30. Kriminalarkivet: Flickmorden

Förvisso har det begåtts mord på flickor både före och efter de händelser som den här serien skildrar, men det är nog så att ordet har kommit att förknippas särskilt med de två mord som begicks av John Ingvar Lövgren med mindre än en månads mellanrum 1963. Det är en sorglig historia på så många sätt att man knappt vet var man ska börja. Lövgren själv var på en nioårings intelligensnivå, föräldralös sedan han var liten och hade tillbringat stora delar av sitt liv på institutioner. Han hade en känd historia av olika lindrigare sexualbrott innan han mördade en flicka i Vitabergsparken i Stockholm, dessutom en kväll när det var mycket folk ute och rörde sig. Han fanns med i den utredningen men bedömdes inte tillräckligt intressant, utan hann sedan med ett liknande mord under liknande omständigheter i en närförort. En del av den här serien handlar om hur polisen missade honom och varför han därmed kunde begå ett andra mord. (Och det är inte ens hela sanningen, för han dömdes sedan för ett tidigare mord och erkände ytterligare ett, som inte gick till åtal.)

Det är på SVT-manér en välgjord dokumentär, men jag begriper inte varför den är sönderklippt till tre avsnitt när den hade rymts inom en timme.

Med noggranna adressangivelser kan man gå i utredarnas fotspår:

Här är de på väg in i en port med ett av de unga vittnena:



och porten verkar finnas kvar:

Mördarens bostadshus:



kan man också hitta med Google Maps idag:

Man får också se sådant som inte har direkt bäring på fallet, som en professor i psykiatri som intervjuas på sitt kontor, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag har en likadan svart telefon (numera dock inte inkopplad) och likadana dokumentfack i metall som kan svängas ut när man vill komma åt det nedre:

29. Murder on the Oregon Express

Benny Hill var väl aldrig känd för sofistikerad humor, och i den här ganska långa sketchen, som finns att hitta på YouTube för den som vill, kommer man inte undan den kombination av innuendo och bystiga damer som blev något av hans signum. Men det ska inte förta effekten av att det också är en riktigt bra parodi på sjuttiotalets TV-deckare, den subgenre som nästan alltid handlade om en manlig polisutredare, vars namn nästan alltid också var namnet på TV-serien. Inte minst är Hill själv (och hans maskör(er)) framstående i att hitta ett par drag hos var och en av de parodierade att framhålla och förstärka. Och att han ofta spelar scener mot sig själv på ett trovärdigt sätt är också värt att lägga märke till.

Man får träffa de flesta av decenniets stora namn, som Ironside:

Kojak:

Cannon:

och McCloud (den ende jag aldrig har sett i original, för övrigt):

Tåget som miljö används mest för komisk effekt, men det är förstås ofrånkomligt att Hill också spelar Hercule Poirot:

även om parodin kanske mer är riktad mot Albert Finneys porträtt i Mordet på Orientexpressen än mot Agatha Christies original.

Det blir också en liten glimt av Columbo, men där är det inte Hill som agerar:

Jag tror det här kan vara det mest hållbara från Benny Hill Show, faktiskt.

28. Bakom Svärtan

Som efterrätt till serien Svärtan kan man se den här halvtimmesdokumentären om hur den har kommit till. Det är blandad kompott men ingen som har sett serien blir väl förvånad av att det är mycket om hur sjöjungfruns mask har kommit till. Det här avnjutes bäst just som efterrätt, inte entrérätt, eftersom man i så fall blir rejält spoilrad.

27. Svärtan

Sommarens snackis torde vara den här serien, vilket märks om inte annat på att jag har varit så proaktiv att jag är klar med den på tredje dagen efter att de sista avsnitten släpptes. Det är ingen serie man vill bli spoilrad om, ehuru den möjligheten finns för alla som har läst boken som är förlaga. Det har inte jag, och jag har heller inte fördjupat mig i hur den eventuellt skiljer sig från TV-serien. Men författaren John Ajvide Lindqvist medverkar i alla fall som uppläsare av intro och outro, så helt frikopplad kan den inte vara.

