59. Dödligt kapitel, säsong 2

Förlagsredaktören Susan Ryeland är tillbaka i ett nytt fall, som liksom det föregående har anknytning till en bok av Alan Conway, en av de författare hon har haft i sitt stall. Det finns två anledningar till att det är i förfluten tid. Den första är att Alan dog i förra säsongen (fast han medverkar här i generösa återblickar), och den andra är att Susan själv nu driver hotell i Grekland med sin moatjé Andreas (fast hon återvänder till England för att bringa reda i det här fallet).

Idén är fortfarande att ett fall i nutid har paralleller i den bok Alan har skrivit och som utspelar sig på femtiotalet. Han låter på ett både roande och helt oempatiskt sätt nu levande personer karikeras i handlingen, och det har sin motsvarighet i TV-mediet genom att samma skådespelare har roller både i nutid och dåtid. Undantag finns, och till dem hör både Lesley Manville som spelar Susan och Tim McMullan som spelar detektiven Atticus Pünd från Alans bok. De bildar å andra sidan bryggan mellan fiktionens verklighet och fiktionens fiktion genom att de interagerar med varandra, dock bara när Susan är ensam.

Det blir på det här sättet inte mindre än två mordgåtor som ska lösas, och det är väl ingen spoiler att berätta att de blir lösta. Det är förhållandevis rörigt på vägen dit, men jag tror faktiskt att det är en pusseldeckare av den typ som är ärlig mot läsaren/tittaren och redovisar sina ledtrådar. Att vi sedan inte inser vikten av alla detaljer är ju en del av poängen.

Det här greppet fungerar förvånansvärt bra, i varje fall bättre än det verkar när jag beskriver det. Svagheten är möjligen att det kan kännas uttjatat efter två gånger, så jag undrar om den här serien återkommer med fler säsonger, och hur det i så fall blir.

15. Dödligt kapitel

Någon gång händer det att man får ett tips som leder en till något som visar sig vara mycket bättre än man kunde hoppas på. Så var det med den här brittiska serien, i original Magpie Murders, som inte bara är bra, utan faktiskt originell på ett sätt som man sällan ser.

Förlagsredaktören Susan Ryeland har i sitt stall den otrevlige men framgångsrike deckarförfattaren Alan Conway, som i dagarna ska komma med den åttonde boken om detektiven Atticus Pünd (som av för mig oklar anledning uttalas [pund]). När manuset hamnar på hennes bord saknas sista kapitlet, vilket är otillfredsställande i vilken bok som helst, men särskilt i en whodunnit, där man alltså förväntar sig att få reda på vem mördaren är. Och så går författaren och dör, möjligen för egen hand, men det tror inte Susan på, utan startar en egen utredning.

Interfolierat - eller vad det heter i ett bildmedium - med detta får vi följa intrigen i den bok som Alan Conway har skrivit (och som också heter Magpie Murders). Det utspelar sig på femtiotalet med all den pittoreska bymiljö som engelsk TV är mäktig. Även där har någon dött, fast sättet är mindre mystiskt. Att någon har tagit livet av sir Magnus Pye är det ingen tvekan om, men vem och varför kan Atticus Pünd ägna rätt mycket tid åt att ta reda på.

Alan Conway var som sagt otrevlig, för att inte säga elak. Till det hörde att han skrev in verkliga personer i sina böcker, lätt maskerade men fullt igenkännliga för den som var bekant med dem. Han var inte så diskret som Maria Lang som aldrig lät verkliga personer bli vare sig mordoffer eller misstänkta. Här finns inga hämningar alls i den vägen. TV-seriemakarna tar i sin tur vara på greppet genom att låta samma skådespelare få två roller, en i nutid och en på femtiotalet. Det är också tacksamt eftersom Alan har låtit sin historia utspela sig i ett hus som är mycket likt hans eget och i en by som är mycket lik den som ligger närmast.

Det är faktiskt väldigt roligt gjort, utan att för den delen bli en kriminalkomedi, denna svåra genre. Det här är otvivelaktigt en deckare, dessutom en med en riktigt bra lösning på gåtan, så man behöver inte känna sig lurad av att effekterna bara var utsmyckning.

För den som tänker sig att skriva en egen deckare får man också reda på vilka de fyra universella motiven för mord är: