21. The Odyssey

Sommarens storfilm ska tydligen heta The Odyssey även på svenska, och skådespelarna talar amerikansk engelska, även de som privat är britter. Jag hör inte till dem som är upprörda för att inte hela filmen är grekisk vad gäller skådespelare, inspelningsplatser och dialog, men i varje fall titeln har ju en etablerad svensk form sedan länge, emedan filmen ju som bekant bygger på ett litterärt verk.

Det hela tar tre timmar så när som på sju minuter. Det är inte många filmer som håller för det, och inte den här heller. Tyvärr är det bestående intrycket just längden, inte så mycket innehållet. En del episoder har de lyckats bra med, särskilt som man numera kan datoranimera hur Kirke förvandlar Odysseus män till grisar eller hur cyklopen Polyfemos får en glödgad stör i sitt enda öga. Men det är för långt mellan dem, som sagt.

89. Kaos

Den grekiska mytologin är en närmast outsinlig källa att ösa ur för populärkulturen än i denna dag. Den här TV-serien har planterat om dess panteon till en modern värld där det finns både television och telefoner, men där gudarna fortfarande interagerar med människorna och deras värld.

Zeus knallar omkring i sitt Olympen, merendels iförd träningsoverall, och försöker upprätthålla sin auktoritet som gudarnas överhuvud. Det går sådär – inte minst är hans paranta hustru Hera föga benägen att underordna sig. Hon upprätthåller en relation med sin bror (och Zeus bror) Poseidon, och försöker hålla borta alla de jordiska kvinnor som Zeus har haft ihop det med. Den tredje brodern Hades styr underjorden närmast som en statstjänsteman, biträdd av döda och halvdöda.

Det gäller att välja ut några intressanta intrigtrådar om man ska göra en serie av den här sorten, för allt kan man inte ta med. En viktig sådan är historien om Orfeus och Eurydike, som har behållit sina huvuddrag, att hon dör och han ska hämta henne tillbaka från dödsriket. En annan handlar om Ariadne och Minotauros, den senare länge osynlig i labyrinten. (Kung Minos av Kreta har i den här fiktionen blivit president med en sådans för- och nackdelar.)

Det är en tidvis våldsam historia, och ingen av de medverkande är odelat sympatisk. Men så är ju även originalet; ofelbara gudomligheter får man söka på annat håll. Det har varit en del reaktioner på att det beslutades att inte göra en andra säsong redan några veckor efter att denna haft premiär. Jag vet inte om jag hade önskat mig en fortsättning, för det är ansträngande att hänga med, men också i någon mening belönande.

9. Bronsålderns kollaps

Omkring 1200 f v t hände något som fick de dominerande kulturerna i östra Medelhavsområdet att gå under (det grekiska Mykene och det hettitiska Hattusa i nuvarande Turkiet) eller kraftigt försvagas (Egypten). Vad som hände har forskningen inte varit överens om, och den här dokumentären är inte platsen där vetenskapen sätter ner foten en gång för alla. Men det spekuleras om naturkatastrofer av olika slag, där kanske jordbävning, följd av hungersnöd och sjukdomar, just nu är det som många bedömer som troligast. Dokumentären är välgjord och påkostad, inte minst vad gäller datoranimerade miljöer från tiden.

59. Dödligt kapitel, säsong 2

Förlagsredaktören Susan Ryeland är tillbaka i ett nytt fall, som liksom det föregående har anknytning till en bok av Alan Conway, en av de författare hon har haft i sitt stall. Det finns två anledningar till att det är i förfluten tid. Den första är att Alan dog i förra säsongen (fast han medverkar här i generösa återblickar), och den andra är att Susan själv nu driver hotell i Grekland med sin moatjé Andreas (fast hon återvänder till England för att bringa reda i det här fallet).

Idén är fortfarande att ett fall i nutid har paralleller i den bok Alan har skrivit och som utspelar sig på femtiotalet. Han låter på ett både roande och helt oempatiskt sätt nu levande personer karikeras i handlingen, och det har sin motsvarighet i TV-mediet genom att samma skådespelare har roller både i nutid och dåtid. Undantag finns, och till dem hör både Lesley Manville som spelar Susan och Tim McMullan som spelar detektiven Atticus Pünd från Alans bok. De bildar å andra sidan bryggan mellan fiktionens verklighet och fiktionens fiktion genom att de interagerar med varandra, dock bara när Susan är ensam.

Det blir på det här sättet inte mindre än två mordgåtor som ska lösas, och det är väl ingen spoiler att berätta att de blir lösta. Det är förhållandevis rörigt på vägen dit, men jag tror faktiskt att det är en pusseldeckare av den typ som är ärlig mot läsaren/tittaren och redovisar sina ledtrådar. Att vi sedan inte inser vikten av alla detaljer är ju en del av poängen.

Det här greppet fungerar förvånansvärt bra, i varje fall bättre än det verkar när jag beskriver det. Svagheten är möjligen att det kan kännas uttjatat efter två gånger, så jag undrar om den här serien återkommer med fler säsonger, och hur det i så fall blir.