Det utspelar sig "sommaren 1985" – vilket också är titeln på boken – i skärgården. Där samlas ett gäng ungdomar som känner varandra sedan många somrar, men som det kan vara i en viss ålder har några utvecklats mer än andra sedan förra året. Viss sordin på stämningen är det också med tanke på att en något äldre yngling har hittats död innan det hela ens börjar. Gänget ger sig av till ön Svärtan, där dödsfallet har inträffat, och där hittar de något som måste beskrivas som en sjöjungfru – bunden och skadad, vad man kan begripa. De tar med henne tillbaka och låter henne bo i en bassäng i en sjöbod (eller liknande; jag är dålig på maritim terminologi). Det är förstås ingen bra idé.

Sedan rullar det på rätt bra med ett antal trådar i intrigen, där sjöjungfrun nästan kommer i bakgrunden ett tag. Det tidigare dödsfallet ska utredas av polis, och sommargäster och bofasta ska också hålla liv i sina traditioner med fester och annat. Ovanpå detta är det Live Aid på TV från Wembley, som tydligen var en enorm grej, vilket jag inte riktigt minns. Tempot är ovanligt bra för en serie av det här slaget, och det håller hela vägen ut, dessutom. Ungdomarna i huvudrollerna är utmärkta, tycker jag. Är det några som inte håller måttet är det deras föräldrar, men de ska å andra sidan inte vara mer än bakgrundsfigurer. Mest avtryck av de vuxna gör Rolf Lassgård som "Krutgubben", en bofast farfar till en i gänget. Jag vill inte utnämna serien till en klassiker redan nu, men jag tror den kan uppskattas av både vuxna och ungdomar (men inte alltför unga, för det är rätt ruskigt tidvis).

26. Poison

Den fjärde och sista kortfilmen som ingår i Wes Andersons Roald Dahl-projekt känns som om den har ännu högre tempo i berättarrösten än de tidigare. Man får tänka sig en screwball-komedi för att komma i närheten. Den här gången är det Dev Patels karaktär som pratar mest (han har vuxit till sig sedan Grand Budapest Hotel, där han spelade piccolo). Hans arbetsgivare (eller liknande) spelas av Benedict Cumberbatch, som inte har mycket att göra, eftersom han måste ligga stilla för att inte störa en giftorm som har slingrat sig in under hans lakan. Och så är det Ben Kingsley som spelar läkare och kommer med serum. (Ralph Fiennes spelar mycket kort Roald Dahl själv, bänkad i sin skrivarstuga.) Liksom i de andra filmerna får vi vara med och titta på skådespelarna medan de byter scen eller när de gör det berättarrösten säger att de gör. Det är ett säreget sätt att göra film på, som man inte vill se jämt, men absolut är intressant.

25. Råttfångaren

Tredje kortfilmen i raden av Wes Andersons Roald Dahl-adaptioner handlar om en råttfångare, som på ett inte särskilt subtilt sätt beskrivs som liknande en råtta. Det intressanta här är hur nästan hela historien består av en berättare som finns i bild hela tiden och talar om vad som händer (det är han som syns sittande vid sitt skrivbord ovan), medan de två huvudrollerna – råttfångaren och ägaren till stället där det hela händer – mest står stilla och agerar med osynlig rekvisita. Det här påminner verkligen inte om något annat jag har sett, och det är fascinerande på så många sätt.

24. Svanen

På min strömningstjänst kan man se Wes Andersons kortfilmer efter Roald Dahl-noveller antingen separat eller som en "antologifilm", en term jag har aldrig har stött på förr. Nu blir det för min del separat, om inte annat för att de faktiskt kom i den formen först.

Det här är en bättre novell än film, tror jag. "Mannen på bilden", som Hans Villius hade sagt, är en vuxen version av en pojke som utsätts för mobbning av om inte värsta så i varje fall avancerat slag. Bland annat blir han bunden och placerad mellan järnvägsrälsen i väntan på ett tåg (men överlever alltså). Titeln syftar på att de två mobbarna tar livet av en svan, som sedan spelar en viss roll i de fortsatta obehagligheterna.

23. Den underbara historien om Henry Sugar

Den här kortfilmen påminner inte om mycket annat. Först ska kanske etableras förutsättningen att det är Wes Anderson som har gjort den efter en förlaga i form av en novell av Roald Dahl. Det hade i princip kunnat bli traditionellt, men det här är allt annat än det.

