomaten Gösta Engzell som under andra världskriget tjänstgjorde vid UD och genom sin fredligt byråkratiska verksamhet bidrog till att rädda många judar undan förintelsen. Omkring honom agerar här både verkliga personer, som statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther samt flera mindre kända, och fiktiva sådana. Det gör att jag tänker mig att en del av handlingen också är fiktionaliserad, kanske utöver det självklara att vi inte vet vad folk sade till varandra när de träffades utanför protokollförda möten.

I huvudrollen ses Henrik Dorsin, annars mest känd från komiska sammanhang, men utmärkt här. Ett par andra stora roller är också besatta med folk från det hållet, som Sissela Benn och Johan Glans. Bäst kan vara Jonas Karlsson som den fiktive kabinettssekreteraren som försöker hantera oförenliga önskemål från olika håll. Han är nog den som får mest komiskt utrymme.

Det här är ingen storfilm, och den är verkligen inte en subtil skildring. Men den är med viss marginal sevärd, och dessutom innehållsligt intressant.

17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

16. Korna i Djurarpsdalen

Peter Gerdehag och Tell Aulin har tidigare gjort dokumentärerna Hästmannen och Kokvinnorna, båda om äldre människor på landet som fortfarande driver lantbruk på ett traditionellt sätt. Den här halvtimmesfilmen om syskonen Gösta och Sonja i Hallands inland är på samma tema. De har en liten besättning röda mjölkkor med horn, men det vill man inte längre ha. I stället för att säljas måste de skickas till slakt, och syskonen får börja köpa mjölk "på tetra i affären". För att inte tala om att den svartvita katten går och ser övergiven ut. Här intervjuas inte, men åtminstone Sonja är ganska talför på egen hand.

15. Stranger Things, säsong 5

Har man hållit ut i fyra säsonger i en serie som lämnar så många lösa trådar inför den femte och sista, då får man bita ihop och ta sig igenom även den. Mina invändningar om den fjärde säsongen, att avsnitten är för långa och att någon borde ha försökt begränsa både omfång och teman, de kvarstår. Vad som fortfarande är bra är tidsfärgen från åttiotalet och de unga skådespelarna. Men kanske är det helt enkelt så att jag inte är så förtjust i övernaturligheter.

14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

12. Stranger Things, säsong 4

TV-serien Matador och böckerna om Harry Potter har det gemensamt att de ett stycke in i kronologin blev så framgångsrika att de inte behövde rätta sig efter normala förhållningsregler om omfång. Något liknande verkar ha hänt i och med den här fjärde säsongen av Stranger Things, som svämmar över alla bräddar och har avsnitt på mellan en timme och en och en halv, i något fall två timmar och tjugo minuter. Det innebär att jag har sett den styckad i korta bitar, för jag har sällan tid att sätta mig så länge i ett sträck. Det kan vara så att upplevelsen inte vinner på detta, men alternativet hade varit att den inte blev sedd alls.

För min del lider den här säsongen också av att huvudpersonerna är så utspridda och i smågrupper har varierande uppgifter att lösa på så skilda platser som Kamtjatka, Kalifornien och Hawkins, Indiana (såväl i sin ordinarie som uppochnervända version). Det påverkar dynamiken när karaktärerna inte har mer än enstaka andra karaktärer att interagera med, även om det förstås finns ett samband mellan de olika spåren, synligt för oss som får vara med på alla ställena.

Nu är det en säsong kvar, och har man hängt med så här länge håller man väl ut till slutet. Men det har blivit en helt annan serie än den var i sin första säsong, och jag är inte säker på att jag uppskattar den här versionen mer.

11. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet. Vad hände sen?

Folk som säger "vad var det jag sade" i tid och otid är begränsat charmiga. Men den fortsättning jag här antydde:



har nu blivit av. Möjligen är detta uppföljningsavsnitt något prematurt, för någon ansökan till regeringen om ex gratia-ersättning har ännu inte lämnats in, även om den tydligen är på väg. Men då kan ju programmakarna återvända när den är behandlad.

10. Svenska revyn

Henrik Dorsin verkar ha samlat sin favoritensemble från Scalarevyn omkring sig på nytt i den här föreställningen; det är i alla fall Johan Ulveson och Vanna Rosenberg som assisterar honom tillsammans med ett antal ytterligare medverkande. Man får det man väntar sig i sammanhanget, nämligen kupletter och sketcher, lite imitationer och lite monologer. Frågan är om det görs revy av den här sorten någon annanstans, och görs det är det knappast av den här klassen. Det mesta är roligt, en del är roligare än så. Gissningsvis kommer den på TV om ett tag för alla som inte haft tillfälle att se den på scen, eller som jag nu gjorde, på biograf (textad repris, men ändå).