Historien berättas till stor del genom högläsning av Dahls originaltext (förutsätter jag att det är, jag har inte kollat), medan karaktärerna säger sina repliker däremellan. Det hela sker i en scenografi där kulisser flyttas och karaktärerna går ut och in i olika miljöer som inte ens i fiktionens verkligheten befinner sig nära varandra. Ovanpå detta spelar varje skådespelare flera roller. Det hela ramas in av att Roald Dahl själv, spelad av Ralph Fiennes, sitter i sin skrivarstuga och berättar, det vill säga skriver historien. I huvudroller i övrigt syns Benedict Cumberbatch, Ben Kingsley och Dev Patel (som tillsammans med Fiennes spelade huvudroller i Andersons Grand Budapest Hotel, som hade vissa liknande drag men inte lika utrerat).

Intrigen handlar om att Henry Sugar, som är en pseudonym, genom ombud lär sig en yogabaserad förmåga att se exempelvis vilket spelkort som ligger överst i en hög med baksidan upp. Det kan man förstås använda för att vinna massor med pengar, och det gör han också. Hur det går behöver jag inte berätta här, men det är en upplösning av sedvanlig dahlsk klass.

22. Ett ärligt liv

Anledningen för mig att se den här filmen, baserad på en bok av Joakim Zander, är att den utspelar sig i Lund. Där jag har både studerat och bott, och alla som har gjort det kommer att känna igen sig, även om man inte har läst juridik, som huvudpersonen Simon. Förutom diverse gatumiljöer förekommer UB, Akademiska Föreningens stora sal, Sparta och en del nationer och/eller andra uteställen som jag inte kan relatera till på andra sätt. Jag tar mig igenom filmen för att få se på Lund.

I övrigt är det nämligen inte mycket att glädjas åt, och de relativt positiva recensioner filmen trots allt har fått begriper jag inte alls. Framför allt är det dåligt skådespeleri från i stort sett alla de yngre medverkande, och den ende med en något större roll som är över studentålder är Peter Andersson, som dock är sämre än han brukar. Han spelar en anarkistisk statsvetarprofessor som tar ett antal unga förmågor under sina vingar, så småningom också Simon. De bor hemma hos professor i något som ska föreställa en villa i Professorsstaden, men där finns knappast mangårdsbyggnader med gårdsplan som den man har valt som exteriör här. Hans välfyllda bokhyllor verkar innehålla samma slags utsorterade böcker som IKEA möblerar sina hyllor med för att de inte ska se tomma ut.

Simon inleder sin bostadskarriär i en lägenhet hos ett par sviniga överklasskillar som behöver en hyresgäst medan någon annan är på en utlandstermin. De är dock inte mer överklass än att de äter upp Simons mat och låter honom sköta marktjänst när det ska bli fest. Det är inte den enda miljö som inte fungerar för mig. Spartas korridorkök rymmer en tjej som äter pasta direkt ur kastrullen, och det tror jag aldrig jag såg under nästan sex år som korridorboende. Och UB kunde ha bidragit med hur det fungerar med lån och studieplatser – ingen ska få mig att tro att det passerar med högljudda samtal i den tysta läsesalen upprepade gånger. (Eller så är det mycket som har ändrats sedan min studenttid, fast då har filmteamet inte gjort läxan, eftersom det här tydligen ska utspela sig på nittiotalet.)

Handlingen går ut på att Simon blir indragen i anarkistkollektivets aktiviteter och efter hand måste utföra fler och mer avancerade saker eftersom de får hållhakar på honom. Möjligen gör han också dessa på grund av viss motvilja mot sina lägenhetskompisar och på grund av viss attraktion visavi en av kollektivmedlemmarna. Hur han och de klarar sig undan får man aldrig klart för sig.

Den som vill återuppliva studentminnen kan alltså ägna den här filmen ett par timmar. Den som vill se svensk thriller rekommenderas att leta vidare.

21. The Odyssey

Sommarens storfilm ska tydligen heta The Odyssey även på svenska, och skådespelarna talar amerikansk engelska, även de som privat är britter. Jag hör inte till dem som är upprörda för att inte hela filmen är grekisk vad gäller skådespelare, inspelningsplatser och dialog, men i varje fall titeln har ju en etablerad svensk form sedan länge, emedan filmen ju som bekant bygger på ett litterärt verk.

Det hela tar tre timmar så när som på sju minuter. Det är inte många filmer som håller för det, och inte den här heller. Tyvärr är det bestående intrycket just längden, inte så mycket innehållet. En del episoder har de lyckats bra med, särskilt som man numera kan datoranimera hur Kirke förvandlar Odysseus män till grisar eller hur cyklopen Polyfemos får en glödgad stör i sitt enda öga. Men det är för långt mellan dem, som sagt.